Högteknologiska strider i urban terräng

Till Markstridsskolans fiktiva stad, Spång, kommer förband från hela landet för att träna strid i bebyggelse. Den högteknologiska anläggningen ger unika möjligheter att öva under verklighetstrogna förhållanden, men officersbristen i Försvarsmakten gör det allt svårare att bemanna verksamheten med rätt kompetens.

Till Markstridsskolans fiktiva stad, Spång, kommer förband från hela landet för att träna strid i bebyggelse. Den högteknologiska anläggningen ger unika möjligheter att öva under verklighetstrogna förhållanden, men officersbristen i Försvarsmakten gör det allt svårare att bemanna verksamheten med rätt kompetens.

En spänd förväntan vilar över staden medan den tidiga morgonsolen letar sig upp över grantopparna. Man vet att ett anfall är på väg, bara inte när eller varifrån det kommer. Från taket på Spångs kommunhus syns plötsligt två fientliga infanterikanonvagnar (IKV) närma sig ute på fältet. I byggnaden inunder öppnar de värnpliktiga soldaterna från Ing 2:s 214:e ingenjörskompani eld mot fienden. Vagnarna gör halt och besvarar elden medan fyra soldater från den ena vagnen sitter av och tar sig hukandes genom det gula fjolårsgräset i riktning mot en intilliggande kulle.

Inne i kommunhusets trapphus är det mörkt. Golven är fyllda med tomhylsor och det luktar rök. Tre soldater kommer utrusandes från ett intilliggande rum och slänger sig på mage.  De ligger stilla några sekunder innan gruppchefen beordrar fortsatt rörelse neråt i byggnaden.

– Bra beslut. Om byggnaden träffas av en granat ovanifrån måste den gå igenom flera våningar innan den når dem, säger löjtnant Oskar Andersson, instruktör vid Markstridsskolans sta mout (stridsträningsanläggning militära operationer i urban terräng). 

Sådana här anläggningar finns i flera länder, men ingen är så tekniskt avancerad som vår.

I ett rum på entréplan sitter en soldat med slutna ögon i ett hörn. Elden från fiendens fordon har gått rakt igenom både ytter- och innervägg och slagit ut honom.   

– Det här är ett trähus så det är fullt realistiskt att kalibern från IKV:erna går igenom dubbla väggar, säger Oskar Andersson.

På gatan utanför tas sårade omhand och det ryker ur taken på Gallerian och Royal bank of Spång, på andra sidan vägen. Skyttar står tryckta mot husgavlarna med sina vapen. Ett par soldater sitter på knä och laddar ett granatgevär. Vapnet avfyras, men effekten uteblir. De laddar om. Den här gången med en spårljuspansarspränggranat som ger bättre verkan.

– De väljer ammunition genom att trycka på en knapp på granatgeväret. Det angripna föremålet känner av vilken sorts ammunition som används och ger effekt utifrån det. Man kan också programmera fordonen till att motsvara modernare stridsfordon avseende skydd och beväpning och därför spelar det ingen roll att B-styrkan använder infanterikanonvagn 91, säger Oskar Andersson. 

Hit till Kvarn på den östgötska landbyggden kommer förband från hela landet för att öva strid i bebyggelse. Med hjälp av avancerad teknik och simulatorer kan soldaterna verka under realistiska förhållanden i stadsmiljö. Vapnen registrerar varje skott som avlossas. Byggnaderna är försedda med ett stort antal detektorer som är programmerade efter hustyp och skyddsnivå och varje soldat bär sensorer på kroppen, från hjälmen och ner på benen.

– Sådana här anläggningar finns i flera länder, men ingen är så tekniskt avancerad som vår och många vill komma hit och träna. Försvarsmakten är alltid prioriterad men övrig tid tar vi även emot personal från räddningstjänsten, främst polisen, och förband från andra länder, säger Oskar Andersson. 

Striderna är ofta intensiva, men det blir också en del väntan.

Granne med kommunhuset ligger en rödmålad villa med vita knutar och öppen planlösning. Inne i byggnaden har grovsnickrade möbler staplats ovanpå varandra och i det som skulle kunna vara vardagsrummet finns en rad små dosor monterade på väggen.

– I det här huset är det extremt tätt mellan sensorerna, säger Oskar Andersson och pekar på dosorna.

– Det beror på att huset ligger i utkanten av byn och att det ofta är härifrån som anfallen börjar. Sensorerna registrerar inte bara om det blir en träff utan också var i rummet man befinner sig när man blir träffad.

Varje soldat bär en väst med inbyggd GPS och alla förflyttningar går att följa ner på individnivå. Sensorerna observerar träffar och var på kroppen skotten tar och skadeutfallet meddelas omgående via en högtalare i västen. Är skadan allvarlig kan soldaten inte fortsätta strida förrän rätt vårdinsatser vidtagits och under tiden stängs vapnet av och blir obrukbart. Instrumenteringen och tekniken sätter ramarna för övningen vilket samtidigt begränsar de blågulas uppgifter.   

– Det jag kan göra med min mänskliga närvaro är att ge tips och stöd, men manuell dömning är nästan helt borta. Systemet sköter sig självt, säger Oskar Andersson.

De har gjort ett ovanligt bra jobb för att vara ett GU-kompani.

I Spång finns alltifrån vanliga bostadshus och hotell till restauranger, affärer och allt annat som hör en vanlig småstad till. ”Riktiga” skyltar förstärker autenticiteten, men invändigt är ytorna avskalade och möblemanget är grovsnickrat och begränsat. Här finns också byggnader kopplade till utlandsmissioner, som villor med utländsk arkitektur och en inhägnad camp varifrån staden kan patrulleras.

– Vi har även ett 20-tal trähuskulisser för skarpa skjutövningar och tre kilometer bort finns rensningshus med väggar av stål. Där kan man skjuta skarpt och kasta skarpa handgranater och det är något helt unikt. Vanligtvis består väggarna i motsvarande hus av gummidäck men vi har riktiga väggar med stålpersienner inuti, säger Oskar Andersson.

Vi tar bilen ner till de mer centrala delarna av Spång. Här finns bland annat systembolag, butiker och stekhus. En bit bort har vägen blockerats med skrotbilar. Hit har striderna ännu inte nått, men inne i en av byggnaderna syns soldater röra sig i mörkret.

– Det kommer att gå dåligt för dem till slut, kommenterar Oskar Andersson och nickar i riktning mot soldaterna.

– De har grupperat i ett trähus och det kommer inte att stå emot granatelden från vagnarna.

Ovanför taken på Centrumgatans byggnader sticker en av anläggningens tolv master upp. Masterna är försedda med såväl dagsljuskameror som termiska kameror med mycket god upplösning.

– De kan zooma in en hare på en kilometers avstånd. Det finns också högtalare i masterna där vi kan spela upp olika ljudeffekter, som överflygningar av Jas-plan eller en uppretad folkmassa, säger Oskar Andersson.

Strax utanför staden ligger övningsledningscentralen, även kallad excon (exercise control center). Härifrån styrs och följs striderna mellan de 153 soldaterna och den rutinerade B-styrkan med soldater från den lokala hemvärnsbataljonen. Anläggningens chef och tillika övningsledare, kapten Peter Edman, är överlag mycket nöjd med den pågående övningen.

– De har gjort ett ovanligt bra jobb för att vara ett GU-kompani, säger han och lutar sig tillbaka i stolen.  Dessutom är det ett ingenjörs­kompani som är vana att röra sig i betäckt terräng ute i skogen och egentligen kanske inte är lika bekväma i stadsmiljö som exempelvis ett skyttekompani kan vara.

Det pågår en dragkamp om officerare i Försvarsmakten och det är inte alltid vi får den kompetens eller det antal vi behöver.

Bredvid sig har han Ing 2:s kompanichef, major Pär Nordahl. Han är grundutbildningschef för det övande kompaniet som är inne på sin tredje och avslutande dag i Kvarn. Första dagen övade förbandet på plutonsnivå. Dag två utökade man till samarbete mellan plutonerna för att avslutningsvis öva hela kompaniet tillsammans.

– Stegringen de här dagarna har varit ganska hög, säger Pär Nordahl. Det här är deras sista vecka i plutonsskedet av utbildningen och det är bra att få komma hit och öva helheten.

Även om träningen i Spång är till för både soldater och befäl, tycker Pär Nordahl att cheferna får störst utdelning av verksamheten. Övningarna, säger han, ger en komplexitet och helhetsbild som är lätt att utvärdera, framför allt på ledningsnivå. Men tiden i Kvarn ger också ett mervärde till soldaterna. Det här är första gången som Ing 2 är på plats med värnpliktiga och enligt kompanichefen har det varit en uteslutande positiv erfarenhet.

– De är motiverade och engagerade på ett anmärkningsvärt bra sätt. Men den största skillnaden mellan frivilliga och värnpliktiga för vår del är att avhoppen minskat markant. Det innebär bättre kontinuitet och att vi kan bygga förband på ett annat sätt än tidigare.

Borden i excon är fyllda med skärmar som visar de pågående striderna. Ringar i olika färger markerar grupper ur A-styrkan medan röda fyrkanter pekar ut fiendens positioner. Soldater från båda sidor har samlats i ett skogsparti. Läget tycks låst med flera skadade och avlidna. I samråd med kompanichefen beslutar Peter Edman om ett kort eldupphör för att dra isär styrkorna.

– De skulle behöva fylla på med robotar också, säger Pär Nordahl. Kan vi minska fiendetrycket och lösa det?

Peter Edman bekräftar och meddelar de blågula ute i anläggningen. 

– Det är bra att kunna sitta så här och föra en dialog under övningens gång, kommenterar han.

Längre ner i den öppna lokalen sitter analytikerna vid sina skärmar och följer förbanden. Delar av den insamlade datan kommer sedan att sammanställas och presenteras för kompaniet. En av analytikerna är Christer Hess, civilanställd systemtekniker och driftansvarig för den fasta tekniken som är monterad i anläggningen.

– Vi jobbar mycket med feedback. När soldaterna måste släpa runt på mellan 15 och 20 kilo extra utrustning med västar och sensorer är det viktigt att de också får se att det de gör ger verkan, säger han.

Men det går inte bra för alla. På en av de tre skärmar som Christer Hess har framför sig visas en animerad soldat, överskriven med ordet Killed i röda versaler.

– Den här soldaten har blivit nedkämpad. Jag kan ställa mig med pilen på vilken soldat eller fordon jag vill och få fram aktuell status, säger Christer Hess.

Såväl det övande förbandet som fiende­styrkan drabbas av stora förluster.
Det här har varit svinkul och absolut det roligaste vi har gjort hittills, men också ganska svårt ibland.

Personalstyrkan på Spång omfattar två fasta tjänster samt fyra individer på bemanningsuppdrag. Men Peter Edman säger att personalläget är ansträngt med konstanta vakanser och det blir allt svårare att få tag i folk.

– Det pågår en dragkamp om officerare i Försvarsmakten och det är inte alltid vi får den kompetens eller det antal vi behöver. Man bör vara minst plutonchef för att jobba här men förbanden har ofta svårt att bemanna med den kompetensen.

Själv går han just nu på dubbla befattningar då anläggningens ordinarie chef är borta på ett ettårigt observatörsuppdrag.

– Vanligtvis brukar jag fokusera på förbanden och chefen på administrativa uppgifter, men nu får jag ta alltihop. Konsekvensen blir att servicen gentemot förbanden går ner. Jag har Markstridsskolans roligaste jobb, men vi skulle behöva vara fler, säger Peter Edman. 

Strax före halv tio på förmiddagen blåser man av övningen till tonerna av Metallicas ”From whom the bell tolls” som ljuder över anläggningen. Soldater strömmar ut på gatorna och börjar bege sig upp mot övningsledningscentralen. Lutad mot en stridsvagn utanför fordonsgaragen står ställföreträdande gruppchef, Nils Öhman, och fyller på energi med kakor och dricka i den alltmer värmande vårsolen.

– Det har varit intensivt, säger han. Vi har haft ett lågt stridsvärde och sovit dåligt och ätit dåligt, men det har verkligen varit realistiskt. Vid ett tillfälle igår tänkte jag att normalt hade vi avbrutit övningen här men det gjorde vi inte. Den bara fortsatte och man visste inte när det skulle ta slut.

Dagarna i Kvarn tycker han har varit lärorika.

– Framför allt har vi fått med oss hur vi ska agera i grupp och att man alltid hjälper varandra. Det är en styrka att känna det stödet.

Klockan tio är det samling på den asfalterade planen nedanför excon. Plutonerna ställer upp och utrustning, vapen och ammunition ska återlämnas. En som är nöjd med övningsdagarna i Spång är Isabella Gustafsson, ledningssoldat och signalist som precis som sina kamrater ryckte in i september.

– Det här har varit svinkul och absolut det roligaste vi har gjort hittills, men också ganska svårt ibland, säger hon.

Plötsligt ljuder en visselpipa över planen och folk stannar upp.

– Det saknas fortfarande handgranater, meddelar materielansvarig. Har ni inte lämnat tillbaka dem är tiden att göra det nu. Det ska vara 15 stycken till.

Bland soldaterna finns även Linus Stenberg. Han gör värnplikten som gruppchef och planerar att efter muck läsa vidare till officer. Dagarna i Kvarn har varit riktigt bra, säger han.

– Det har varit otroligt lärorikt och realistiskt och med en väldigt bra B-styrka. Man kände att det kunde hända grejer när som helst.

Flera håller med, men många är också trötta och slitna av sömnunderskott och matbrist. Slutövningen påbörjades igår med att Spång intogs och fienden jagades ut. Under kvällen lades mineringar och natten tillbringade förbandet inne i staden. 

– Nu vill man bara hem och sova, säger Kevin Juvél.

Medan soldaterna skickas tillbaka ut i Spång för att städa och återställa anläggningen samlas befälen för en utvärdering. Genomgången för hela kompaniet sker först till kvällen. Peter Edman framför en del kritik, bland annat mot att man ibland valde framryckningsvägar som innebar onödigt hög exponering av soldater och att missbedömningar ledde till att man nedkämpade sina egna. Men på det stora hela ger han övningen väl godkänt.

– Igår presterade kompaniet över förväntan. Ni har skjutit och ni har skjutit rätt. Ta med er det och var nöjda.

Fakta

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.