Med ett nytt försvarsbeslut på plats går det inte att undgå att skriva något om det och den debatt som följt därpå, inte minst i samband med Folk och försvars årliga rikskonferens i januari. Det finns mycket att nämna, men jag begränsar mig här till två reflektioner. Den ena rör kampen om hotbildsnarrativet och den andra rör Natofrågan.
Det är en stor palett av hot som i dag räknas upp, både traditionella militära hot men också nya typer, ofta presenterade under paraplybegrepp som icke-linjär krigföring, gråzonsproblematik eller hybridkrigföring.
Ett tema på årets rikskonferens var att diverse debattörer, experter och myndighetsföreträdare redogjorde för sin syn på nuvarande eller framtida hot. Det är noterbart att de alla hade lite olika fokus. Det är sannolikt omöjligt, och kanske inte heller önskvärt, att det finns en samhällsgemensam hotuppfattning. Det är dock inte oproblematiskt att det verkar finnas ett samband mellan medialt genomslag för en specifik hotbild och tilldelning av ekonomiskt anslag till de verksamheter som har att hantera hotet. Dessutom är det svårt att släppa den gnagande tanken om att minsta positiva utveckling avseende det säkerhetspolitiska läget kommer att kunna tas som intäkt för att bromsa försvarssatsningarna i nästkommande försvarsbeslut.
Det är risken med att nuvarande satsningar i alltför stor utsträckning motiveras med hotbilden. Snarare borde behovet av flexibilitet och handlingsfrihet med det militära maktmedlet vara en ledstjärna för att motivera höjda anslag. Det är en bestående grund, till skillnad från hoten, som är föränderliga.
Den andra reflektionen rör Natodebatten som nu kommit att fokusera på om huruvida en Natooption ska införas i vår säkerhetspolitiska linje. Regeringen är emot, medan en majoritet av oppositionen är för. Den egentliga frågan rör Natomedlemskap och optionen kan ses som ett steg på vägen.
Det är inte ovanligt att det finns politisk oenighet i frågor som rör rikets försvar. Det är i sådana frågor som experternas råd borde väga tungt. Här finns knappast någon bättre expert än Försvarsmakten, med lång erfarenhet av samarbete med Nato. Försvarsmakten avhåller sig tyvärr från att ta tydlig ställning med hänvisning till att det är ett politiskt beslut.
Ja, självklart är det riksdagen som fattar beslutet om ett medlemskap, men den baserar det förhoppningsvis på tillgänglig information.
Hela försvarsbeslutet är politiskt och det har inte avhållit Försvarsmakten från att lämna militära råd. Visserligen är Natofrågan ännu lite mer politiskt känslig än etableringen av nya regementen, men ska experter undvika att framföra sina råd bara för att det finns olika politiska uppfattningar? Invändningen att Försvarsmakten inte uttryckligen tillfrågats om för- och nackdelar med ett Natomedlemskap, kan lätt avfärdas med att initiativ är en dygd i svensk militär verksamhet.
Försvarsmakten har i underlag inför försvarsbeslutet angett att samarbeten grundade på traktatsbundna försvarsförpliktelser är mer trovärdiga och att det utan fördragsfästa säkerhetsgarantier finns osäkerhet om och när stöd kan påräknas. I den militärstrategiska doktrinen anges att vi ska vinna kriget tillsammans med andra men enskilt undvika att förlora.
Det subtila budskapet går inte att missta – vi bör ingå i en försvarsallians. Istället för omskrivningar är det önskvärt med mer tydlighet om myndighetens uppfattning. Det skulle öppna upp för en debatt om Natomedlemskap som baseras på fakta snarare än politisk maktkamp.
