Senast publicerat

Senast publicerat:

»Jag är jäkligt taggad på min nya befattning«

Joacim Blomgren var med i omställningen till ett trebefälssystem redan från starten och innehar i dag den högsta graden inom specialistofficersskråt – regementsförvaltare. Nu ska även Högkvarteret fullt ut införlivas i det nya befälssystemet och den 1 juli blev Joacim Blomgren den första regementsförvaltaren i insatsstabens ledning.

Redaktionen

Filip Erlind

2022-09-08

Joacim Blomgren har legat i tätklungan och varit drivande i utvecklingen av specialistofficersprofessionen ända från början. Han var delaktig i framtagandet av specialistofficersutbildningen som sjösattes 2007. Han var med och utvecklade den högre specialistofficersutbildningen och tillhörde själv den första kullen officerare som 2013 valde att frivilligt omskola och omgalonera sig till specialistofficer. I december 2018 blev han den förste arméförvaltaren någonsin och snart bryter han åter ny mark som förvaltare hos Insatschefen.

– När jag pratar med Michael Claesson känner jag mig välkommen, efterfrågad och lite saknad, säger Joacim Blomgren när vi ses på regementet i Enköping, en av hans allra sista arbetsdagar som arméförvaltare på arméstaben.

–Äntligen får vi också en förvaltare, säger de. Vi har byggt det här systemet nerifrån och upp och Högkvarteret är den sista nivån som nu fullt ut ska implementera trebefälssystemet.

När vi träffas står midsommarafton för dörren och Joacim Blomgren håller på att avveckla sitt uppdrag hos arméchefen Karl Engelbrektson. Kvällen innan var det avtackningsmiddag med kollegorna. Nu ska övernattningslägenheten tömmas och städas ur för någon annan att ta över. Den 1 juli tillträder Joacim Blomgren sin nya befattning som insatsförvaltare hos insatschefen och precis som när han utnämndes till arméförvaltare hos arméchefen är hans kommande befattning ett tämligen oskrivet blad. Ramarna för uppdraget är visserligen fastställda men det blir upp till honom själv att fylla dem med innehåll. Men han träder in i rollen med öppna ögon och har en ganska tydlig uppfattning om vad som behöver göras.

– Jag kommer titta på de olika avdelningarna, vilka funktioner som finns och försöka bidra till att utveckla organisationen så att specialistofficersrollen nyttjas optimalt. Det handlar om att förstå de olika nivåerna i specialistofficersspåret och koppla det till en helhet. Jag kommer också att vara delaktig i uppgifter som handlar om insatser och arbeta med konkreta sakfrågor. Sedan har vi hela Natointrädet och allt vad det innebär.

Som den första regementsförvaltaren på Insatsstaben kommer Joacim Blomgren vara delaktig i att forma innehållet i befattningen.

Joacim Blomgrens resa i Försvarsmakten började 1985 med värnplikten på I 4 i Linköping. En karriär inom det militära hade han inte tänkt sig, men upptäckte efter muck att han saknade kamratskapen och utmaningarna som militärtjänstgöringen inneburit. Han fick tjänst som frivillig värnpliktig instruktör på en stab- och trosspluton på trängbataljonen innan han läste vidare till officer, blev plutonchef och sedermera kompanichef. När beskedet kom att regementet i Linköping skulle läggas ner i mitten av nittiotalet, blev han erbjuden en tjänst som lärare vid officersutbildningen på Stridsskolan mitt, numera Markstridsskolan. Där hittade han det han verkligen brann för: att undervisa och utveckla utbildningar och materielsystem.

– Jag tycker om att lära mig nytt, men framför allt att få dela med mig av kunskap till andra och utveckla innehållet i utbildningar. Jag blev kvar på Markstridsskolan i nästan 20 år.

Liknande läsning:

När vi utvecklade utbildningen för specialistofficerare kände jag direkt att det var specialist jag var och jag hade inga problem med det.

Då planerna att åter införa ett tvåbefälssystem blev kända under 2000-talets början tjänstgjorde Joacim Blomgren med utbildningsfrågor i Kvarn och Skövde och hade uppnått graden major. När de nya rollbeskrivningarna för de olika officersspåren rullades ut insåg han att hans befattning var en framtida specialistofficers, en insikt han tog med ro.

– För mig var det inga konstigheter. När vi utvecklade utbildningen för specialistofficerare kände jag direkt att det var specialist jag var och jag hade inga problem med det. Jag hade arbetet med utveckling av utbildningar i flera år och var specialiserad inom det området.

På nationaldagen 2013 blev Joacim Blomgren en av sju officerare som utnämndes till den högsta graden som går att få som specialistofficer, regementsförvaltare (motsvarande flottiljförvaltare i flottan och flygvapnet). Joacim Blomgren placerades på befattningen utbildning och skolförvaltare där han både skulle bygga upp tvåbefälsorganisationen och utveckla undervisningen, innan han 2018 tillträdde som arméförvaltare hos arméchefen. Att hantera rollen som rådgivare och parhäst till en general har han fått hjälp med genom ett coachprogram i ledarskap som han deltar i. Han är nu inne i slutfasen av programmet och i förmiddags hade han ett av sina sista möten tillsammans med coachen.

– I dag pratade vi om att jag känner mig redo för nästa nivå. Jag har gått från att vara en del av produktionen till att förändra och leda en stor organisation och jag har fått förståelse för spelplanen på högsta nivå. Det har varit en fantastisk resa, säger han.

Joacim Blomgren beskriver sig själv som en strukturerad person som tycker om tydlighet och kontroll, men att han genom ledarskapsprogrammet också insett att de egenskaperna ibland har en hämmande effekt på omgivningen. En del i coachingen har därför bestått i att våga ta ett kliv tillbaka och ge människor omkring honom mer handlingsutrymme.

– Om jag ska leda en tvådagarsutbildning brukar jag planera vad jag ska göra timme ett, timme två och så vidare. Nu har jag istället tränat på att sätta upp mål att jobba mot och sedan släppa loss människokraften. Det är jobbigt, men det går bra. Man måste ju inte ha rast 14.30, det går bra klockan tre också, säger han leende.

Lärdomarna från coachingen har även påverkat honom som person och i privatlivet, berättar han.

– Det här handlar om livet och jag är väldigt mycket Jocke, både i jobbet och privat. Jag har inget jobbface, det skulle bli väldigt konstigt. Jag är den jag är.

FAKTA

Joacim Blomgren
Ålder: 56.
Bor: Villa i Boxholm i södra Östergötland.
Familj: Sambon Marie Sjögren. Två söner från tidigare äktenskap. Sambons två döttrar samt två fosterdöttrar liksom två katter som är ”underbara och fullständigt opålitliga”. Alla barn är vuxna och utflugna.
Fritid: ”Alldeles för lite” men spelar gärna golf (7 i handikapp), reser till värmen, matlagning, grönsaksodling, att träna och titta på all form av idrott utom motorsport.

Genom sin sambo, Marie Sjögren, har Joacim Blomgren också upplevt en annan sida av internationella konflikter än dem han brukar komma i kontakt med via jobbet. Sambon har varit engagerad som tillfällig vårdnadshavare och god man åt ensamkommande flyktingflickor vilket i hög grad kommit att påverka deras liv. För fem år sedan valde de att låta två tjejer flytta in hos dem. Flickorna blev kvar i flera år och fick med tiden uppehållstillstånd. I dag är de utflugna med egna boenden och bra jobb.

– I kväll kommer båda två hem för midsommar. Vi är som extraföräldrar åt dem och det känns fantastiskt att höra dem kalla oss mamma och pappa, säger Joacim Blomgren.

Ögonen tåras och han samlar sig en kort stund innan han fortsätter.

– När båda föräldrarna blivit ihjälslagna, de inte hade någon släkt kvar i livet och inget land ville ta emot dem var det inte något svårt beslut att låta dem flytta in hos oss. Nu är de en del av familjen och Maries och mina barn tycker bara att det är roligt när vi är många på julen och sådant.

Men även om det stundtals varit mycket att ta hand om hemma har Joacim Blomgrens engagemang i arbetet varit oförändrat, säger han. Och införandet av ett två- och sedermera trebefälssystem är något han trott på och stöttat ända från början.

– Vårt jobb är så komplext att vi behöver dela på uppgifterna mellan officerare och specialister. Men ingen är bättre eller sämre än någon annan, vi har bara olika roller. Internationellt är det här inga konstigheter. Sverige var i stort sett det enda landet i Europa med ett enbefälssystem.

Joacim Blomgren stod bakom överbefälhavare Micael Bydéns beslut den 7 maj förra året om att införa trebefälssystemet fullt ut och – om nödvändigt – genom påtvingad omgalonering. Att låta den gamla befälsordningen verka ut var inget realistiskt alternativ, menar han.

– Då skulle den sista ur det gamla systemet ha slutat 2038 eller därikring och vi kan inte ha dubbla system så länge. Att ha rätt person med rätt grad på rätt befattning är viktigt för både personalplanering och för utveckling och utbildning av individen.

Däremot anser han att vissa delar i processen borde hanterats annorlunda och han förstår kritiken från de kollegor som känner sig överkörda och felbehandlade.

– Vi borde ha förberett det här bättre och tydligare kommunicerat varför vi gör detta. När man pratar med folk och förklarar varför så förstår de ofta.

Han förstår också delvis det missnöje som finns kring brister i karriärmöjligheter och löneutveckling för specialistofficerare, men säger att det nu finns en lösning på plats.

– Försvarsmakten har tagit fram en ny lönemålbild för yrkesofficerare, vilket medger att en förbandschef nu kan bygga upp nya lönestrukturer anpassade för både officer och specialistofficer. Det finns inget som hindrar att man tillämpar de här modellerna, men det måste göras också.

Joacim Blomgren har nu fyra och ett halvt år framför sig som regementsförvaltare på Insatsstaben. Vad som väntar därefter återstår att se, men pensionen är ingenting han längtar efter.

– Jag har fyllt 56 och i min senaste placeringsplan stod det att jag skulle gå i ålderspension eller få förlängt efter det här. Det var första gången jag såg det i skrift och det kändes jättetungt. Att jobba är roligt, det är en del av livet och jag har svårt att se mig gå i pension om fyra och ett halvt år. Kanske skulle jag kunna tänka mig att gå vidare inom det civila och bli chef för en golfklubb eller liknande, för att kombinera ledarskapet med ett stort intresse. Men jag får se vad det blir. Just nu är jag jäkligt taggad på min nya befattning.

FAKTA

Karriär
1985–1986: Värnplikten på I 4 i Linköping.
1987: Sex månader som plåtslagare på pappas firma.
1987: Officershögskolan, OHS.
1988–1995: Olika befattningar på trupp.
1995: Stridsskolan Mitt (senare Markstridsskolan), lärare vid OHS, chef för reservofficersutbildningen, ställföreträdande utbildningschef och ansvarig för utveckling av officersutbildningar.
2013: Omgalonering från major till regementsförvaltare. Utbildning och skolförvaltare på Markstridsskolan.
2018: Försvarsmaktens första arméförvaltare.
2022: Försvarsmaktens första insatsförvaltare. lf (7 i handikapp), reser till värmen, matlagning, grönsaksodling, att träna och titta på all form av idrott utom motorsport.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Joacim Blomgren

Fortsatt problem med skaderapporteringen – tio år efter bytet till Prio

Mest läst:

Aktuellt /

Jämställdhet

Noak utreds – årets konferens nära att ställas in

Aktuellt /

Armén

Hundratals miljoner saknades i arméns planering

Intervju /

Jonas Hård af Segerstad

Utbildningschefen: ”Vi behöver precision och inte bara stort antal”

Intervju /

Försvarsdebatt

Taktisk: ”Jag vill att myndigheten ska bli bättre”

Intervju

Jonas Hård af Segerstad

Utbildningschefen: ”Vi behöver precision och inte bara stort antal”

Försvarsmakten behöver inte bara utbilda fler – utan rätt personal för framtidens behov. Med förändringar i officersutbildningen, nya möjligheter till tillsvidareanställning för specialister och en satsning på fler reservofficerare vill flottiljamiral Jonas Hård af Segerstad, utbildningschef på Försvarsstabens genomförandeenhet, skapa ett mer träffsäkert och uthålligt personalförsörjningssystem.

Annica Ögren

2026-11-09

Hur har första halvåret som utbildningschef varit?

– Jättebra. Det här är ett jobb som jag har velat ha. Innan var jag närmast försvarsattaché i Berlin, Tyskland. Det finns flera saker som lockar med den här befattningen. Exempelvis att bygga upp ett system från grundutbildning och genom personutveckling, in i Försvarsmakten så att vi kan fylla upp organisationen på alla nivåer. Samtidigt som vi också behöver säkerställa en balans mellan utbildning, utveckling och personalförsörjning. Nu samlas flera av dessa frågor under en och samma hatt som jag får möjlighet att påverka, det känns både intressant och väldigt roligt.

Vad innebär den nya personalkategorin specialist?

– Att vi kan tillsvidareanställa personal som tidigare har varit gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS, på tidsbegränsning. Har man jobbat ett antal år, har kompetens och personlig förmåga som vi kan ha nytta av tillsvidare ska vi få möjlighet att erbjuda tillsvidaretjänst. Det är viktigt att ta tillvara dem som vill vara kvar i Försvarsmakten och som av olika skäl inte vill vidareutbilda sig till officer. På så sätt kan vi behålla kompetenser och skapa anställningstrygghet vilket förhoppningsvis gör att fler GSS stannar längre.

Hur ligger ni till i den här frågan, när kan det bli verklighet?

– Vi har hemställt till regeringen att lägga till den här kategorin i förordningen om Försvarsmaktens personal. Vi formulerar även interna riktlinjer för hur det går till när man anställer, som till exempel vem som beslutar om anställning och vilka tjänstegrader personerna ska ha.

– Målet är att ha detta klart innan årsskiftet, men det hänger ju också på när regeringen kan fatta beslut. Men jag skulle vilja att vi påbörjar anställning i början av nästa år.

Det tar lång tid att utveckla en officer, man är färdig först efter kanske 14 år eftersom det är en blandning av utbildningar, praktisk tjänstgöring och utveckling som behövs.

Det har ju gjorts en del förändringar i det Högre officersprogrammet, HOP. Vilka behov ser du framöver?

– Det är bra att vi har en högre officersutbildning, men jag tror att vi ska se lite annorlunda på den än vad vi gör idag. Vi borde göra HOP 1 obligatorisk, som en del i alla officerares utveckling. Det tar lång tid att utveckla en officer, man är färdig först efter kanske 14 år eftersom det är en blandning av utbildningar, praktisk tjänstgöring och utveckling som behövs.

Vilka förändringar ser du behov av vad gäller HOP?

– Inom HOP 2 ser jag att man bör ha ett mycket snävare urval med betydligt färre utvalda elever som ska gå mot chefspositioner. Alla behöver nämligen inte ha den utbildningen, och vi utbildar lite för många på den som det ser ut idag. Om några år kommer dessutom de stora officersutbildningskullarna från 2010-talet att börja märkas av. Det blir då orimligt att utbilda större mängder då behovet av högre officerare minskar.

– Jämfört med andra länder är det normalt att cirka 10–15 procent av officerarna går den högsta utbildningen. I Sverige har vi haft mer än 50 procent. Med ett snävare urval blir det högre kvalitet på utbildningen. Däremot anser jag att det ska vara möjligt att befordras till överstelöjtnant eller kommendörkapten även utan att ha gått HOP 2, utifrån erfarenhet. Så är det i många andra länder.

Vad sker för tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T) och reservofficerare (RO)?

– Vi behöver bli fler GSS/T och reservofficerare. Vi har ganska många reservofficerare anställda på pappret, men många av dem utbildades för en lång tid sedan. Vi behöver ha betydligt fler yngre, i förbandsnära ålder. Den krigsorganisation som vi bygger upp nu bygger på att vi har väldigt mycket tidvis tjänstgörande, både RO och GSS/T. Där har vi tappat lite.

– GSS/T infördes ursprungligen för att bemanna internationella insatser och inte svenska krigsförband för Sveriges och Natos försvar. Det innebär att vi nu behöver göra det lättare att anställa, utbilda fler reservofficerare och eventuellt minska lite på yrkesofficersutbildningen.

– Det måste också bli lättare att tjänstgöra. Systemet ska hjälpa dem som vill jobba som tidvis tjänstgörande. Några konkreta exempel som vi har bestämt är att reservofficerare och GSS/T som aktivt tjänstgör ska ha uniform uttagen och inte behöva lämna in den efter varje övning. Det ska också vara lättare att kommunicera med personal utanför Försvarsmaktens datasystem och kunna ge arbetstid åt befäl i tidvis tjänstgörande förband även utanför övningar. Idag lägger många ner privat tid för att hålla kontakt med sina förband.

Vad behövs för att det här ska bli verklighet?

– Vi behöver modernisera våra interna bestämmelser utifrån hur verkligheten ser ut. Men det behövs också en förordningsbestämmelse för att kunna ändra maxtiden för hur länge en reservofficer ska få tjänstgöra.

Vad innebär den senaste omstöpningen inom Officersprogrammet?

– Officersprogrammet är fortfarande tre år och fortfarande i Försvarshögskolans regi. Men den första terminen kommer i huvudsak att ske ute i försvarsgrenarna. Detta för att göra kadetterna krigsplaceringsbara redan efter en termin. Vi tycker det är bra att de formas mot sitt yrke. Vi vill också snabbare kunna producera officerare om läget skulle kräva det, och då vill vi göra det på en termin.

– Vi kommer också att styra antagningen lite hårdare så att Officersprogrammet blir en förlängning av den grundutbildning man har gjort. Det innebär att man inte bara kan söka vilken utbildningslinje som helst. Vill man vara stridsvagnsofficer behöver man ha tjänstgjort i ett sådant förband redan under sin grundutbildning.

– Det här bygger på att Officersprogrammet är en fortsättning på det man redan har lärt sig på sin grundutbildning. Vi kommer också styra vilka utbildningsplatser vi erbjuder utifrån våra behov. Vi behöver precision och inte bara stort antal.

Hur har starten för den nya tekniska officersutbildningen gått?

– Den drog igång i september med 33 antagna. Antalet sökande var 140. Den är unik och ny på så sätt att de läser en treårig högskoleingenjörsutbildning initialt på tre olika lärosäten i Sverige. Under sommaruppehållen läser man en officersutbildning som också återkommer den sjunde och sista terminen.

– Efter tre år har eleverna då fått en högskoleingenjörsexamen inom något ämne som vi tycker är relevant för Försvarsmakten, som till exempel maskinteknik eller datateknik. Parallellt får de en officersutbildning med särskilda kunskaper inom teknik och det vet vi att man kommer ha nytta av.

Den första terminen kommer i huvudsak att ske ute i försvarsgrenarna. Detta för att göra kadetterna krigsplaceringsbara redan efter en termin.

Hur ser det ut med värnpliktsvolymerna?

– Det börjar ungefär 9 400 värnpliktiga i år, om några år går vi upp till 12 000. På lång sikt är den volymen fullt tillräcklig för krigsorganisationen. Det pratas ibland om att man borde ta in fler värnpliktiga för man tror att krigsorganisationen då blir större, men det blir den inte, och vi ser inget behov av det. I den takt som vi utbildar i kommer vi ha reserver på ungefär 150 000 värnpliktiga över krigsorganisationen om tio år. Så vi bygger redan väldigt stora reserver.

– Inte heller officersrekryteringen blir så mycket bättre bara för att man tar in fler. När man tar in fler får man efter ett tag inte de som är mest kvalificerade och då blir det inte heller så stor del som klarar officersutbildningen.

– Med 12 000 bygger vi redan upp så stora reserver att det skulle innebära att binda resurser och lägga tid på att utbilda värnpliktiga som inte behövs i organisationen.

Hur ska reserver byggas upp?

– De flesta som vi utbildar stoppas in i krigsorganisationen. Vi bygger också upp förbandsklossar som är knutna till de ordinarie krigsförbanden, som ser likadana ut men som bara är ett ställe där det finns personal. Om man till exempel i ett krig får förluster kan man ersätta förlusterna med de förbandsklossarna. Eller om man har ett långt krig kan man också byta ut ett kompani mot ett annat från reserven, för att få uthållighet. Konceptet är att bygga upp speglingar av de riktiga förbanden.

Hur ser intresset ut för att vilja utbilda sig till reservofficer?

– Vi ser fortsatt att det är och har varit populärt att bli reservare. Men vi ser också att många värnpliktiga är högpresterande och välbildade ungdomar som vill läsa på universitetet efter grundutbildningen, och då ser vi reservofficersyrket som en perfekt möjlighet där man kan göra båda delarna. Det blir som dubbel kompetens för oss.