Senast publicerat
Senast publicerat:

»Aurora lägger till ytterligare moment och nivåer«

Om mindre än fem månader riktas blickarna mot södra Sverige. Och förberedelserna pågår för fullt. Officerstidningen har besökt Rinkaby skjutfält, där 71:a bataljon vid Södra skånska regementet P 7 värmer upp inför nästa års storövning.

Maria Widehed
Emil Malmborg
"I dag är det ingen som svarar när vi kallar. Det finns inget nästa steg, ingen riktig sjukvård, ingen brigadstab. Det får vi nästa år", säger Tobias Christensson.

Major Tobias Christensson, ställföreträdande bataljonchef vid 71:a motoriserade bataljonen och veckans övningsledare, sätter sig ner på huk. Efter att ha spenderat förmiddagen med sjukvårdspluton har han nu landat i fuktig mossa bakom skyttekompaniets tät, som bara är meter ifrån sin motståndare. Tallbarr har fastnat i kardborren som håller fast bataljonsmärket på hans högra arm.

– Som övningsledare måste man vara med ute, säger han och fortsätter:

– Soldaterna vinner inte med sina automatkabiner, utan med allt som är uppbyggt bakom. Som att stab och tross fungerar, att ammunitionen finns, att helikoptrar kommer i tid. Och det är då det börjar bli svårt ur ledningsperspektiv. 

Viktor Rosén, skyttesoldat, under 71:a bataljons mest omfattande uppvärmning innan Aurora 20.

Det är början av oktober och dag tre för den övning som syftar till att testa bataljonen inom områden som strid, sjukvård och helikoptertransport. Övningen är bataljonens första, och mest omfattande, uppvärmning innan Aurora 20.

– Sedan övar kompanier och plutoner var för sig. Det behövs också, vi hade inte kunnat genomföra bataljonsövningen utan den grundplattan.

En stund tidigare har vår terrängbil väjt av vägen, för att lämna plats när en skadad soldat hämtas med bår.

– Det är lätt att man bara ser det man själv gör. Målet är att få dem att förstå hur allt hänger samman i bataljonen. Från att en soldat skadas, till att han flygs iväg med helikopter, säger Tobias Christensson.

Liknande läsning:

Övningens scenario är en gråzonsproblematik. Sverige är juridiskt sett inte i krig, men utsätts för sabotage och störningar. Motståndaren är identifierad och landstigen, men krigets lagar gäller inte fullt ut.

– Vi behöver öva mer på allt, just nu är ingenting hundra procent. Tider kan kortas, lägesuppfattningar ökas. Man blir aldrig klar, vi övar och övar och fortsätter att öva. Sedan kommer milstolpar då vi sätts på prov, som under Aurora.

På högre nivå pågår Aurora-planeringen för fullt, men ute på förbanden är fokuset ett annat.

– Vi kan inte öva till det här, men om vi övar på våra huvuduppgifter så klarar vi Aurora, säger Christensson.

» Vi behöver öva mer på allt, just nu är ingenting hundra procent. Tider kan kortas, lägesuppfattningar ökas. «

Tre skadade behöver undsättas med helikopter. Efter en skumpig färd i en terrängbil 14 har vi svängt av från Artillerivägen och hamnat på ett öppet fält. Här omhändertar sjukvårdspluton skadad nummer två inför avtransport. Om allt klaffar landar F 17 snart med helikopter 15 för att undsätta signalist Jonathan Askenbom, som utbildas till stridssjukvårdare. Hans kollegor spänner fast honom hårt på båren. Efter tre år i Försvarsmakten är det hans första helikopterfärd som skadad.

– Man får en bättre helhetsbild under sådana här övningar, man får se hela kedjan, säger han.

Som på de flesta förband är det på många sätt nya tider på P 7. Det är bara två år sedan bataljonen roterade hem från Mali. Nu har man värnpliktiga och ska kunna skydda Skåne.

– Det är en omställning, Men kan vi lyckas här hemma, så klarar vi även i framtiden en utlandsmission. Inte åt andra hållet, säger major Christensson.

Till skillnad från Aurora 17 så kommer Aurora 20 vara fyllt av just värnpliktiga. På P 7 är den nu inryckta värnpliktskullen, med över 300 soldater, den största regementet haft på över tio år. För dem blir övningen slutprovet.

– Ja, deras utbildningstrappa är anpassad till att avslutas med Aurora, säger Christensson.

Rinkaby09
Tobias Christensson

Och när den högintensiva striden nästa år sker i Sydsverige bör deltagarna förbereda sig på ”platt terräng”, säger P 7:s kommunikatör Jesper Moldvik.

– Det är bra att skifta miljö från Aurora 17. Och det är mer öppet här, inte så tät skog som vi ofta övar i annars – det är stor skillnad mot Våreld 19 i Skövde till exempel, det var trassligt och lerigt.

Inför övningen har P 7 utökat vägnätet på de egna fälten.

– Dessutom har Skåne jättebra skjutfält och en mängd andra småplatser. Infrastrukturellt är Skåne utmärkt, säger Christensson.

Vad kan ni öva under Aurora som ni inte kan öva nu?

– Aurora lägger till ytterligare moment och nivåer, från bataljon till brigad är ett stort kliv. I dag är det ingen som svarar när vi kallar. Det finns inget nästa steg, ingen riktig sjukvård, ingen brigadstab. Det får vi nästa år.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

    Karlis Neretnieks
    Karlis Neretnieks

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

    Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

    Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

    I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

    Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

    Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

    Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

    Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

    Ur arkivet: