Senast publicerat
Senast publicerat:

Två av tre medlemmar: FM:s främsta utmaning är att behålla personalen

I somras genomförde Officersförbundet en medlemsundersökning. Av 5 000 slumpvis utvalda medlemmar besvarade totalt 1 207 enkäten som omfattar frågor som rör lön, arbete men också hur medlemmarna ser på förbundet.

Redaktionen
Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten
Artikel från Officersförbundet.

Som tidigare rapporterats så uppger sex av tio medlemmar som svarat på enkäten att de övervägt att söka nytt arbete under det senaste året. Den siffran skiljer sig inte från 2020 års undersökning. Det syns dock en ökning av de som ofta funderar på att sluta eller aktivt söker nytt arbete eller utbildning utanför Försvarsmakten. En av sju av de som svarat gör det, vilket är en klar ökning sedan förra mätningen 2020.

Att vilja söka sig vidare är klart vanligast bland GSS/K, men det är vanligt även bland officerare och specialistofficerare med en anställningstid på upp till 10 år. Lönen är det främsta skälet till att man funderar på att sluta. Bara en av tio anser att deras lön är rimlig i förhållande till alternativt arbete utanför Försvarsmakten. Även arbetsbelastningen, lång pendling, brist på tillvaratagande av kompetens och det slutliga införandet av trebefälssystemet uppges som skäl.

Tillväxten i Försvarsmakten uppfattas i det korta perspektivet påverka den operativa effekten mer negativt än positivt. Särskilt pessimistiska är specialistofficerarna. Mest optimistiska är de som varit anställda en kort tid i Försvarsmakten. På lång sikt förväntar sig huvuddelen att tillväxten kommer påverka den operativa effekten positivt. Två av tre är av uppfattningen att Försvarsmaktens främsta utmaning är att behålla personalen. 

Fyra av tio medlemmar är mycket eller ganska nöjda med Officersförbundet. En av sex är missnöjda. Det är en viss försämring mot den föregående mätningen. Mest nöjda är kvinnor och studerande till officer. Hur länge man varit en del av Försvarsmakten förefaller spela roll, men det är de som varit anställda längst och kortast tid som är mest nöjda.

De som blivit företrädda av Officersförbundet är också generellt mer nöjda än genomsnittet av samtliga medlemmar. De som fått rådgivning i lön- och avtalsfrågor och de som gått en kurs i förbundets regi är mest nöjda.

»Om vi ska nå framgång […] i de fackliga frågorna som berör vår profession behöver medlemmarna engagera sig.«

På den positiva sidan uppfattas även förbundet ha bra försäkringar och en rimlig avgift. Kritiken är dock större avseende Officersförbundet som avtalspart.

”Ni har inte tagit tillräcklig strid för degraderingshotade kaptener och löjtnanter.”, skriver en av de som svarat på undersökningen. 

Liknande läsning:

Förbundsdirektör Johan Hansson kommenterar medlemsundersökningen:

– Det är, förstås, positivt att våra försäkringar gillas av medlemmarna och är man medlem ska man ha bra förmåner. Det fackliga arbetet är dock så klart viktigast. Samtidigt handlar det också om medlemmarnas förväntansbild. Jag förstår att en del medlemmar förväntade sig att vi skulle kunna stoppa utformningen av beslutet om slutliga införandet av trebefälssystemet, men faktum är att vi vänt på alla stenar inom ramen för de möjligast konst. Inte minst genom att arbetsgivaren tydligt bestämt inriktningen och valde att inte ta hänsyn till den medlemsundersökning som gjordes.  

Samtidigt betonar Johan Hansson vikten av alla medlemmars engagemang:

– Om vi ska nå framgång rent allmänt i de fackliga frågorna som berör vår profession behöver medlemmarna engagera sig, främst på den lokala nivån; gå på medlemsmöten, sitta i styrelsen eller ta på sig rollen som listförhandlare. Arbetet med det lokala lönemålbildsarbetet är ett bra exempel där många föreningar tagit fram bra underlag. Jag hoppas att alla föreningar och medlemmar ser detta som fruktbart och avgörande för att få upp löneläget. Ett fack är inte starkare än sina medlemmar. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Stefan Morin förbundsordforande

    För snart en månad sedan satt jag i en bil på väg hem från Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Medan ett snötäckt Dalarna passerade utanför sidorutorna försökte jag sammanfatta och analysera tre mycket intensiva dagar. Budskapet från politiken och Försvarsmakten var mycket tydligt. Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas och säkerhetsläget är allvarligare än på länge. Vi som samhälle och medborgare måste stå beredda och försvarsvilliga. Som yrkesofficer kände jag mig inte särskilt förvånad eller provocerad av budskapet. Det har väl varit tydligt sedan 2014 när Ryssland först annekterade Krim att omvärldsläget förändrats? Men för en stor del av befolkningen blev det ett dramatiskt uppvaknande. Telefonen gick varm med frågor från mina barn, grannar och bekanta. ”Kommer kriget nu?”

    Under en kaffepaus i Rättvik med utsikt över en frusen Siljan funderade jag över om budskapet träffat rätt? Jag landar i att det var helt rätt att förmedla budskapet, men att det saknades en förklaring till allmänheten vad som nu konkret och skyndsamt görs för att förhindra att kriget når svensk mark. Utan den försäkran finns risk för oro och rädsla. Trots det är jag övertygad om att tydligheten skapat större kunskap i samhället om det allvarliga säkerhetsläget

    »Gissa vilken kompetens som då kommer efterfrågas i näringslivet, kommuner och organisationer?«

    I mina vidare slutsatser känner jag mig kluven. Å ena sidan vill jag inte att Officersförbundet ska uppfattas som en problemsökande antagonistisk motpart, utan som en pragmatisk och rättvis medspelare i laget ”totalförsvar”. Å andra sidan kunde jag inte riktigt släppa elefanten i rummet. I viljan att uppfattas som rättvis börjar jag med det positiva. Försvarsmaktens representanter upplevdes samordnade och professionella, bra! Chefen försvarsstaben, Michael Claesson, höll ett utmärkt anförande och utstrålade i enlighet med sitt eget uttryck: ”ansvarsglädje”. Marinchefen, Ewa Skoog Haslum, var tydlig och mycket förklarande. Hon uttryckte dessutom två gånger stolthet över sin marina personal. Stolt bör hon också vara då marinens personal levererat hög kvalitet trots vakanser under tider av stor omstrukturering. 

    Elefanten i rummet då? Trots fokus på Försvarsmaktens tillväxt och Sveriges försvarsförmåga fanns ingen programpunkt eller talare som fokuserade på den viktigaste försvarsresursen, den militära personalen. En liten ljusning var regeringens beslutande personalutredning som bland annat ska se över GSS tidsbegränsade anställningar. Dock betyder det troligen att inget beslut i den frågan sker innan utredningen är klar 2025. Behovet av yrkesofficerare lämnades tyvärr helt utanför agendan. Inte heller Försvarsmakten tog tillfället i akt att sända ett budskap om hur personalen förtjänar konkurrensstarka avtal och villkor för att behålla dem i Försvarsmakten i tid av tillväxt. I stället får vi nu arbeta för att försvarsberedningen berör behovet av att behålla yrkesofficerare i sin kommande rapport. Konkurrensen om yrkesofficerskompetensen kommer att växa. Talarna på scenen var eniga, hela Sverige behöver vara bättre förberedda om kriget kommer. Gissa vilken kompetens som då kommer att efterfrågas i näringslivet, kommuner och organisationer? 

    Utanför bilen har snötäckta granar bytts ut mot stadsmiljö. Samtidigt som jag ser tornen på Uppsala domkyrka passera utanför bilen säger jag till mina medpassagerare: jag hoppas att 2024 blir året då den militära kompetensen värderas på riktigt!

    Ur arkivet: