Senast publicerat
Senast publicerat:

Spindeln i nätet

Det var de långa luncherna och lärdomen att det går att förändra saker som fick Lars Fresker att bli fackligt engagerad. Nu är han inne på sitt artonde år som ordförande för Officersförbundet.

Anna Hjorth
Margareta Bloom Sandebäck
Kärnan i det fackliga verksamheten är det lokala engagemanget, det är vår främsta framgångsfaktor, menar Lars Fresker.
Artikel från Officersförbundet.

– Jag är väl en sådan som tycker om att påverka och vill att det ska bli bra för alla. Jag har vuxit upp med att det behövs ett ideellt engagemang, min far var en typisk föreningsmänniska i byn där vi bodde. Och själv har jag varit fackligt aktiv nästan lika länge som jag varit officer, säger Lars Fresker, Officersförbundets förbundsordförande. 

Men egentligen var det inte alls meningen att Lars Fresker skulle bli vare sig officer eller fackordförande. Uppvuxen i en jordbrukarfamilj i den lilla byn Sikås i Jämtland hade han inga planer på den militära banan, utan var mer inne på att bli jägmästare. 

– Det var en miljö där det inte fanns något militärt att relatera till. Jag träffade inte några officerare när jag växte upp. Det var värnplikten som var avgörande för mig, det var så jag kom i kontakt med yrket. Och precis så tror jag det är för många, värnplikten är avgörande för att rekrytera till officerare. 

Lars Fresker pratar snabbt och engagerat på norrländska när vi möts i Officersförbundets nyrenoverade lokaler i närheten av Humlegården i Stockholm. Vi sitter i ett anonymt mötesrum, men har varit en sväng förbi fikarummet och förbundsordförandens arbetsrum. Han dricker helst vanligt bryggkaffe. Och i det modesta kontorsrummet ligger högar med papper på det höj– och sänkbara skrivbordet. 

Liknande läsning:

– Jag tillhör den generationen som gärna skriver ut och läser underlag på papper, säger han och viftar lite med en bunt. 

– Fast jag vet ju att det går att göra anteckningar i paddan också, men det blir liksom inte lika bra, fortsätter han. 

Tillbaka i mötesrummet berättar Lars Fresker vad det var som gjorde att han gick med i facket – och varför han dessutom valde att engagera sig.

– Jag hade utbildat mig till reservofficer. Just då var det befälsbrist på I5 i Östersund och jag fick gå in och tjänst-göra under sommaren. Där var de äldre befälen väldigt fackligt engagerade, så det var liksom självklart att vara med.

En av de första fackliga kamperna som Lars Fresker förde handlade om raster. 

– Man hade så otroligt långa luncher där! Vi började sju på morgonen och slutade fem på eftermiddagen. Jag ville koncentrera arbetstiden så att man inte skulle behöva vara där tio timmar för att jobba åtta. Så jag lyfte frågan och det var inte svårt att få till en förändring, det blev ingen strid. 

Och så har det fortsatt. Det fackliga engagemanget har funnits med hela vägen, oavsett vilken nivå han har jobbat på. 

– Det har verkligen varit parallellt med mitt liv i försvaret. När jag kom tillbaka från Officershögskolan så hade jag gjort mig ett namn fackligt. Jag blev invald i den lokala styrelsen på regementet redan innan jag var klar med utbildningen. 

Lars Fresker återkommer flera gånger till det lokala engagemanget. Han ser det som kärnan i den fackliga verksamheten. 

– De lokala förtroendevalda kan förhållandena bäst och är kända bland sina medlemmar. De driver frågor så att det ska bli bra för alla. Och de lägger ner mycket tid, ibland krävs det även ett stort engagemang på fritiden. Trots att de har rätt att använda en del av sin arbetstid för förhandlingar och samverkan. Men arbetsgivaren respekterar inte alltid det. 

Lars Fresker har hållit i ordförandeklubban i över 17 år.

Den lokala förankringen är också viktig för att Officersförbundet ska kunna vara både ett yrkesförbund och ett fackförbund. En framgångsfaktor, menar Lars Fresker.

– Ja, det som är bra för medlemmarna är också bra för verksamheten. Det handlar inte bara om att i varje enskild situation se till att få den högsta ersättningen, utan att få till bra avtal som gynnar både medlemmar och verksamhet. Då är det viktigt att vi som förtroendevalda har kvar kopplingen till det lokala arbetet. 

Officersförbundet hör till de fackförbund som har högst anslutningsgrad på svensk arbetsmarknad. Enligt Lars Fresker är ungefär 95 procent av officerarna med i förbundet. Och det bidrar till de fackliga framgångarna.

– Det är ju så den svenska modellen fungerar – fack och arbetsgivare förhandlar och tecknar viktiga avtal. Att vi är många och har en hög representation från vårt yrke gör att vi blir starka, annars skulle det bli obalans. Till exempel så kanske vi inte hade fått fram lika bra lösningar för tjänstepensionen om vi hade varit färre. 

Men att vara medlem i facket handlar inte bara om att ställa upp för den svenska modellen och sina kollegor.

– Ingen vet när man kan behöva få stöd. Man kanske gör något fel i jobbet eller hamnar i onåd. Då finns facket där och kan hjälpa till. Det kan vara rättshjälp eller stöttning på andra sätt, om man till exempel råkar ut för trakasserier eller hamnar i personalansvarsnämnden. 

Lars Fresker berättar att medlemmar ofta hör av sig för att tacka för hjälp de fått från förbundet. 

– Det har varit, och är fortfarande, enormt stimulerande att vara förtroendevald. Det är lärorikt och intressant och att få vara förbundsordförande är ett privilegium. Min roll numera är ofta att vara spindeln i nätet, både internt i förbundet och externt, till exempel i samarbete med andra fackförbund. 

Vad framtiden har att bjuda Officersförbundet och Lars Fresker är så klart ovisst. Men klart är att han står till förfogande för omval på nästa förbundsmöte, som hålls 2020. Klart är också att förbundet, precis som Försvarsmakten, står inför flera stora utmaningar. Det handlar framförallt om personalförsörjningen. 

– Vi måste ha bra anställningsvillkor, både för att rekrytera och behålla personal. Det är också den enskilt viktigaste arbetsmiljöfrågan. Vi ser ju att våra medlemmar går på knäna för att det är brist på personal. Det är så klart positivt att det nu satsas mer på försvaret. Men det innebär också en jobbig tid för många officerare, som ska utbilda många nya, samtidigt som de redan är hårt ansträngda, säger Lars Fresker.

FAKTA

Lars Fresker

Ålder: 56 år. 

Fackligt uppdrag: Förbundsordförande i Officersförbundet.

Bakgrund: Kommer från byn Sikås i Jämtland. Tjänstgjorde på numera nedlagda I5 i Östersund, där han även gjorde värnplikten. Det senaste jobbet där var som personalchef. Fackliga förtroendeuppdrag parallellt med karriären inom Försvarsmakten. Förbundsordförande sedan 2001.  

Familj: Gift. Tre vuxna barn från tidigare äktenskap.

Bor: I Stockholm.

På fritiden: Jagar, är med på älgjakten varje år. Tränar på Friskis och Svettis, mest spinning och core. Reser gärna.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Som huvudskyddsombud på I 19 i Boden har Thomas Öman i uppdrag att bevaka och driva arbetsmiljö­frågor för 800 personer. Då gäller det att ha koll på allt från överdragsskor till riskbedömningar.

    Anna Hjorth
    Simon Eliasson
    200604-thomas-öman06

    Thomas Öman har jobbat i Försvarsmakten i nästan hela sitt yrkesliv. Det var bara några år direkt efter värnplikten som han gjorde något annat – jobbade på ett boende för personer med psykisk utvecklingsstörning. Sedan lockade grönkläderna igen.

    – Den främsta anledningen till det var att jag tyckte det verkade vara ett mångsidigt och aktivt yrke. Att man sällan gör samma sak dag ut och dag in lockade mig. Och att det finns möjligheter att utvecklas. Jag ville inte sitta på ett kontor hela dagarna. Men vad är det jag gör nu, frågar huvudskyddsombudet Tomas Öman retoriskt och med skratt i rösten.

    I coronatider görs även den här intervjun per telefon i stället för på Thomas Ömans arbetsplats på Norrbottens regemente, I 19, i Boden. Den norrländska skyddsombudsrösten svarar tryggt och lugnt på stockholmsjournalistens frågor. Hade det inte varit reserestriktioner och pandemi så hade vi setts på Thomas arbetsrum på I 19. I rummen intill har han två kollegor som också jobbar fackligt på heltid för Officersföreningen OF Botnia. Det ger en bra synergieffekt, tycker Thomas, eftersom de blir varandras bollplank och kan hjälpa varandra i olika frågor.

    Som huvudskyddsombud har han visserligen ett eget kontor, men när Thomas Öhman beskriver sitt uppdrag blir det ganska tydligt att han inte tillbringar mycket tid där.

    – Nja, det blir ju väldigt många möten på en vecka. Det är projektmöten, beslutsmöten, utvärderingar. Som huvudskyddsombud sitter jag också med på alla projektmöten på regementet. Det är jättebra, för jag får en väldigt bra bild av hur det ser ut totalt här på I 19. Dessutom brukar jag försöka komma ut och besöka skyddsombuden på kompanier och bataljoner.

    Kontakten med skyddsombuden är helt avgörande för att huvudskyddsombudet ska kunna driva arbetsmiljöfrågorna vidare. Om de inte kan lösas på respektive kompani eller bataljon så tas de upp i vår skyddskommitté. Där sitter bland andra chefen för I 19, arbetsmiljöansvarig från personalavdelningen och Thomas Öman i sin roll som huvudskyddsombud.

    Många arbetsmiljöfrågor kan lösas där, allt som chefen för regementet kan fatta beslut om. Men så finns det andra som berör hela Försvarsmakten. De frågorna skickas vidare till högkvarteret och behandlas centralt. 

    – Det kan handla om att marschkängorna inte är bra för fötterna eller att en ryggsäcksmodell inte är bra. Sådant är ju väldigt svårt för chefen I 19 att åtgärda. Och när frågorna förs vidare centralt så blir det också svårare för oss att få återkoppling och insyn och det blir inte lätt att påverka, säger Thomas Öman.

    Coronapandemin har ­inneburit en hel del jobb för Försvarsmaktens skyddsombud, något Thomas Öman kan vittna om.

    För att vara ett bra skyddsombud eller huvudskyddsombud krävs ett engagemang. Det svaret kommer snabbt från Thomas Öman. Och det är uppenbart att han har ett djupt engagemang i arbetsmiljöfrågorna. Uppdraget som huvudskyddsombud har han haft sedan 2018. Men det fackliga engagemanget har funnits med hela tiden, ända sedan han började jobba på dåvarande ingenjörsbataljonen Ing3 i slutet av 1980-talet. Under ett antal år i början av 2000-talet var han ordförande för den så kallade ingenjörklubben som fanns på Ing 3 ända fram till nedläggningen 2005.

    – Jag vill kunna påverka min arbetssituation. Och mina kollegors. Den möjlighet vi har är ju att jobba fackligt, så det är därför jag har valt att engagera mig. Men vi samarbetar mycket med arbetsgivaren också, det fungerar jättebra här på I19. Som huvudskyddsombud har jag nära samarbete med personalavdelningen. De gör ju egentligen samma arbete som vi i skyddsorganisationen. 

    Innan han blev huvudskyddsombud jobbade Thomas Öman främst med personalfrågor. Han var personalchef i olika former sedan 1999, bland annat på en mission i Afghanistan 2012. Han beskriver det som att personalfrågorna har varit en röd tråd genom yrkeslivet. Och det har han nytta av i rollen som huvudskyddsombud.

    – Ja, det är jättebra. Dels har jag ett stort och bra kontaktnät och känner många i chefsposition. Vi har förtroende för varandra. Jag är också insatt i hur personaltjänsterna fungerar och hur det är att vara chef. Så jag känner till vilka hinder som finns och har förståelse för hur de har det.

    FAKTA

    Thomas Öman
    Ålder: 56 år
    Fackligt uppdrag: Huvudskyddsombud I19 i Boden. På heltid sedan 2018.
    Bakgrund i urval: Uppvuxen i Boden. Militärtjänst på I 22 i Kiruna. Anställdes i Försvarsmakten 1987 på Ing 3. Från 2000 på I 19. Vidareutbildad till kapten. Arbetat som personal-ansvarig och personalchef på olika befattningar sedan 1999.
    Familj: Fru och två -vuxna barn.
    Bor: I villa i Boden.
    Fritiden: Mesta-dels i stugan med stugbygge, skoter och skogsskötsel.

    Men det här året har hindren sett annorlunda ut än vad någon kunnat föreställa sig. Coronapandemin har fört med sig stora förändringar för huvudskyddsombudet och många andra i Försvarsmakten.

    – Förutom att Auroraövningen inte blev av så har det största för oss varit att soldaterna inte fick åka hem innan de hade gjort klart sin tjänstgöring. De var kvar här i sex veckor. Vi hade bara två som var konstaterat smittade, men vi jobbade effektivt med isolering av alla som hade sjukdomssymptom, säger Thomas Öman.

    Han berättar att man tidigt satte igång arbetet med att göra en riskanalys av situationen med coronaviruset. Nu, när läget betraktas som mer stabilt, är den stora utmaningen att fortsätta hålla en hög beredskap, göra riskanalyser och följa dem.

    – Vi får hit nya soldater om några veckor. Vi måste hela tiden ha beredskap för att smittan kan ta fart igen. Till exempel att vi snabbt ska kunna sätta upp sjukförläggningen som vi hade tidigare. Och soldaterna kommer inte att få åka hem under sina första fyra veckor, men sedan får de lite längre ledighet. Och i stället för att få en introduktionshelg på plats har de fått videoklipp att titta på som förberedelse, så att de får ner stressnivån innan de kommer hit.

    Som huvudskyddsombud kan Thomas Öman göra skillnad. Arbetsmiljölagen är ett kraftfullt verktyg. Men det krävs engagemang och övertygelse om att det man gör är rätt. Och en stor portion envishet. Som när soldaterna frös om fötterna.

    – Det var jädrigt kallt den vintern, och de behövde överdragsskor till kängorna. Skorna fanns i förrådet men inte på utrustningskorten för soldater eller befäl, så de fick inte hämta ut dem. Där gick vi in och drev frågan, så att de till slut fick ut överdragsskorna trots att det var emot direktiven. Annars hade de kunnat förfrysa fötterna. 

    Ur arkivet: