Senast publicerat
Senast publicerat:

Stress och tidsbrist bland chefer

Förtroendet för hur Försvarsmakten leds ökar och FM:s med­arbetare ger sina närmaste chefer goda omdömen. Men många chefer upplever stress och tidsbrist och Försvarsmaktens IT-system får fortsatt låga omdömen. Det här visar den senaste FM Vind-rapporten som publicerades innan jul.

Linda Sundgren
Försvarsmakten
Under flera år har FM Vind visat på en hög arbetsbelastning bland Försvarsmaktens chefer.

Försvarsmaktens årliga medarbetarundersökning, FM Vind, visar en svagt positiv trend inom en rad områden. Många (83 poäng av 100 möjliga) känner sig stolta över att arbeta i Försvarsmakten och nästan lika många vill gärna jobba kvar i myndigheten. Även de närmaste cheferna får höga betyg. ”Min närmaste chef har jag som helhet förtroende för” (85 poäng) och ”Chefen bemöter oss medarbetare med respekt” (89 poäng).

– Överlag tycker jag att resultaten är fantastiska. Trenden att man är stolt över att jobba i Försvarsmakten är tydligt på väg uppåt, att man kan rekommendera Försvarsmakten som arbetsgivare likaså. Även förtroendet för hur Försvarsmakten och förbanden leds visar en starkt uppåtgående trend, säger Försvarsmaktens personaldirektör Klas Eksell.

Men rapporten visar också att flera av de problem som framkommit i tidigare års FM Vind-undersökningar kvarstår. Ett sådant är chefers arbetsbelastning. Påståendet ”Jag har tillräckligt med tid i förhållande till mina arbetsuppgifter” får 51 poäng. Frågan om det finns tillräckligt med administrativ personal för att kunna utöva sitt chefskap på ett bra sätt får 50 poäng och frågan om man har tillräckligt med medarbetare för att genomföra arbetsgruppens uppdrag får 49 poäng.

– Om man anser att man inte har tillräckligt med administrativ personal men uppgifterna ändå ska lösas måste man prioritera. Varje chef har själv ett ansvar att fatta beslut och har man inte tillräckliga resurser för att lösa sina uppgifter måste man flagga det uppåt i organisationen, säger Klas Eksell och fortsätter:

– Det finns säkert mer vi kan göra på det här området, men samtidigt ser vi inte att folk mår dåligt av det här med en massa långtidssjukskrivningar och utbrändhet.

Fortsatta problem är det också med de IT-lösningar som Försvarsmakten tillhandahåller. Påståendet ”I mitt arbete får jag ett bra stöd av de IT-system/tjänster jag använder” får 59 poäng och påståendet ”Jag känner att jag behärskar de IT-system och/eller tjänster som jag använder i mitt arbete väl” får 62 poäng. Nytt i årets FM Vind är att frågor om Försvarsmaktens IT-stöd brutits ner på systemnivå. Lägst betyg får Prio BO (budget, planering och prognos) med 46 poäng samt Prio ESS Handla med 48 poäng.

– På vissa förband fungerar IT-användningen bra och på andra sämre. Men man kan heller inte jämföra Prio med funktionerna i moderna smartphones vilket många verkar göra. Vi har säkerhetskrav att följa och våra system måste vara robusta och så länge det är så kommer man nog också att uppleva vissa problem med våra IT-lösningar. Men Prio är i grunden också ett lite dumt system, säger Klas Eksell.

Liknande läsning:
Försvarmaktens personaldirektör, Klas Eksell

I årets FM Vind har man även lagt till frågan hur ofta man använder Försvarsmaktens IT-system. Endast 5 procent svarade att de var sällananvändare medan 80 procent sa sig arbeta ofta eller mycket ofta i systemen. Med andra ord är det lite som talar för att problemen med IT-användandet främst beror på gruppen sällananvändare, vilket det spekulerats kring.

– Nej, även de som använder systemen oftare verkar ha problem. Kanske kan vi göra vissa förbättringar i systemen. En annan åtgärd skulle kunna vara att införa fler administratörer på förbanden som sköter det här, säger Klas Eksell.

När det gäller kränkningar och trakasserier uppgav 988 personer, eller 6,6 procent, att de blivit utsatta för någon form av ovälkommet beteende de senaste 12 månaderna. Det kan jämföras med 923 personer (7,1 procent) året innan.

– Det är helt klart underkänt. Vi har en nollvision på det här området och även om det kanske inte är möjligt att uppnå i praktiken är det målet vi jobbar mot, säger Klas Eksell. 

Den vanligaste formen av ovälkommet beteende är mobbning (retad, utfryst eller på annat sätt känt sig utanför den sociala gemenskapen på arbetsplatsen). Där svarade 239 individer att de blivit utsatta det senaste året vilket kan jämföras med 200 personer i fjol. Däremot var det färre som uppgav att de råkat ut för sexuella trakasserier, 46 personer mot 72 året innan.

– Det är bra att vi rört oss i den riktningen, även om vi har respekt för att det också kan finnas ett mörkertal. Jag vet att många förband jobbar hårt med de här frågorna. Vi har skapat en utredningsfunktion som kan ta hand om den här typen av ärenden och utvecklat vår funktion för stöd och anmälningar, säger Klas Eksell. 

Elva personer uppgav att de blivit utsatta för fysiska övergrepp i form av våld eller bestraffning. Totalt besvarades FM Vind 2019 av 14 921 personer vilket är nästan 2 000 fler är 2018.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén
Kampen om Östersjön – Sveriges nya ­verklighet i Nato
De ryska aktiviteterna i Östersjön har ökat markant efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Här syns svenskt stridsflyg följa en rysk ubåt på väg in i Östersjön.

Foto: Försvarsmakten

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

Fregatter

De fyra fregatterna som Sverige ska beställa av Frankrike, riskerar att bli lätta måltavlor för ryska drönare, menar Peter Haldén.

Foto: REA/Pierre Ollier

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibie­förbanden ges uppgifter att bedriva ­operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Peter Haldén

Peter Haldén

Lärare på Strategiavdelningen på Försvarshögskolan och huvudredaktör till antologin ”Östersjön. En geopolitisk historia”, Stolpe förlag, 2026.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid för­ändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt ­innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än be­mannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens ­försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten

Ur arkivet: