Senast publicerat
Senast publicerat:

Högteknologiska strider i urban terräng

Till Markstridsskolans fiktiva stad, Spång, kommer förband från hela landet för att träna strid i bebyggelse. Den högteknologiska anläggningen ger unika möjligheter att öva under verklighetstrogna förhållanden, men officersbristen i Försvarsmakten gör det allt svårare att bemanna verksamheten med rätt kompetens.

En spänd förväntan vilar över staden medan den tidiga morgonsolen letar sig upp över grantopparna. Man vet att ett anfall är på väg, bara inte när eller varifrån det kommer. Från taket på Spångs kommunhus syns plötsligt två fientliga infanterikanonvagnar (IKV) närma sig ute på fältet. I byggnaden inunder öppnar de värnpliktiga soldaterna från Ing 2:s 214:e ingenjörskompani eld mot fienden. Vagnarna gör halt och besvarar elden medan fyra soldater från den ena vagnen sitter av och tar sig hukandes genom det gula fjolårsgräset i riktning mot en intilliggande kulle.

Inne i kommunhusets trapphus är det mörkt. Golven är fyllda med tomhylsor och det luktar rök. Tre soldater kommer utrusandes från ett intilliggande rum och slänger sig på mage.  De ligger stilla några sekunder innan gruppchefen beordrar fortsatt rörelse neråt i byggnaden.

– Bra beslut. Om byggnaden träffas av en granat ovanifrån måste den gå igenom flera våningar innan den når dem, säger löjtnant Oskar Andersson, instruktör vid Markstridsskolans sta mout (stridsträningsanläggning militära operationer i urban terräng). 

Liknande läsning:
Sådana här anläggningar finns i flera länder, men ingen är så tekniskt avancerad som vår.

I ett rum på entréplan sitter en soldat med slutna ögon i ett hörn. Elden från fiendens fordon har gått rakt igenom både ytter- och innervägg och slagit ut honom.   

– Det här är ett trähus så det är fullt realistiskt att kalibern från IKV:erna går igenom dubbla väggar, säger Oskar Andersson.

På gatan utanför tas sårade omhand och det ryker ur taken på Gallerian och Royal bank of Spång, på andra sidan vägen. Skyttar står tryckta mot husgavlarna med sina vapen. Ett par soldater sitter på knä och laddar ett granatgevär. Vapnet avfyras, men effekten uteblir. De laddar om. Den här gången med en spårljuspansarspränggranat som ger bättre verkan.

– De väljer ammunition genom att trycka på en knapp på granatgeväret. Det angripna föremålet känner av vilken sorts ammunition som används och ger effekt utifrån det. Man kan också programmera fordonen till att motsvara modernare stridsfordon avseende skydd och beväpning och därför spelar det ingen roll att B-styrkan använder infanterikanonvagn 91, säger Oskar Andersson. 

Hit till Kvarn på den östgötska landbyggden kommer förband från hela landet för att öva strid i bebyggelse. Med hjälp av avancerad teknik och simulatorer kan soldaterna verka under realistiska förhållanden i stadsmiljö. Vapnen registrerar varje skott som avlossas. Byggnaderna är försedda med ett stort antal detektorer som är programmerade efter hustyp och skyddsnivå och varje soldat bär sensorer på kroppen, från hjälmen och ner på benen.

– Sådana här anläggningar finns i flera länder, men ingen är så tekniskt avancerad som vår och många vill komma hit och träna. Försvarsmakten är alltid prioriterad men övrig tid tar vi även emot personal från räddningstjänsten, främst polisen, och förband från andra länder, säger Oskar Andersson. 

Striderna är ofta intensiva, men det blir också en del väntan.

Granne med kommunhuset ligger en rödmålad villa med vita knutar och öppen planlösning. Inne i byggnaden har grovsnickrade möbler staplats ovanpå varandra och i det som skulle kunna vara vardagsrummet finns en rad små dosor monterade på väggen.

– I det här huset är det extremt tätt mellan sensorerna, säger Oskar Andersson och pekar på dosorna.

– Det beror på att huset ligger i utkanten av byn och att det ofta är härifrån som anfallen börjar. Sensorerna registrerar inte bara om det blir en träff utan också var i rummet man befinner sig när man blir träffad.

Varje soldat bär en väst med inbyggd GPS och alla förflyttningar går att följa ner på individnivå. Sensorerna observerar träffar och var på kroppen skotten tar och skadeutfallet meddelas omgående via en högtalare i västen. Är skadan allvarlig kan soldaten inte fortsätta strida förrän rätt vårdinsatser vidtagits och under tiden stängs vapnet av och blir obrukbart. Instrumenteringen och tekniken sätter ramarna för övningen vilket samtidigt begränsar de blågulas uppgifter.   

– Det jag kan göra med min mänskliga närvaro är att ge tips och stöd, men manuell dömning är nästan helt borta. Systemet sköter sig självt, säger Oskar Andersson.

De har gjort ett ovanligt bra jobb för att vara ett GU-kompani.

I Spång finns alltifrån vanliga bostadshus och hotell till restauranger, affärer och allt annat som hör en vanlig småstad till. ”Riktiga” skyltar förstärker autenticiteten, men invändigt är ytorna avskalade och möblemanget är grovsnickrat och begränsat. Här finns också byggnader kopplade till utlandsmissioner, som villor med utländsk arkitektur och en inhägnad camp varifrån staden kan patrulleras.

– Vi har även ett 20-tal trähuskulisser för skarpa skjutövningar och tre kilometer bort finns rensningshus med väggar av stål. Där kan man skjuta skarpt och kasta skarpa handgranater och det är något helt unikt. Vanligtvis består väggarna i motsvarande hus av gummidäck men vi har riktiga väggar med stålpersienner inuti, säger Oskar Andersson.

Vi tar bilen ner till de mer centrala delarna av Spång. Här finns bland annat systembolag, butiker och stekhus. En bit bort har vägen blockerats med skrotbilar. Hit har striderna ännu inte nått, men inne i en av byggnaderna syns soldater röra sig i mörkret.

– Det kommer att gå dåligt för dem till slut, kommenterar Oskar Andersson och nickar i riktning mot soldaterna.

– De har grupperat i ett trähus och det kommer inte att stå emot granatelden från vagnarna.

Ovanför taken på Centrumgatans byggnader sticker en av anläggningens tolv master upp. Masterna är försedda med såväl dagsljuskameror som termiska kameror med mycket god upplösning.

– De kan zooma in en hare på en kilometers avstånd. Det finns också högtalare i masterna där vi kan spela upp olika ljudeffekter, som överflygningar av Jas-plan eller en uppretad folkmassa, säger Oskar Andersson.

Strax utanför staden ligger övningsledningscentralen, även kallad excon (exercise control center). Härifrån styrs och följs striderna mellan de 153 soldaterna och den rutinerade B-styrkan med soldater från den lokala hemvärnsbataljonen. Anläggningens chef och tillika övningsledare, kapten Peter Edman, är överlag mycket nöjd med den pågående övningen.

– De har gjort ett ovanligt bra jobb för att vara ett GU-kompani, säger han och lutar sig tillbaka i stolen.  Dessutom är det ett ingenjörs­kompani som är vana att röra sig i betäckt terräng ute i skogen och egentligen kanske inte är lika bekväma i stadsmiljö som exempelvis ett skyttekompani kan vara.

Det pågår en dragkamp om officerare i Försvarsmakten och det är inte alltid vi får den kompetens eller det antal vi behöver.

Bredvid sig har han Ing 2:s kompanichef, major Pär Nordahl. Han är grundutbildningschef för det övande kompaniet som är inne på sin tredje och avslutande dag i Kvarn. Första dagen övade förbandet på plutonsnivå. Dag två utökade man till samarbete mellan plutonerna för att avslutningsvis öva hela kompaniet tillsammans.

– Stegringen de här dagarna har varit ganska hög, säger Pär Nordahl. Det här är deras sista vecka i plutonsskedet av utbildningen och det är bra att få komma hit och öva helheten.

Även om träningen i Spång är till för både soldater och befäl, tycker Pär Nordahl att cheferna får störst utdelning av verksamheten. Övningarna, säger han, ger en komplexitet och helhetsbild som är lätt att utvärdera, framför allt på ledningsnivå. Men tiden i Kvarn ger också ett mervärde till soldaterna. Det här är första gången som Ing 2 är på plats med värnpliktiga och enligt kompanichefen har det varit en uteslutande positiv erfarenhet.

– De är motiverade och engagerade på ett anmärkningsvärt bra sätt. Men den största skillnaden mellan frivilliga och värnpliktiga för vår del är att avhoppen minskat markant. Det innebär bättre kontinuitet och att vi kan bygga förband på ett annat sätt än tidigare.

Borden i excon är fyllda med skärmar som visar de pågående striderna. Ringar i olika färger markerar grupper ur A-styrkan medan röda fyrkanter pekar ut fiendens positioner. Soldater från båda sidor har samlats i ett skogsparti. Läget tycks låst med flera skadade och avlidna. I samråd med kompanichefen beslutar Peter Edman om ett kort eldupphör för att dra isär styrkorna.

– De skulle behöva fylla på med robotar också, säger Pär Nordahl. Kan vi minska fiendetrycket och lösa det?

Peter Edman bekräftar och meddelar de blågula ute i anläggningen. 

– Det är bra att kunna sitta så här och föra en dialog under övningens gång, kommenterar han.

Längre ner i den öppna lokalen sitter analytikerna vid sina skärmar och följer förbanden. Delar av den insamlade datan kommer sedan att sammanställas och presenteras för kompaniet. En av analytikerna är Christer Hess, civilanställd systemtekniker och driftansvarig för den fasta tekniken som är monterad i anläggningen.

– Vi jobbar mycket med feedback. När soldaterna måste släpa runt på mellan 15 och 20 kilo extra utrustning med västar och sensorer är det viktigt att de också får se att det de gör ger verkan, säger han.

Men det går inte bra för alla. På en av de tre skärmar som Christer Hess har framför sig visas en animerad soldat, överskriven med ordet Killed i röda versaler.

– Den här soldaten har blivit nedkämpad. Jag kan ställa mig med pilen på vilken soldat eller fordon jag vill och få fram aktuell status, säger Christer Hess.

Såväl det övande förbandet som fiende­styrkan drabbas av stora förluster.
Det här har varit svinkul och absolut det roligaste vi har gjort hittills, men också ganska svårt ibland.

Personalstyrkan på Spång omfattar två fasta tjänster samt fyra individer på bemanningsuppdrag. Men Peter Edman säger att personalläget är ansträngt med konstanta vakanser och det blir allt svårare att få tag i folk.

– Det pågår en dragkamp om officerare i Försvarsmakten och det är inte alltid vi får den kompetens eller det antal vi behöver. Man bör vara minst plutonchef för att jobba här men förbanden har ofta svårt att bemanna med den kompetensen.

Själv går han just nu på dubbla befattningar då anläggningens ordinarie chef är borta på ett ettårigt observatörsuppdrag.

– Vanligtvis brukar jag fokusera på förbanden och chefen på administrativa uppgifter, men nu får jag ta alltihop. Konsekvensen blir att servicen gentemot förbanden går ner. Jag har Markstridsskolans roligaste jobb, men vi skulle behöva vara fler, säger Peter Edman. 

Strax före halv tio på förmiddagen blåser man av övningen till tonerna av Metallicas ”From whom the bell tolls” som ljuder över anläggningen. Soldater strömmar ut på gatorna och börjar bege sig upp mot övningsledningscentralen. Lutad mot en stridsvagn utanför fordonsgaragen står ställföreträdande gruppchef, Nils Öhman, och fyller på energi med kakor och dricka i den alltmer värmande vårsolen.

– Det har varit intensivt, säger han. Vi har haft ett lågt stridsvärde och sovit dåligt och ätit dåligt, men det har verkligen varit realistiskt. Vid ett tillfälle igår tänkte jag att normalt hade vi avbrutit övningen här men det gjorde vi inte. Den bara fortsatte och man visste inte när det skulle ta slut.

Dagarna i Kvarn tycker han har varit lärorika.

– Framför allt har vi fått med oss hur vi ska agera i grupp och att man alltid hjälper varandra. Det är en styrka att känna det stödet.

Klockan tio är det samling på den asfalterade planen nedanför excon. Plutonerna ställer upp och utrustning, vapen och ammunition ska återlämnas. En som är nöjd med övningsdagarna i Spång är Isabella Gustafsson, ledningssoldat och signalist som precis som sina kamrater ryckte in i september.

– Det här har varit svinkul och absolut det roligaste vi har gjort hittills, men också ganska svårt ibland, säger hon.

Plötsligt ljuder en visselpipa över planen och folk stannar upp.

– Det saknas fortfarande handgranater, meddelar materielansvarig. Har ni inte lämnat tillbaka dem är tiden att göra det nu. Det ska vara 15 stycken till.

Bland soldaterna finns även Linus Stenberg. Han gör värnplikten som gruppchef och planerar att efter muck läsa vidare till officer. Dagarna i Kvarn har varit riktigt bra, säger han.

– Det har varit otroligt lärorikt och realistiskt och med en väldigt bra B-styrka. Man kände att det kunde hända grejer när som helst.

Flera håller med, men många är också trötta och slitna av sömnunderskott och matbrist. Slutövningen påbörjades igår med att Spång intogs och fienden jagades ut. Under kvällen lades mineringar och natten tillbringade förbandet inne i staden. 

– Nu vill man bara hem och sova, säger Kevin Juvél.

Medan soldaterna skickas tillbaka ut i Spång för att städa och återställa anläggningen samlas befälen för en utvärdering. Genomgången för hela kompaniet sker först till kvällen. Peter Edman framför en del kritik, bland annat mot att man ibland valde framryckningsvägar som innebar onödigt hög exponering av soldater och att missbedömningar ledde till att man nedkämpade sina egna. Men på det stora hela ger han övningen väl godkänt.

– Igår presterade kompaniet över förväntan. Ni har skjutit och ni har skjutit rätt. Ta med er det och var nöjda.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Efter tre år lämnar Jonny Lindfors nu över befälet för armén till sin efterträdare. När han summerar sin tid som arméchef beskriver han en försvarsgren som tagit stora steg framåt – med bidrag till Natos stående styrkor, bättre tillgång på materiel och växande förband. ”Flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med”, säger han.

Josefine Owetz
Jonny Lindfors
”Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén”, säger Jonny Lindfors.

Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten

Det är Almedalsveckans nästsista dag när Officerstidningen träffar arméchef generalmajor Jonny Lindfors ombord på HMS Carlskrona i Visby hamn. Det är också hans nästsista dag som chef över armén. Dagen därpå ska han lämna över befälet för armén efter tre år på posten. Nu väntar Bryssel och uppdraget som Sveriges militära representant i Nato och EU. Men först återstår den sista riktiga arbetsdagen – och ett bokslut över en intensiv period för armén. När han får frågan hur läget är i armén i juni 2026 kommer svaret snabbt:

– Vansinnigt mycket bättre än läget i armén i juni 2022, 2023, 2024 och 2025, säger han och fortsätter:

– Det är lite en känsla av ”äntligen”. Nu börjar materielen faktiskt komma, flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med.

Våren har varit hektisk, konstaterar han. Armén har bland annat genomfört en rad större övningar, bemannat Natos Forward Land Forces i Lettland, etablerat FLF Finland och fortsatt utveckla samarbetet inom Nato. Jonny Lindfors återkommer flera gånger till övningsverksamheten som årets stora styrkebesked för armén.

– Vi har haft en intensiv övningsvår. Personalen har varit borta väldigt mycket hemifrån, men vi har haft en oerhört bra övningsverksamhet. Det jag är särskilt nöjd med under året är att vi faktiskt förflyttade 4:e brigaden och ett antal funktionsförband upp till norra Sverige, med alla de utmaningar som det innebar. Det var oerhört lärorikt. Vi kan givetvis bli bättre, men vi klarar av att göra det, säger han och fortsätter:

– Sedan har vi Cold Response i Finland, som jag faktiskt tror överträffade allas förväntningar. Vi övade verkligen hela kedjan utan att det blev en dålig övning längst ner.

Den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå.

Vårens lyckade övningar är ytterligare en pusselbit, menar han, i en försvarsgren som utvecklas snabbare än på länge.

– Jag stack ut hakan efter Cold Response och sa att vi nog har Europas bästa brigad. Det är svårt att mäta såklart, men den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå. Och det är en tydlig bock i kanten på väg mot att leverera försvarsbeslutet 2025.

Det har inte varit utan svårigheter dock, tillägger han, och lyfter att det har varit vissa utmaningar med att få till ett fungerande ledningssystem till brigaden.

– Men nu har vi tagit oss till en nivå som är acceptabel och vi har en väldigt bra plan framåt för hur det ska bli riktigt bra.

Övningsvåren avslutades med försvarsmaktsövning Aurora 26. För arméns del innebar det bland annat att flera lokala slutövningar genomfördes.

– Vi hade stöd i våra slutövningar av ukrainska soldater som var inbäddade i övningarna och delade med sig av sina kunskaper av hur de tar sig an dagens stridsfält. Allt detta gör att vi verkligen känner att vi tar stora steg framåt.

De senaste åren har armén i perioder haft problem med tillgången på personlig utrustning. Inför det stora inrycket av värnpliktiga hösten 2023 nådde bristen på personlig utrustning sin kulmen. Inför höstens inryck av värnpliktiga ser situationen betydligt bättre ut, berättar Jonny Lindfors.

– Vi har lidit av brist på personlig utrustning. Det har inte gått över helt, men vi har mycket bättre kontroll över problemet idag. Jag är optimistisk. För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen, säger han och tillägger:

– Det kommer som vanligt att vara en del brist på storlekar till en början. Men vi har som målsättning att det ska finnas på plats efter en vecka. Så får vi utvärdera hur det går sen. Vi har ett mycket större självförtroende i den frågan idag och vi har bättre koll på läget.

Arméchef Jonny Lindfors

"För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen", säger Jonny Lindfors.

Foto: Johan Nilsson/TT

När personalförsörjningen kommer på tal beskriver Jonny Lindfors utvecklingen som positiv. Inflödet av både yrkesofficerare och soldater ökar och de större utbildningskullarna börjar nu märkas ute på förbanden.

– Inflödet är väldigt stort, nästan så att vi behöver bromsa. Jag skulle önska att vi behöll våra soldater längre och fick en bättre return on investment i Vi har en hög personalomsättning i soldatklientelet. I officerskåren har vi en rätt normal personalomsättning, säger han och fortsätter:

– Det som är skönt att se är att det fylls på ute på skolorna och att stora kullar kommer ut. Det växer ute på förbanden på ett sätt som vi har pratat om länge, men nu händer det faktiskt. Och när det växer kommer nya problem.

Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter.

Den största utmaningen för armén just nu handlar enligt Jonny Lindfors inte längre främst om personal eller materiel, utan om infrastruktur. Det finns ett stort behov av utbyggnad av förråd, verkstäder, uppställningsytor och kontor.

– Det går för långsamt, både vad gäller att kunna ta emot materiel på ett bra sätt och det börjar bli trångt i kaserner och befälsrum. Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter. Good enough just nu är bättre än perfekt alldeles för sent.

Han menar att enklare lösningar ibland måste accepteras för att utbyggnaden ska kunna gå tillräckligt snabbt. Han återkommer till ett citat från en tysk kollega:

– ”Det värsta hotet mot en bra plan är drömmen om den perfekta planen”. Det tycker jag att det ligger väldigt mycket i. Om vi väntar på den perfekta lösningen riskerar vi att komma för sent.

Det är många uppgifter som ska lösas och personalen är en ändlig resurs. Hur ser du på balansen mellan uppgifter och resurser i armén?

– De personer som går jättehårt, om man tittar på övertid och tidsuttag, är våra bristkompetenser som alltid behövs överallt; det vill säga logistikpersonal, tekniker, viss it-personal och personal inom säkerhetstjänst. I den stora massan tror jag att det är ett ganska lagom tryck, med toppar och dalar, men över lag tror jag att det finns till och med mer att hämta. Jag är också helt övertygad om att det finns befattningshavare som sitter på chefsstolar som är jäkligt utsatta och som känner att nu är det mycket på mitt bord. Men det går ju också i vågor. Jag känner inte att armén är på väg att utmattas eller gå under.

Ett område där Jonny Lindfors ser behov av förändringar är nuvarande arbetstidsavtal. Han säger att han litar på att arbetstagarorganisationerna och Försvarsmakten förhandlar fram ett ändamålsenligt avtal, men att han anser att det behövs förändringar som både underlättar tillgängligheten på förbanden och samtidigt ger de anställda en skälig ersättning.

– Det ska vara en morot att tjänstgöra. Sedan ur arbetsgivarperspektiv, och faktiskt även ur den enskilda soldatens perspektiv, ska tjänstgöring inte generera så hysteriskt mycket ledighet som det gör idag. Den feedback som jag får av många av soldater, är att man gör sin insats, tjänar bra och kommer hem. Sedan kan man ha en ledighetsperiod på upp till tre månader och det är inte alltid uppskattat, säger han och fortsätter:

– Att hitta en bra mellanväg tror jag är eftersträvansvärt. Och lita på att ingen vill driva personal i botten eller att vi ska få ett dåligt stridsvärde. Men det bygger på att man känner att det finns en skälig ersättning från början.

Jonny Lindfors, överlämningsceremoni

"Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev", säger Jonny Lindfors.

Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten

När Officerstidningen träffar Jonny Lindfors är det som sagt en dag kvar innan han ska lämna över befälet för armén till ställföreträdande arméchef brigadgeneral Per Nilsson, som kommer att vara tjänsteförrättande chef fram till dess att en ny arméchef utses i början av hösten.

– Jag har nästan förträngt det där fram tills nyligen. Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén, samtidigt som jag ser fram emot ett nytt förtroende och ett superspännande uppdrag. Men det är ändå en känslosam övergång. Mer än vad jag trodde det skulle vara.

Blir du nostalgisk?

– Nja, nej, det blir jag nog inte. Däremot har jag den här känslan av att jag hade gärna velat göra det här och det här också. Känslan är nog snarare att det här gick väldigt fort och att jag hade behövt mer tid.

Har du något medskick till de anställda?

– Jag är oerhört nöjd med det som presteras på förbanden. Jag tycker att jag har bra koll, men jag inser att jag alltid blir positivt överraskad när jag kommer ut och besöker förbanden och ser vad som händer. Och den utveckling, den drivkraft och den framåtanda som finns på lägre nivå, den är jag otroligt stolt över och vill verkligen uppmuntra, säger han och fortsätter:

– Sedan vill jag skicka med att de ska vila i sommar och ha en välförtjänt sommarledighet. Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev.

Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Jonny Lindfors befordras till generallöjtnant inför sin kommande befattning som svensk militär representant, Milrep, i Natos och EU:s respektive militära kommittéer i Bryssel.

Hur ser du på din nya befattning?

– Jag ser jättemycket fram emot den. Det är en ny miljö för mig, men med gamla kontakter. Jag känner att jag har mycket att lära och att jag behöver sätta mig in i de dagsaktuella frågorna i både EU- och Natosfären.

Vad kommer du att sakna mest med att vara arméchef?

– Det är relationerna och människorna och att faktiskt ha förmånen att kunna åka mellan ÖB och den militärstrategiska nivån till att vara med på en stridsskjutning med soldaterna. Den närheten kommer jag att sakna. Jag har haft ett väldigt stort förtroende från ÖB med mandat, resurser och en stor frihet att inrikta armén. Det har varit jäkligt stimulerande och det är därför jag känner lite sorg också för att det hade varit kul att få driva några frågor lite längre och kanske se lite mer av utfallet av mina egna beslut.

Om du skulle ge ett råd till din efterträdare, vad skulle det vara?

– Att sätta sig in i hur våra landtaktiska planer ser ut och vart Nato är på väg vad gäller hur man vill strida. Men heller aldrig glömma att det är soldaten som är kärnan i armén. Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Ur arkivet: