Senast publicerat
Senast publicerat:

Allmänheten vill se ökat samarbete mellan polis och militär

Den grova brottsligheten uppfattas numera som ett av de viktigaste samhällsproblemen av svenska folket, och nästan 80 procent vill att Försvarsmakten ska kunna stödja polisen i det arbetet. Men frågan är känslig, inte minst i det historiska ljuset av skotten i Ådalen. Samtidigt fortsätter allmänhetens förtroende för Försvarsmakten att öka och slår i den senaste SOM-undersökningen nytt rekord.

Karl Ydén
Foto: Svante Rinalder/Försvarsmakten

Sedan 2011 har frågor om hur svenskarna ser på Försvarsmaktens uppgifter funnits med i flera SOM-undersökningar. En stor andel av befolkningen anser att försvaret av svenskt territorium, skydd av centrala samhällsfunktioner samt att bistå civila myndigheter vid krissituationer är viktiga uppgifter för Försvarsmakten. I årets SOM-undersökning ställdes för första gången frågan om försvaret ska ha i uppgift att bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet. I flera andra europeiska länder är detta fallet, men i Sverige har frågan varit mycket känslig mot bakgrund av dödskjutningarna i Ådalen 1931, då militär under polismans befäl dödade fem personer i samband med en strejk. I dag förbjuder lag att militär personal sätts in vid civila händelser där man kan tvingas använda våld (eller tvång) mot enskilda. Däremot har polisen laglig rätt att begära militärt stöd för att bekämpa terrorism. Lokalpolitiker i Västsverige har nyligen föreslagit att detta lagrum ska nyttjas, genom att grov gängbrottslighet ska klassificeras som terrorism. Grov kriminalitet har seglat upp som ett av de problem som svenskarna anser viktigast och det finns ett starkt stöd för samverkan mellan polis och försvar i kampen mot grov brottslighet. Hela 78 procent av de svarande anser att det är en viktig uppgift för Försvarsmakten att bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet, endast 8 procent är negativa. Resultatet har debatterats relativt flitigt under senvåren (efter en text på DN Debatt 2021-06-08) där det framhållits dels att försvaret redan bistår polisen med expertstöd, dels åsikter om att huvuddelen av den militära utbildningen syftar till annan kompetens än den polisen skulle ha behov av. En annan lösning föreslogs i SvD (2017-08-27) – nämligen att såväl grov gängbrottslighet som ”gråzonsproblematik” lämpligen kunde hanteras av ett gendarmeri, en styrka på cirka 2 000 personer som, med relevant utbildning respektive utrustning, skulle kunna hantera hot både mot Sveriges inre och yttre säkerhet. Gendarmeri finns i exempelvis Frankrike, Tyskland och Italien men har ännu inte förekommit som förslag i den svenska partipolitiska debatten. 

Sedan 2016 års nationella SOM-undersökning har den svenska befolkningens uppgivna förtroende för försvaret stärkts för varje år. I 2020 års nationella SOM-undersökning är försvarets förtroendebalans (andelen med stort förtroende minus andelen med litet förtroende) +30. Denna notering utgör försvarets högsta förtroendebalans sedan de nationella SOM-undersökningarna startade 1986. Även om de senaste åren inneburit relativt små uppgångar i förtroendet för försvaret markerar den positiva trenden ett definitivt brott med den långa period under 2000-talets inledning då försvarets förtroendebalans i regel låg runt noll eller till och med långt under nollstrecket. I SOM-undersökningen 2020 uppger 46 procent ett mycket eller ett ganska stort förtroende för försvaret (42 procent år 2019) medan 16 procent uppger mycket eller ganska litet förtroende (17 procent år 2019). Förtroendet för försvaret ökar på bred front: bland såväl kvinnor som män, bland såväl äldre som yngre och bland alla riksdagspartiers sympatisörer, med ett undantag. Kvinnor uppger i regel ett större förtroende för försvaret än män – denna könsskillnad kvarstår men den har minskat något i den senaste SOM-undersökningen. Bland kvinnor var försvarets förtroendebalans +33 (+31 år 2019) och bland män +25 (+16 år 2019). Avseende åldersgrupper har förtroendet för försvaret ökat i dem alla, men stora skillnader kvarstår. Störst är skillnaden i förtroende mellan den yngsta gruppen svarande (18–29) där förtroendebalansen är +47 och den äldsta gruppen svarande (65-85) där förtroendebalansen är +16. 

FAKTA

Den årliga Som-undersökningen genomförs av Som-institutet (samhälle, opinion, media) i Göteborg. Som-institutet är en oberoende organisation som sedan 1986 mäter svenskarnas åsikter, beteenden och värderingar inom områden som politik, försvar, medier, myndigheter med mera.  Den nationella undersökningen går ut till över 20 000 slumpmässigt utvalda personer i åldrarna 16-85 år, bosatta i Sverige.  Varje år kompletteras enkäten med frågor om aktuella händelser,  vanor och  attityder liksom specifika frågor ställda i samarbet med forskare och myndigheter.   

Partimässigt är det Kristdemokraternas sympatisörer som skiljer ut sig. Bland alla andra riksdagspartiers sympatisörer har förtroendet för försvaret ökat. Allra störst förtroende för försvaret uppger sympatisörer till Socialdemokraterna, som noterar +40 i förtroendebalans, strax före Liberalernas sympatisörer med +38 i förtroendebalans. Sympatisörer till Centerpartiet noterar +35 i förtroendebalans för försvaret, medan Miljöpartiets respektive Moderaternas sympatisörgrupper båda landar på +33 i förtroendebalans. Bland KD-sympatisörer noteras en förtroendebalans för försvaret på +22, vilket är en tydlig nedgång från +37 i 2019 års mätning. Förändringen bland KD-sympatisörerna utgörs både av en krympande andel som uppger ett mycket eller ganska stort förtroende för försvaret och en växande andel som uppger mycket eller ganska litet förtroende (23 procent, upp från 18 procent föregående år). Vänsterpartiets sympatisörer noterar +16 i förtroendebalans för försvaret medan Sverigedemokraternas sympatisörer noterar +9. 2020 års SOM-undersökning är den tredje i rad där försvaret noterar en positiv förtroendebalans bland alla riksdagspartiers sympatisörer, något som inte varit fallet sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010. 

SOM-undersökningen fortsätter att visa ett tydligt stöd för satsningar på försvaret. Förslaget ”minska försvarsutgifterna” får fortsatt tummen ned medan det motsatta förslaget ”öka försvarsutgifterna” noterar stöd. Här kan också noteras att medan motståndet mot att minska försvarsutgifterna är utbrett är stödet för att öka försvarsutgifterna mycket mer ojämnt fördelat mellan exempelvis män och kvinnor samt mellan sympatisörer till M, KD och SD respektive sympatisörer till MP och V.  

De senaste årens nationella SOM-undersökningar har indikerat att den svenska folkopinionen bejakar förändringarna inom försvarspolitiken, inklusive återupptagandet av värnpliktsutbildning. Det finns ett tydligt folkligt stöd för ett starkt militärt försvar inriktat mot försvar av Sverige respektive fredsbevarande utlandsuppdrag. Svenskarnas förtroende för försvaret har under senare år ökat relativt kraftigt efter att ha försvagats under åren med ”Afghanistandoktrinen” och inaktiverad värnplikt. 

Förutom rekordstort förtroende för försvaret finns en intressant skillnad i synen på Östersjöregionen. Förra året noterades ett starkt stöd (+60 i opinionsbalans) för att Sverige skulle stödja Finland i händelse av krig där. När samma fråga i år gällde Estland blev opinionsbalansen -18. Bland såväl män som kvinnor, i alla ålderskategorier och bland nästan alla partisympatisörer övervägde de negativa svaren. Kristdemokraternas sympatisörer med +16 står i en särställning – tillsammans med Liberalernas +4 är KD-sympatisörerna ensamma om att vilja gå in i krig på Estlands sida. 

Liknande läsning:
Karl Yden
Karl Ydén är reservofficer i luftvärnet, forskare vid Centrum för Studier av Militär och Samhälle samt ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademin.
Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Flera med insyn i Försvarsmakten och Försvarets materielverk beskriver en utveckling där externa konsulter får stort inflytande över strategiska vägval. När rollerna blir otydliga och beroenden växer behöver vi ställa frågan om vi har tillräcklig kontroll över våra egna system och beslut, skriver insändarskribenten.

    Josefine Owetz

    Foto: iStock

    Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt allvarligt läge. Den militära upprustningen går snabbt och kraven på effektivitet är höga. Just därför måste en obekväm fråga våga ställas: har staten full kontroll över hur de digitala vägvalen inom försvaret formas?

    Uppgifter från personer med insyn i både Försvarsmakten och Försvarets materielverk, FMV, pekar på mönster som förtjänar seriös granskning. Det handlar inte om enskilda individer, utan om strukturer där gränsen mellan stat och leverantör riskerar att bli otydlig. Om bilden stämmer är det ett systemproblem, inte ett personproblem. Offentlig sektor behöver konsulter. Det är inget kontroversiellt. Problemet uppstår när roller och incitament börjar flyta ihop.

    Det som beskrivs inifrån är miljöer där externa konsulter i praktiken får stort inflytande över strategiska vägval: de deltar i centrala forum, bidrar till kravställning och påverkar tekniska riktningar.

    Samtidigt kan det vara oklart för omgivningen när någon talar som oberoende expert och när samma person har koppling till en specifik plattform eller företag. När sådana gränser blir otydliga riskerar ansvarskedjor att försvagas. Det jag och mina kollegor inne i organisationen ser följer ett välkänt mönster från internationella it-skandaler. Varningsflaggorna är tydliga och återkommer gång på gång:

    Konsulter utan tydlig rollmärkning
    Externa konsulter uppges sitta i centrala forum, leda arbetsgrupper och driva beslut utan att det alltid är tydligt att de representerar kommersiella intressen. När konsulter uppträder som myndighetspersonal suddas ansvarskedjor ut.

    Inbäddade konsulter i kärnverksamheten
    Personer med leverantörskopplingar sägs arbeta djupt integrerat i organisationen med intern tillgång, inflytande över vägval och deltagande i strategiska diskussioner. Det skapar beroenden som är svåra att bryta.

    Kravställning som låser upphandlingar
    Ett återkommande mönster är att behov och krav formuleras på sätt som i praktiken passar en viss plattform, ofta kring ett specifikt system. Alternativ existerar formellt, men blir i praktiken orealistiska.

    Samma aktörer påverkar både strategi och leverans
    När konsulter först hjälper till att definiera problem och arkitektur och sedan levererar lösningen uppstår en uppenbar intressekonflikt. Det är en klassisk mekanism bakom leverantörsinlåsning.

    Ledningar som börjar se ett enda alternativ
    Den mest oroande signalen är kulturell. När högre chefer börjar beskriva ett systemval som “det enda realistiska” har oberoendet redan eroderat. Då har leverantörens världsbild blivit organisationens.

    Internationellt är detta ett välkänt mönster. Leverantörsinlåsning uppstår sällan genom ett enskilt beslut. Den växer fram gradvis genom att: 1. Behovsbild och strategi formas. 2. Krav skrivs nära ett visst ekosystem 3. Alternativ framstår som oprövade eller riskabla. 4. Beroendet cementeras.

    I flera beskrivningar återkommer hur stora affärssystem (inte minst kring it-system) tenderar att bli referenspunkten kring vilken allt annat organiseras. Det behöver inte vara fel i sig, men när ett system börjar behandlas som mål snarare än verktyg bör varningsklockor ringa. Detta är inte en teoretisk oro. Internationellt finns flera exempel där stora affärssystem kopplats till korruptionsutredningar.

    Så sent som 2024 gick ett stort internationellt företag med på att betala över 220 miljoner dollar i böter efter amerikanska mutanklagelser kopplade till affärer med offentliga aktörer i bland annat Sydafrika och Indonesien. Utredningar pekade på systematiska försök att vinna statliga kontrakt genom otillbörliga förmåner och mellanhänder.

    Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

    Historiskt har även stora industrisystem kopplats till politiska skandaler i Europa, där leverantörer misstänkts ha använt nätverk av konsulter och mellanhänder för att påverka offentliga upphandlingar. Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

    Poängen är inte att alla implementationer är korrupta utan att riskerna är dokumenterade och kräver starka skyddsmekanismer. Sverige har redan sett vad som händer när styrning och riskkontroll brister i känslig statlig verksamhet. Ett exempel är Transportstyrelseskandalen 2017 där känslig information blev tillgänglig för icke säkerhetsklassad personal i utlandet. Där ignorerades varningssignaler tills skadan var ett faktum. Skillnaden nu är att det som beskrivs rör strukturer inom Försvarsmakten.

    Om liknande mönster av otydligt ansvar, beroenden och förbisedda larm får växa i en verksamhet med ansvar för rikets säkerhet kan konsekvenserna bli betydligt allvarligare. Lärdomen från Transportstyrelsen är enkel, systemfel måste tas på allvar medan de fortfarande går att rätta till. I komplexa organisationer får experter naturligt stort inflytande. Men om långvariga beroenden och informationsövertag gör att beslutsfattare successivt tappar handlingsfrihet uppstår en risk att strategiska val i praktiken formas utanför staten. Det behöver inte handla om otillbörligheter i juridisk mening. Strukturella beroenden räcker för att gradvis förskjuta maktbalansen. I försvarssektorn är det i sig ett allvarligt styrningsproblem.

    Den mest allvarliga bilden handlar dock om ledarskap. Flera uppgiftslämnare beskriver hur höga chefer i praktiken införlivat leverantörernas narrativ. När beslutsfattare börjar försvara plattformar snarare än verksamhetsmål har något gått fundamentalt fel.

    Det kan ske gradvis genom att konsulter sätter agendan, alternativ framstår som riskabla, kritik tolkas som okunnighet och plattformen blir “oundviklig”. Till slut agerar organisationen som om systemet vore ett mål i sig. I en myndighet med ansvar för nationell säkerhet är det en farlig förskjutning. I detta sammanhang väcker även affärsmodeller frågor. Ett exempel som ofta nämns i diskussioner är ett litet konsultbolag med närvaro i försvarsrelaterade miljöer och återkommande höga marginaler.

    När konsultbolag med stark närhet till verksamheten samtidigt genererar betydande utdelningar till ägare som själva är verksamma i uppdragen uppstår frågor om incitament och transparens. Det betyder inte att något är fel per automatik, men det är en typ av konstruktion som i andra sektorer brukar granskas noggrant. Särskilt när det gäller samhällskritiska funktioner.

    När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet.

    En särskilt oroande uppgift är att dessa frågor inte tycks vara okända internt. Personer med insyn beskriver hur oro ska ha lyfts genom flera kanaler: via linjevägar, säkerhetsfunktioner och visselblåsarsystem. Om sådana signaler inte leder till tydliga åtgärder uppstår en farlig dynamik. Visselblåsarsystem finns för att fånga upp strukturella risker. När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet. Det gynnar aldrig en organisation som verkar i hög riskmiljö.

    Parallellt finns vittnesmål om att personer som ifrågasätter narrativet där systemet i praktiken blivit målbilden i sig marginaliseras. Anställda som lyfter alternativa lösningar eller problem med beroendet uppges uteslutas från centrala forum, plockas bort från beslutsprocesser eller tystas på andra sätt. Om detta stämmer är det djupt oroande. Försvarssektorn är beroende av intern intellektuell höjd och öppen debatt. När kritiskt tänkande ersätts av konformitet urholkas både kompetens och säkerhet.

    Det är viktigt att vara tydlig, detta är inte en text om att peka ut enskilda bolag eller individer. Inte heller om att ifrågasätta behovet av extern kompetens. Det handlar om strukturer där roller kan bli otydliga, beroenden kan växa fram över tid, incitament kan sammanfalla med inflytande och interna varningssignaler riskerar att tappas bort. Sådana mönster måste kunna diskuteras öppet i en demokrati, särskilt inom totalförsvaret.

    Om Sverige menar allvar med att bygga ett robust försvar krävs inte bara ökade anslag, utan också stark styrning och transparens. Detta är inte en hypotetisk diskussion om framtida risker. Uppgifter pekar på att dessa utmaningar upplevs som högst närvarande redan idag inom Försvarsmakten. Just därför blir frågan akut, inte teoretisk, och därför behövs oberoende granskning av konsultberoenden i försvarssektorn, hantering av intressekonflikter, styrning av stora affärssystem samt hur interna larm tas om hand. Inte för att leta syndabockar, utan för att säkerställa att systemen vi bygger vilar på stabil grund.

    För i slutänden borde principen vara självklar: strategiska vägval för försvaret av riket ska formas av statens behov, fullt ut och utan tvekan. Detta är en diskussion som måste kunna föras öppet, sakligt och utan prestige. Försvarsförmåga byggs inte bara av materiel och system utan av förtroende, integritet och modet att granska sig själv.


    Med risk för slutet på min egen karriär,

    anonym yrkesofficer

    Ur arkivet: