Senast publicerat
Senast publicerat:

”Gnäll i fikarummet förändrar ju ingenting”

Vikten av starka nätverk, att hon blev trött på gnället i fikarummet – och Prio. Det var anledningarna till att Kristina Lundström, ledamot i förbundsstyrelsen, valde att engagera sig i Officersförbundet.

Fredrik Hultgren
Tobias Andersson
”Vill du ha förändring måste du engagera dig”, menar Kristin Lundström.
Artikel från Officersförbundet.

Kristina är i dag huvudlärare i ledarskap och pedagogik vid Trängregementet i Skövde, en arbetsort hon varit trogen sedan officersexamen 2009.

Vägen till officersyrket var dock inte spikrak, och det tog ganska många år från värnplikt till att Kristina, född och uppvuxen i Falun, till sist tog sin officersexamen

– Jag gick naturvetenskapligt gymnasium med inriktning räddningstjänst. Under en vinterträning på sportlovsveckan fick vi komma upp till Älvdalens skjutfält. Det i sin tur ledde till ett större intresse för försvaret och en sommarkurs på P4 i Skövde. Sedan blev det mönstring och till sist, år 2001, värnplikt som kompanibefäl på A9 som då låg i Kristinehamn.

Men trots att intresset för det militära höll i sig skulle det dröja innan Kristina påbörjade sin officersutbildning.

– Efter värnplikten fick jag en BFA-anställning, tillfällig befälsförstärkning. Sedan, när det var dags för officersutbildning vid dåvarande Militärhögskolan, pajade jag foten vilket ledde till att jag inte kunde genomföra fystestet. Jag erbjöds en fyllnadstjänstgöring under rehabiliteringstiden i väntan på nästa antagning. Sen stängdes intagningen till skolan ner, i anslutning till försvarsbeslut 04. 

Taskig tajming, skulle man kunna säga?

– Jo, lite kanske. Men jag fick jobba vidare på regementet och blev erbjuden en civil befattning som handläggare. Då, när det var så osäkert hur det skulle bli, började jag även plugga en massa kurser parallellt med jobbet. 

Men till slut blev Kristina antagen till officersutbildningen och påbörjade 2006 den första treåriga utbildningsomgången. 

Liknande läsning:

Efter examen är det Skövde som varit arbetsorten, med undantag från en mission i Afghanistan, FS 22 under 2011-2012. Det var efter återkomsten från Afghanistan som Kristina blev mer fackligt aktiv, som sekreterare i sin lokalförening. Vid Förbundsmötet 2017 blev hon även invald som ordinarie ledamot i Förbundsstyrelsen. Innan hon tillträdde sin nuvarande tjänst i augusti hade uniformen under två år mestadels hängt i garderoben då Kristina tjänstgjort som facklig förtroendeman på heltid. 

Men förståelsen för vikten av det fackliga arbetet kom före Afghanistan, under tiden som plutonchef på NBG 11. Detta sammanföll med att värnplikten lades vilande, Försvarsmakten började anställa soldater och införandet av Prio. Kristina insåg snart hur galet fel det hade en tendens att bli när vare sig chefer eller medarbetare riktigt visste hur systemet var tänkt att fungera.

–Det var oerhört mycket stök med Prio. Det strulade och krånglade med löner och allt möjligt. Men jag gav mig den på att lära mig systemet. 

Under en tvåveckorsperiod ringde Kristina HRC i princip varje dag för att bena ut saker och ställa frågor. Till slut hade hon alla sina anställda hos sig i systemet.

– Jag har fått söka all information själv, det är ingen från arbetsgivarhåll som lärt mig det här. Så ska det ju egentligen inte behöva vara, och okunskapen skapar så mycket onödiga fel, merarbete och allmän frustration. 

– Jag sitter nu fortfarande på mycket kunskap som många andra inte har, vilket i både den fackliga rollen och i chefsrollen är oerhört värdefullt. Att kunna avtalen är bra. Att kunna Prio är bra. Men det är först när du kan kombinera de här kunskaperna som det blir riktigt bra.

Kristina understryker ofta chefens roll för att få arbetsplatsen och arbetsmiljön att fungera.

– Känner man att man som chef saknar rätt verktyg så finns risken att man inte uppfattar sig själv som bra, eller uppfattas som en bra chef av andra. Det här gäller även bemötandet kollegor emellan i vardagen Och det i sin tur kan leda till att såväl chefer som medarbetare får ont i magen. Och ingen ska behöva ha ont i magen av att gå till jobbet!

– Att lära sig de system man behöver tar tid, och kan ta kraft. Men jag tror på utbildning. Prio är ett tydligt exempel på när det kan gå fel. Det är ett typiskt tyskt system – det är superbra OM du vet exakt hur det fungerar. Du behöver skriva in koder som är hur logiska som helst om du har järnkoll på systemet, men kan vara obegripliga om du inte har den kollen. Med den begränsade utbildning man som chef får är det klart att det blir fel. Men jag vet att det inte är för att jävlas som folk gör fel, vare sig chefer eller medarbetare. Det handlar om utbildning, och här måste arbetsgivaren ta ett större ansvar. 

Det har blivit många timmar framför Prio för Kristina Lundström.

Att Försvarsmakten brister i den här typen av utbildning menar Kristina får konsekvenser för hela systemet, inte bara för de chefer och medarbetare som sitter och sliter sina hår över krånglig administration. 

– Att Försvarsmakten faktiskt har tillsatt en skuldgrupp – ett gäng människor som i princip enbart jobbar med att återkräva felutbetalda löner, säger ju egentligen allt. Det handlar inte om att all personal i Försvarsmakten fuskar med rapporteringen, det handlar om att de tvingas arbeta i ett rapporteringssystem de inte behärskar och inte utbildats i, och det leder i slutändan till sådana absurda resultat som att FM nu tycker sig behöva en skuldgrupp.

Men att bli en fena på Prio kräver ju egentligen inget fackligt engagemang. Vad var det som fick dig att engagera dig i Officersförbundet?

– Jag blev nog lite trött på gnället, men också att jag märkte att allt fler kollegor inte mådde helt bra på jobbet. Det finns mycket man kan ha synpunkter på med Försvarsmakten, men att gnälla om det i fikarummet förändrar ju ingenting. Ska du få till en förändring så måste du engagera dig. Är du inte chef med tydliga mandat så är det i Sverige via facket man har störst möjlighet att påverka sin egen och andras situation, säger Kristina och fortsätter:

– Den här negativa grundsynen är lite av en sjuka inom det militära, en sjuka som det finns en ganska naturlig förklaring till. Vi söker hela tiden sätt att förbättra vår verksamhet. 99 procent kan vara bra, men i viljan att förbättra den sista procenten så hamnar fokus ofta där. Vi måste bli bättre på att ge varandra en klapp i ryggen när vi gör något bra.

Vikten av starka nätverk för att åstadkomma förändring är något Kristina ständigt återkommer till. 

– Engagemanget handlar nog i grunden om solidaritet och att vi alla på ett eller annat sätt behöver varandra. Och att vi då måste respektera varandra. Att jag är engagerad i många nätverk, där Officersförbundet kanske är det främsta, handlar här och nu inte främst om mig. Jag kanske inte behöver nätverket i dag, men någon i nätverket behöver förmodligen mig. Och i morgon gäller kanske det omvända. 

FAKTA

Kristina Lundström

Ålder: 38

Fackligt uppdrag: Ledamot i förbundsstyrelsen. Fram till augusti 2019 facklig förtroendeman på heltid. Vice ordförande i OF TrängR och har nyligen slutfört Högre facklig ledarutbildning.

Bakgrund i korthet: Anställd i FM sedan 2002. Officersexamen 2009. Diverse befattningar på Trängregementet i Skövde sedan dess.

Familj: Man och två barn.

Bor: Villa i Skultorp, Skövde.

På fritiden: Framförallt umgänge med familjen. ”Det blir mycket Disneyfilm och pyssel just nu…” 

Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.
Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.

 Så har vi klivit in i ett nytt år. Pandemin präglar fortfarande vardagen i hela världen, men jag hoppas att vi börjar se ljuset i tunneln med den mildare omikronvarianten av covid-19.  Utöver pandemin så påverkas vår vardag av det utmanande säkerhetspolitiska läget i Europa och dess närhet. I Turkiet, ett land med lång gräns mot EU och dessutom en av världens 20 största ekonomier, har man haft en inflation på 30 procent i december. Förtroendet för den turkiska liran är mycket låg. Ett land med svajig ekonomi och krympande medelklass skapar inte bra förutsättningar för säkerhetspolitisk stabilitet, och president Erdoğan ifrågasätts mer och mer.

Men det är läget i Ukraina med direkt EU-gräns till Rumänien, Ungern, Slovakien och Polen, som skapar de direkta utmaningarna för den europeiska säkerhetsordningen. De stora aktörerna står på tå och USA försöker agera tydligt, med flera. Nato sluts samman allt hårdare. Putins agerande skapar därmed precis det han säger sig frukta, ett tydligt sammansvetsat Nato med hög operativ förmåga och beredskap nära Rysslands gränser. I skrivande stund är utgången av samtalen mellan USA och Ryssland inte klar, men jag hoppas att man besinnar sig och hittar konstruktiva lösningar. 

»Med anledning av läget i Ukraina och närområdet reses förstås en hel del frågor om vår egen samlade förmåga.«

Med anledning av det spända läget reses förstås frågor om vår egen samlade förmåga. Redan i försvarsbeslut 2015 talade både dåvarande ÖB Sverker Göranson och försvarsminister Peter Hultqvist om behovet av att satsa på bottenplattan i vår operativa förmåga. Bottenplattan exemplifierades med grundläggande behov av en fungerande personalförsörjning, logistik och ammunition samt grundläggande materiel på grupp- och soldatnivå utöver satsningar på större materielprojekt som Gripen E/F och ubåt A26 samt den omtvistade brigadförmågan. 

Det är därför besvärande att det två år in i försvarsbeslut 2020 – sju år efter fokuseringen på basplattan – ännu pratas om brister av grundläggande ammunitionsbehov. Det hämmar förstås vår operativa förmåga. Riksrevisionens rapport om försvarsbeslut 2015 (RIR2021:23) belyser även utmaningarna med materieltjänsten; ”Försvarsmakten har tappat kompetens när det gäller krigsplacering av materiel, och under perioden av nedskärningar och fokus på internationella insatser försvann systematiken i arbetet med utrustningslistor. Försvarsmakten har tvingats hitta nödlösningar för att lösa problemen, men detta har i sin tur lett till brister.”

Omställningen av Försvarsmakten är svår. Kompetenser och rutiner har försvunnit, vilka är svåra att återta. Samtidigt har det varit dyrt att vara fattig med materiella brister. Vi ser att tunga materielprojekt har trängt undan behovet av det mest nödvändiga. Vissa materielsystem, som till exempel C-130, har nu livstidsförlängts så många gånger att jag har tappat räkningen. Transportdivisionen på F 7 lappar och lagar på ett beundransvärt sätt, dock sjunker flygtidsuttaget då varje flygtimme kräver allt fler underhållstimmar.

Problemet ska varken underskattas eller överdrivas men beredskap och operativ effekt måste vara i fokus. Det finns därför skäl att fintrimma ÖBs egen avvägning så att grundläggande behov bättre tillgodoses. Politiken måste vara beredd att skjuta till extra medel. Försvarsviljan är hög i Sverige och det förfaller finnas gott stöd bland befolkningen för att just i dessa tider skjuta till ”beredskapspengar”. 

Ur arkivet: