Senast publicerat

Senast publicerat:

Svenskar ovilliga att försvara Natokollegan Turkiet

Svenska folkets förtroende för Försvarsmakten noterar rekord för sjätte året i rad, medan förtroendet för Nato varierar beroende på partitillhörighet. Viljan att försvara andra Natoländer militärt är generellt stor bland svenskar, men det finns tydliga skillnader beroende på vilket land det handlar om. Minst är viljan att hjälpa Turkiet, Ungern och USA.

Karl Ydén

2026-09-17

Efter 2016 har svenskarnas förtroende för försvaret stärkts markant. I 2000-talets inledning var det fler som uppgav ett bristande förtroende för försvaret än tvärtom i SOM-institutets nationella undersökningar. Den så kallade förtroendebalansen (andelen med förtroende minus andelen med bristande förtroende) hamnade ofta under nollstrecket. En rimlig tolkning är att det negativa förtroendet under 2000-talets inledning berodde på dåvarande försvarspolitik, där flera regeringar ville skära i försvarsutgifterna respektive omforma försvaret för primärt småskalig internationell krishantering.

Senast i 2016 års SOM-undersökning noterades ett negativt förtroende för försvaret, därefter inleddes en anmärkningsvärd förstärkning av försvarsförtroendet. I 2025 års undersökning, som presenterades under försommaren, noterades en förbättrad förtroendebalans för nionde året i rad: +56 (en uppgång från +51 i 2024 års undersökning). Det var dessutom sjätte året i rad som svenskarnas förtroende för försvaret noterade ”All time high”.

Det stärkta förtroendet för försvaret har utvecklats under en period då svensk säkerhetspolitik radikalt förändrats i och med kursändringen från alliansfrihet till Natoansökan 2022 och inträdet i Nato 2024. Förtroendet för försvaret omfattar hela det svenska samhället. Oavsett om resultaten delas upp på partisympati, ålder eller kön så åtnjuter försvaret ett stort förtroende. Historiskt är sympatisörer till Sverigedemokraterna den grupp som förändrat sin inställning till försvaret mest. De var tydligt negativa under en rad år, men deras förtroende för försvaret har stärkts kraftigt sedan försvarspolitiken åter inriktades mot försvar av Sverige, upprustning och återupptagen värnpliktsutbildning. Alla riksdagspartiers sympatisörer uppvisar en positiv förtroendebalans för försvaret.

Förtroendet för försvaret omfattar hela det svenska samhället. Oavsett om resultaten delas upp på partisympati, ålder eller kön så åtnjuter försvaret ett stort förtroende.

Allra störst förtroende uppger sympatisörer till Centerpartiet: 78 procent av dessa uppger sig ha stort förtroende för försvaret, medan endast en procent uppger litet förtroende (+77 i förtroendebalans, upp från +67 i 2024 års undersökning). Nästan lika stort förtroende uppger sympatisörer till Liberalerna (förtroendebalans +76), följt av sympatisörer till Moderaterna (+70) respektive Kristdemokraterna (+64). Socialdemokratiska sympatisörer noterar +59 i förtroendebalans, följt av sympatisörer till Miljöpartiet (+52) respektive Sverigedemokraterna (+49). Vänsterpartiets sympatisörer noterar förtroendebalans +25, en uppgång från 2024 års resultat (+18), men klart under +42 i 2022 års undersökning. Förtroendetappet efter 2022 kan bero på Sveriges förändrade Natorelation, eftersom Vänsterpartiets sympatisörer är tydligt mer negativt inställda till Nato än övriga riksdagspartiers.

Före Rysslands annekteringar i östra Ukraina 2014 var svenskarna överlag klart negativa till ett svenskt Natomedlemskap, i regel var motståndarna två till tre gånger fler än förespråkarna. Efter den ryska aggressionen 2014 ökade Natostödet så att opinionen vägde jämnt mellan för och emot. Rysslands militära angrepp på Ukraina i februari 2022 följdes snabbt av ett dubblerat stöd för att Sverige skulle söka medlemskap i Nato, samtidigt som Natomotståndet halverades. Sverige lämnade in ansökan i maj 2022. Efter ett drygt år av Natomedlemskap noterar svenskarnas förtroende för Nato förtroendebalans +37, ett stort förtroende men ändå inte i närheten av förtroendet för försvaret.

Befolkningens förtroende för Nato är betydligt mer polariserat jämfört med det för försvaret. En ytterligare skillnad är att medan svenskarnas förtroende för försvaret blir stadigt större, så har förtroendet för Nato varierat.

En förklaring kan möjligen vara att Nato de senaste åren kan uppfattas vara mindre stabilt än tidigare. Trumpadministrationen har uttryckt stor skepsis gentemot Nato, både för otillräckliga resurser i flertalet medlemsländer och för vad som uppfattas som otillräckligt stöd i USA:s pågående krig mot Iran. Trump har dessutom flera gånger uttryckt att USA ska tilltvinga sig Grönland från Natokollegan Danmark. Donald Trump har uttryckt att USA borde utträda ur Nato och hur alliansens framtid ser ut kan anses mer osäkert än på mycket länge.

Liknande läsning:

Bland de traditionella borgerliga allianspartiernas sympatisörer uppgår förtroendebalansen för Nato till +54 (Centerpartiet), +62 (Moderaterna), +64 (Kristdemokraterna) och +71 (Liberalerna). Bland de rödgröna partiernas sympatisörer är förtroendet för Nato klart minst hos Vänsterpartiet (-27), följt av Miljöpartiet (+22) och Socialdemokraterna (+36). Förtroendebalansen för Nato bland Sverigedemokraternas sympatisörer uppgår till +35.

Journalisten Tomas Ramberg gjorde i Dagens Nyheter (8 mars 2024) den poängfulla observationen att det bland svenska Natoförespråkare finns två olika förhållningssätt, ett ideologiskt respektive ett pragmatiskt.

Den mer ideologiska positionen intas framför allt av borgerliga sympatisörer som länge uppfattat västvärlden som Sveriges självklara värdegemenskap. För dem är det naturligt att solidariskt tillhöra Nato för att försvara dessa värden och de ser att Sverige äntligen ”kom hem” i och med Natomedlemskapet.

Det pragmatiska perspektivet omfattar främst socialdemokrater med en annan historisk syn på Sveriges roll i världen. Natomedlemskap ses av dessa pragmatiker mer som en försäkring mot ett aggressivt Ryssland. Stödet är mindre ideologiskt, mindre entusiastiskt och mer villkorat av rådande hotbild. Bland de pragmatiska Natoförespråkarna finns sannolikt många före detta motståndare som bytte åsikt efter Rysslands attack mot Ukraina 2022. Det är sannolikt att den pragmatiska hållningen även omfattar en del Sverigedemokratiska sympatisörer, som uttrycker ett tydligt mindre Natoförtroende än vad de borgerliga partiernas gör.

Preciseras frågan till vilka länder Sverige bör hjälpa genom att sända svenska soldater i händelse av angrepp framträder dock ett mer fragmenterat landskap – svenskarnas vilja varierar stort beroende på vilket land som frågan gäller.

Dynamiken framträder ännu tydligare om man börjar gräva djupare i innebörden av Natomedlemskap. I SOM-undersökningen syns intressanta variationer i viljan att försvara andra Natoländer.

89 procent av svenskarna instämmer i påståendet ”Sverige borde försvara ett annat Natoland om det attackeras” och 94 procent håller med om att ”andra Natoländer bör försvara Sverige om vi attackeras”. Bland svenskarna finns således en god generell uppslutning kring Natos ömsesidiga försvarsförpliktelse i artikel 5.

Preciseras frågan till vilka länder Sverige bör hjälpa genom att sända svenska soldater i händelse av angrepp framträder dock ett mer fragmenterat landskap – svenskarnas vilja varierar stort beroende på vilket land som frågan gäller.

I fråga om de nordiska länderna är det mycket få svenskar, cirka tre procent, som svarar att Sverige inte bör hjälpa genom att sända svenska soldater. Motståndet är större, cirka sju procent, när frågan avser andra västeuropeiska länder eller Kanada. Ställs frågan angående EU-länder på Balkan eller i Östeuropa ökar andelen ovilliga ytterligare något, till mellan 8 och 19 procent.

Avslutningsvis ska kärnvapenfrågan kort beröras. I Natos doktrin har kärnvapenavskräckning länge utgjort en hörnsten, vilket har använts som argument mot ett svenskt Natomedlemskap.

I Nato är det främst USA som har kärnvapen och utan dessa amerikanska resurser skulle Europa sakna tillräcklig vedergällningsförmåga i en militär konflikt med Ryssland, där kärnvapen skulle användas. Ryssland har upprepade gånger under Ukrainakriget hotat med kärnvapen (”militärtekniska åtgärder”).

Sverige bedrev för övrigt efter andra världskriget ett eget kärnvapenprogram, för vilket undertecknandet av FN:s icke-spridningsavtal 1968 blev slutet.

Den ökade osäkerheten om USA:s framtid i Nato har återfört kärnvapenfrågan till debatten och SOM-undersökningen ställde därför frågan ”Bör Sverige skaffa egna kärnvapen?” Resultatet visar på stort motstånd i opinionen. 67 procent av svenskarna uppger sig vara mycket eller ganska negativa till tanken på svenska kärnvapen och endast 13 procent är mycket eller ganska positiva (opinionsbalans -54). Minst är motståndet bland SD-sympatisörer, där 21 procent är positiva och 51 procent negativa. Störst motstånd finns bland Vänsterpartiets sympatisörer, varav 6 procent är positiva respektive 86 procent är negativa till svenska kärnvapen.

Läs mer:

Nato är inträdesbiljetten till regional försvarsintegration

Läs mer:

Historiskt stort förtroende för Försvarsmakten

Läs mer:

”Arbetet med anpassningen till Natodoktrin är inlett”

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: SOM-undersökning / Nato / Turkiet

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Replik från Röda korset: Frågan är hur moderna dagens truppminor egentligen är

Mest läst:

Reportage /

Kriget i Ukraina

”Ganska lätt att överleva en drönare”

Aktuellt /

Organisationsutveckling

Försvarsmakten reformerar den centrala ledningen

Intervju /

Forskning

David Bergman: ”Jag kan prata både militäriska och akademiska”

Aktuellt /

Arbetsmiljö

Låga sjuktal i Försvarsmakten – Officersförbundet: Ger inte hela bilden

Mötet

Johan Huovinen

Johan Huovinen: ”Det finns de som säger: Ingen rök utan eld”

Han var ett välkänt ansikte i media som expert på kriget i Ukraina – tills han blev ökänd som ”toppmilitären som greps i razzia”, misstänkt för brott mot rikets säkerhet. Närmare tre år efter att överstelöjtnant Johan Huovinen greps är misstankarna mot både honom och frun Lena avskrivna – och livet börjar återgå till det normala.

Annica Ögren

2026-09-18

Johan Huovinen sitter bakåtlutad i en av mässens soffor på Försvarshögskolan, FHS, i Stockholm. Han är klädd i en ljusgrå kostym. Det har gått nästan två och ett halvt år sedan vi sågs för att göra detta personporträtt. Han är sig lik, bortsett från håret som har hunnit bli lite gråare.

När vi träffades senast, hösten 2023, ringde Johan Huovinens telefon i ett. Då var han klädd i sin marinblå uniform och svarade på frågor om den senaste utvecklingen i kriget i Ukraina.

– Ibland kan det ringa fem gånger om dagen från olika mediehus, förklarade han då.

På det högra ficklocket på uniformen hade han fäst ryska generalstabsakademins utbildningstecken, vit och rombformad med en örn på. Ovanför den i höjd med bröstet syntes det ukrainska märket ”znak poshany” som på engelska blir ”badge of honour”, som Johan Huovinen tilldelades 2015 av dåvarande ukrainska försvarsministern Stepan Poltorak. Att han placerade det ryska tecknet under det ukrainska på uniformen var en symbolhandling, berättade han.

– Jag tycker att jag har förtjänat det och är stolt över att jag gått där. Jag ställer ju inte upp på det ryska styret, men det talar om vad jag kan, sa Johan Huovinen då.

Jag ställer ju inte upp på det ryska styret, men det talar om vad jag kan.

Jobbet som lärare i militärstrategi vid Institutionen för krigsvetenskap och militärhistoria på Försvarshögskolan hade han vid den tidpunkten haft i ett år. Kontoret låg på markplan och delades med ”den andra finnen” som han själv beskrev det, överstelöjtnant Joakim Paasikivi.

De båda blev efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 snabbt välkända ansikten i media som experter på kriget. Johan Huovinen har synts i intervjuer i SVT:s Aktuellt, i TV4:s Nyhetsmorgon, i Sveriges Radio, SvD och DN. Arbetet som militär lärare var en annorlunda roll för honom, som närmast kom från en treårig tjänst som militär rådgivare vid Sveriges ständiga delegation vid OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, i Wien.

– Jag har aldrig varit lärare förut och jag har heller aldrig pratat med media tidigare egentligen. Jag har gjort kanske två eller tre intervjuer tidigare någon gång på rysk tv, på ryska, that’s it, sa han då.

Men mycket har hänt sedan den oktoberdagen. Och vi återkommer dit snart.

Johan Huovinen föddes 1967 och växte upp i ett hus i Bålsta utanför Stockholm i en familj med föräldrar och två yngre syskon. Mamman jobbade som lärare och pappan drev en bilfirma och arbetade senare som flygplanstekniker.

Några officerare har inte funnits i familjen. Militäryrket var heller inget som han själv eftersträvade som barn.

– Jag ville bli polis. Det var min dröm.

Under sommarloven från Sigtunaskolan humanistiska läroverket jobbade han extra i den kiosk som hans föräldrar om somrarna drev vid ett bad i Bålsta. Rätt ofta stannade de patrullerande poliserna i området för en fikapaus.

– Jag brukade prata med dem och blev väl lite fascinerad. Någon gång fick jag också åka med på en kvällspatrull, det tyckte jag var kul.

För att skynda på processen mot Polishögskolan ansökte han om att få mönstra tidigare och beta av värnplikten så tidigt som möjligt. Men under värnpliktstjänstgöringen på Norrbottens regemente förändrades drömmen.

– Det var väl äventyret som lockade: utbildningen, att få gå i befattning och ordning och reda. En organiserad strukturerad verksamhet.

Nästan direkt efter muck började han jobba på Roslagens luftvärnskår, Lv 3, i Norrtälje där han stannade tills regementet lades ned 2000. I någon slags panik över framtiden anmälde han sig som frivillig till kontingenten, KS 03, i Kosovo för att skaffa sig lite betänketid.

– Det var väl ett flyktbeteende, men det var också det som ledde fram till att jag senare hamnade på Must.

Det var väl ett flyktbeteende, men det var också det som ledde fram till att jag senare hamnade på Must.

För väl hemma från missionen låg ett kuvert på köksbordet. Det visade sig att Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, skulle sätta upp en ny internationell underrättelseavdelning med ansvar för bland annat Kosovo och Bosnien. Johan Huovinen sökte sig dit och arbetade där fram till 2004. Efter det läste den högre officersutbildningen på Försvarshögskolan, följt av två år som elev – och som tredje svensk någonsin – vid den Ryska federationens väpnade styrkors generalstabsakademi i Moskva. Han lämnade med högsta betyg.

Tillsammans med fru och två småbarn flyttade familjen sedan till Moskva där han de tre kommande åren var Sveriges armé- och flygattaché i Ryssland men även i Belarus.

– De fem åren var den lyckligaste tiden i livet. Barnen var små, vi hade inte samma stress som många andra med hämtning och lämning eftersom Lena kunde vara hemma med dem. Vi var ute på ett enda äventyr hela familjen, med möjlighet att resa. Det var en bra tid.

Att tala ryska är än idag inga problem, säger han, trots att han inte skulle kalla sig själv för flytande.

– Jag tycker man ska vara ödmjuk inför språk. Det finns alltid någon som kan det bättre.

Under åren som attaché representerade han Sveriges intressen under en period som präglades av kriget i Georgien 2008 och där Sverige hade avbrutit de bilaterala och militärdiplomatiska förhållandena med Ryssland.

– Det var en svår balansgång där en del av jobbet var att återupprätta relationerna och en annan del att utbyta information, ta emot besök från de övriga 104 länderna som hade militärattachéer i Ryssland. Och samtidigt skulle man försöka komma ut och se saker i landet.

Under dessa år påbörjade Ryssland dessutom en stor militär reform som lett fram till där vi är idag, vilket Johan Huovinen följde i detalj under sin tid i landet. 2014 till 2017 jobbade han även tre år som EU:s första militära rådgivare i Ukraina. Ett uppdrag som han trivdes med.

– Uppdraget var väldigt fritt, det var att samverka med interlokutörer och att rapportera till EU. Jag fick träffa alla möjliga människor, samarbeta med försvarsattachéer och rådgivare, internationella organisationer och ukrainska generalstaben, säkerhetstjänsten SBU och alla frivilligorganisationer. Det gav en enorm inblick i ett land som varit under stor press sedan 2014, om vad som fungerade och inte. Kontakter jag har nytta av än i dag.

Några dagar efter vår intervju i oktober 2023 skulle den här artikeln gå till tryck. I ett mejl den 16 oktober skriver Johan Huovinen att ”Jag läser detta ikväll och så får du svar under morgondagen, senast”. Men något svar kommer aldrig. Följande gryning, runt klockan fem på morgonen den 17 oktober står Johan Huovinen, som varje morgon i badrummet och rakar sig, till ljudet av den ukrainska piloten Denys Davidovs YouTube-kanal, med nästan en miljon prenumeranter.

– Min fru är så otroligt trött på det där. ”Nej, inte den mannen igen” brukar hon säga. ”Skaffa hörlurar”.

Men just den här morgonen hinner hon inte säga något. I stället reagerar Johan Huovinen på ett ljud från ytterdörren och börjar gå mot hallen. Halvvägs framme möts han av nationella insatsstyrkan som stormar in, ledd av Säpo. En av männen skriker ”polis, polis, ta det lugnt” och visar upp en polisbricka.

Johan Huovinen grips och förs till Kronobergshäktet, misstänkt för grov obehörig befattning med hemlig uppgift, ett brott mot rikets säkerhet. Det innebär att någon utan lov skaffar sig eller röjer uppgifter om Sveriges försvar som kan skada Sveriges säkerhet om uppgifterna röjs för främmande makt. Brottet kan ge fängelse i upp till fyra år. Även frun Lena, som under 28 år jobbat på Försvarets radioanstalt, FRA, grips och misstänks för samma brott.

Efterföljande dygn försöker jag kontakta Johan Huovinen igen. Officerstidningen har pressläggning och citaten från intervjun några dagar tidigare behöver hans godkännande. Media känner ännu inte till att han sitter inlåst i en cell, utan någon möjlighet till kontakt med omvärlden.

Ett dygn senare kommer en push-notis från Expressen i mobilen. ”Svensk toppmilitär och hans fru gripna i razzia” intill en pixlad bild som jag känner igen. Artikeln ställs.

I åtta veckor satt Johan Huovinen häktad med fulla restriktioner utan kontakt med omvärlden och det skulle dröja nästan ett år innan åklagaren avskrev honom från utredningen. Under tiden i häktet hann han tänka tillbaka på vår intervju och om artikeln ändå publicerades till slut, berättar han när vi ses igen.

– Allt det här har ju att göra med min bakgrund såklart. Och det är klart att jag hann tänka att artikeln skulle kunna stärka misstanken mot mig.

Allt det här har ju att göra med min bakgrund såklart. Och det är klart att jag hann tänka att artikeln skulle kunna stärka misstanken mot mig.

Men sedan september 2024 är Johan Huovinen att betrakta som juridiskt oskyldig. Gripandet har satt spår i honom och påverkat hans relationer med kollegor och vänner. Han beskriver att många till en början tog avstånd och att han upplevde att hans förtroende var borta. Planen då var att rida ut stormen de sista åren till pension, vilket man inom Försvarsmakten kan ta ut som 61-åring.

Men så här nästan två år efter att Johan Huovinen kom tillbaka till sin tjänst på Försvarshögskolan – och snart tre år efter gripandet – har något hänt. Förutom att han flyttat upp en våning på jobbet till ett eget kontorsrum och att kontorskollegan Joakim Paasikivi gått i pension, har hans telefon börjat ringa igen. Media fortsätter att ställa frågor om kriget i Ukraina och vänner har börjat höra av sig.

Och i början av juli i år meddelar chefsåklagaren i fallet, Per Lindqvist, att utredningen läggs ned, inkluderat misstankarna mot Johans fru Lena. ”Jag har lagt ned förundersökningen på grund av att brott inte kan styrkas. Skälet är att det inte är möjligt att i alla delar förhöra de vittnen som är nödvändiga. Vittnena är på grund av sekretess förhindrade att förhöras om vissa uppgifter”, skriver chefsåklagaren i ett pressmeddelande.

Upplever du att du har lyckats vända på skutan nu?

– Ja, det tycker jag. Samtidigt finns det ju de som säger ”ingen rök utan eld”. Och det finns ingen transparens i detta. Jag kan inte transparent förklara vad som ligger bakom. Det skulle annars kanske lägga saker till rätta.

Så, vad var det som hände? Hela rättsfallet har omgärdats av omfattande sekretess och Johan Huovinen är belagd med yppandeförbud, vilket hindrar honom från att kunna berätta om fallet. Det är frustrerande, förklarar han.

– Det finns ju en story där även om jag inte har något med den att göra.