Vi måste våga prioritera inom ramen för totalförsvars-planeringen

Uppbyggnaden av totalförsvaret tenderar att fastna­ i diskussioner om vem som är ansvarig för vad i total­försvarsplaneringen och vilka som borde rapportera till vem vid höjd beredskap. Vi borde istället höja blicken och skapa ett totalförsvar utifrån hur ansvars­förhållanden ser ut vid krigsfara och krig. Och det är ett arbete som behöver påbörjas i dag.

Fältsjukhuset i Älvsjö togs aldrig i bruk, men är ett av flera exempel på samverkan mellan militären och det civila samhället under det gångna året.

Totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen, enligt första paragrafen i lagen om totalförsvarsplikt (1994:1809). Men vad betyder det? För mig framstår den som en av de mest inkluderande och betydelsefulla paragraferna i den lagstiftning som berör höjd beredskap och krig. Enligt lagen är totalförsvaret alltså något som angår och berör oss alla – men hur många känner så i dag? Inte tillräckligt många, enligt mig. Inte ens bland oss som har förmånen att arbeta med frågor som rör krisberedskap och totalförsvar. Vi som borde känna angelägenheten som mest. 

Att totalförsvaret består av militär verksamhet (militärt försvar) och civil verksamhet (civilt försvar), är kanske självklart för många, men det tål att upprepas. Vissa av de aktörer som arbetar med uppbyggnaden av totalförsvaret menar att vi först måste få lite ordning på det civila försvaret respektive det militära (nationella) försvaret innan vi kan fokusera på samverkan inom totalförsvaret. Som om totalförsvaret vore något annat, något utöver den verksamhet som det militära respektive det civila försvaret består av. Jag tänker precis tvärtom – först måste vi landa i vad totalförsvaret syftar till och utifrån det bygga ett civilt och ett militärt försvar som stödjer det syftet. Annars riskerar vi få undermålig interoperabilitet i det totala försvaret, det försvar som ska kunna svara upp mot det totala kriget. 

» Vid höjd beredskap sätts oundvikligen ansvarsprincipen förr eller senare ur spel. «

En av våra främsta prioriteringar just nu borde därmed vara att skapa förutsättningar för att totalförsvaret ska bli och kännas som en angelägenhet för fler. Vi behöver bli bättre på att diskutera och resonera kring de mer grundläggande frågorna om varför vi ska ha ett totalförsvar och vad totalförsvaret är till för. Innan vi har en gemensam syn gällande totalförsvarets syfte och innehåll, är det svårt att komma vidare i diskussionerna kring vad som ska göras först (prioriteringar) samt hur det ska göras och av vem. 

Men just nu fokuserar vi på andra frågor inom ramen för totalförsvarsplaneringen. Dessa frågor är på intet sätt oviktiga, men det är inte dem vi i första hand bör ägna oss åt i det här skedet. I dag läggs betydande kraft och energi på att fundera över vilka som egentligen är ansvariga för vad i totalförsvarsplaneringen och vilka som borde rapportera till vem vid höjd beredskap. Kraft och energi som skulle behöva användas till annat. Varför fastnar vi i det? Det finns naturligtvis flera anledningar, men jag tror att några av de utmaningar vi kämpar med för närvarande är följande:

• Många av de civila aktörer som nu påbörjat sin totalförsvarsplanering har sedan 2002 enbart arbetat med och fokuserat på utvecklingsarbete som bygger på de grundprinciper som finns inom krisberedskapen. Eftersom svensk krisberedskap bygger på ordinarie förvaltningsstrukturer oavsett vad som händer (det finns ingen särskild krislagstiftning), samt att alla aktörer har samma ansvar till vardags och i kris (ansvarsprincipen), råder andra förutsättningar inom krisberedskapen än inom ett aktivt totalförsvar (med ett ”aktivt totalförsvar” menas här när totalförsvaret aktiveras vid ett beslut om skärpt eller högsta beredskap). Vid höjd beredskap sätts oundvikligen ansvarsprincipen förr eller senare ur spel. Om inte förr så åtminstone vid högsta beredskap, när totalförsvar är den enda samhällsverksamhet som ska bedrivas. Då har inte alla aktörer samma ansvar som de har till vardags. Regeringens inriktning om att totalförsvarsplaneringen ska bygga på krisberedskapen bidrar därmed till utdragna diskussioner om hur ledning och styrning inom totalförsvaret bör se ut. Det är helt enkelt en rejäl utmaning att förhålla sig till de uppgifter och mandat som en implementerad fullmaktslagstiftning innebär, samtidigt som man ska utgå från krisberedskapens grunder, det vill säga ordinarie förvaltningsstrukturer och funktioner. 

• Försvarsmakten har länge haft ett stort fokus på internationella insatser. I arbetet med återuppbyggandet av ett starkt nationellt försvar behöver myndigheten nu bygga upp en bredare kunskap om svensk krisberedskaps parametrar och det civila försvarets förutsättningar. I höjd beredskap ska det civila försvaret stödja det militära försvaret samtidigt som det militära försvaret är starkt beroende av att det civila försvaret fungerar. Hur prioriteringar bör göras för att totalförsvaret ska fungera i ett skarpt läge kräver därmed djup kunskap och en ömsesidig respekt för varandras förutsättningar. Därutöver behövs en insikt i att vi sannolikt kommer att behöva prioritera mellan de värden vi är satta att skydda och försvara.

• Det faktum att vi bedriver totalförsvarsplanering, innebär naturligtvis att vi skapar planeringsfunktioner. Planeringsfunktioner med tillhörande strukturer är nödvändiga i ett planeringsskede, men planeringsfunktionerna bör i betydelse vara underordnade de funktioner och strukturer som ska verka i skarpt läge. Viss förvirring uppstår också när planeringsfunktioner och skarpa funktioner blandas ihop i exempelvis övningssammanhang. 

Arbetet inom krisberedskapen har, enligt mig, lagt alldeles för mycket fokus på att förebygga och förbereda, utan att aldrig riktigt lyckats med att spegla de förhållanden som skulle kunna råda i en större kris. Systemet har helt enkelt blivit för planeringstungt. Det finns en risk att vi gör något liknande med totalförsvaret, om vi inte snart vågar landa i frågor om prioriteringar och om vilka aktörer som i vissa fall har företräde framför andra, alltså de aktörer som företräder prioriterad verksamhet i höjd beredskap och krig. 

För att kunna stärka landets försvarsförmåga måste vi i vårt arbete utgå från hur vi tror/tänker/anser att vi bör arbeta inom totalförsvaret under höjd beredskap och krig. Övningar, planeringsunderlag med mera bör grundas på krigets krav och på det ansvar, de mandat och de roller som då gäller. Vi kan inte veta exakt hur det kommer se ut vid ett skarpt läge, men om vi lägger ihop de ordinarie förvaltningsstrukturerna med den lagstiftning som rör krigsfara och krig, kan vi redan nu få en idé om vilka aktörer som kommer att ha de mest centrala rollerna vid höjd beredskap och krig. 

Det finns en enorm vilja och ambition från både det militära och det civila försvaret att ”få ihop det”, men det krävs att vi orkar lyfta blicken från det militära och det civila för att nå det totala – det gemensamma ansvaret. Jag är övertygad om att de aktörer som hittills kommit längst i utvecklingen av ett modernt totalförsvar har gjort det för att de (1) utgår från höjd beredskap och från krigets krav i sin planering, samt (2) använder samverkan enbart som en metod i ett planeringsskede för att komma underfund med hur en tydlig ledning och styrning ska se ut i ett skarpt läge. Jag hoppas och tror att fler kommer att följa deras exempel. 

Jenny Deschamps-Berger
Jenny Deschamps-Berger är chef för enheten analys vid Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet på Försvarshögskolan.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Norge och Finland har börjat få sina första leveranser av det gemensamma stridsuniformssystemet Nordic Combat Uniform System, NCU. Till Försvarsmakten kommer enskilda plagg under 2023, men för det kompletta systemet dröjer det till tredje kvartalet 2024.

    Kontraktsvärdet under den sjuåriga kontraktsperioden uppgår till 425 miljoner euro. Foto: Nordefco.

    När Norge, Danmark, Finland och Sverige undertecknade avtalet med den norska leverantören Oskar Pedersen AS om gemensamt ramavtal på det nya stridsuniformssystemet var det första gången som det nordiska försvarssamarbetet gick in i ett enskilt upphandlingsprojekt.

    Ramavtalet undertecknades den 8 februari 2022 och kontraktsvärdet under den sjuåriga kontraktsperioden ligger på 425 miljoner euro.

    I uniformssystemet ingår allt från underkläder till ytterplagg i olika konfigurationer: nordisk, europeisk, djungel och öken. Uniformen är likadan för samtliga fyra länder, förutom kamouflagemönstret som skiljer sig åt. Handskar, kängor, hjälmar och personlig skyddsutrustning ingår inte i systemet och således inte heller i ramavtalet. I stället upphandlas det självständigt av respektive land.

    – Initalordern gjordes i april 2022 och nu pågår förberedelser för leverans till Sverige. För närvarande tittar vi på referensprover, tyger och färger för alla plagg som ingår i systemet. Vi besöker även leverantörerna som ett led i kvalitetssäkringen, säger Jennifer Skjäl Lundgren, chef för Försvarets materielverks verksamhetsområde Logistikmateriel.

    » Det nya kamouflaget är väldigt likt det mönster som används till fältuniform 90, det är något förminskat och tre kronor ingår i mönsterrapporten. «

    Leveranserna går helt enligt plan, vilket innebär att Norge och Finland är först ut och redan börjat få sina leveranser. Leveranserna till Sverige kommer att ske enligt den ursprungliga planen, det vill säga att den första orden successivt levereras med början senare under 2023 och att hela leveransen om 20 500 uniformer plus persedlar i form av underkläder och t-shirts slutlevereras tredje kvartalet 2024. Därefter kommer kompletterande avrop att levereras successivt under 2025, 2026 och 2027.

    – Just nu jobbar våra ingenjörer med dokumentationen som följer med all materiel. Det måste finnas underhållsplaner för reparationer etcetera och det ska även finnas riktlinjer kring hur man väljer rätt storlek, vilka mått som är viktiga och så vidare, säger Jennifer Skjäl Lundgren.

    Inför upphandlingen har omfattande användartester genomförts och uniformssystemets design är anpassad till båda könen.

    – Ett nytt mönsterskyddat kamouflage är framtaget och kommer att införas med den nya svenska uniformen. Det nya kamouflaget är väldigt likt det mönster som används till fältuniform 90, det är något förminskat och tre kronor ingår i mönsterrapporten, säger Jennifer Skjäl Lundgren.

    Danmark, Finland, Norge och Sverige startade Nordic Combat Uniform-projektet 2016 och det genomförs som en del av Nordefco, Nordic Defence Cooperation.

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post

    Stress, höga krav och psykisk ohälsa kan bidra till den förhöjda risken för separationer bland utlandsveteraner medan äventyrslust och dåligt mående gör att vissa veteraner ogärna ingår nya relationer. Det visar en rapport från Försvarshögskolan där forskare studerat vilka faktorer under en insats som påverkar parrelationer.

    Studien visar att veteraner som separerar har mer negativa erfarenheter av insatsen än de som stannar kvar i sina relationer.

    Tidigare studier har visat att svenska utlandsveteraner överlag är en ganska välmående yrkesgrupp. Däremot är skilsmässofrekvensen hög och separationer är nästan dubbelt så vanliga bland veteraner som hos mönstrade icke-veteraner. Nu har ett forskarlag vid Försvarshögskolan undersökt vilka faktorer i samband med utlandstjänstgöring som kan påverka parrelationer. En rad omständigheter knutna till insatsen har undersökts och jämförts mellan veteraner som separerat och de som fortsatt att leva tillsammans med sin partner efter den senast genomförda missionen.

    Resultaten visar att de veteraner som separerar har mer negativa erfarenheter av insatsen än de som stannar kvar i sina relationer. Exempelvis upplevs resor och bortavaro från hemmet inför insatsen som mer negativa, stödet från chefer och Försvarsmakten anses ha varit sämre och fler har sökt hjälp för psykiska besvär på grund av insatsen. De som separerat svarar också oftare än övriga att de krav som Försvarsmakten ställer före, under och efter insatsen påverkar parrelationen negativt. Sofia Nilsson, docent vid Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap på Försvarshögskolan, har lett studien.

    » Vid hemkomsten kan det finnas en inbyggd förväntan hos partnern att man ska avlasta och ta igen sådant man missat under frånvaron. «

     – Många beskriver det som tufft redan innan förberedelserna inför insatsen drar igång med pendling till och från jobbet, skolor och övningar. Sedan tillkommer krav specifikt kopplade till utlandstjänsten med utbildningar och andra förberedelser. Det är sällan man bara är borta de sex månader som utlandstjänstgöringen pågår. Med för- och efterarbete handlar det om betydligt längre tid än så. 

    En annan faktor som sticker ut bland de veteraner vars förhållanden spruckit är det psykiska måendet. Flera hade problem med psykisk ohälsa vid hemkomsten och det var vanligt att man inte tyckte sig få den hjälp man behövde för att må bättre.  

    – De som har PTSD-symtom och andra allvarligare psykiska symptom är ingen stor grupp, men inom den gruppen är separationer betydligt vanligare än hos andra. Något som förekommer oftare, och som jag tror att man många gånger missar, är mildare reaktioner av dåligt psykiskt mående, som vardagsstress. Det kan också påverka en parrelation negativt, säger Sofia Nilsson.  

    Sofia Nilsson, forskare FHS, Foto Försvarshögskolan_webb
    Sofia Nilsson, docent vid Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap på Försvarshögskolan

    Vardagsstress rapporterades i ungefär samma utsträckning hos både de som separerat och de som fortsatt att leva tillsammans, men det fanns en skillnad mellan grupperna i hur stressen hanterades. Bland de som separerade var det vanligare att distansera sig från vardagens krav i ett försök att hantera situationen. Det var också vanligare med konflikträdsla och osunda dryckesvanor hos dem som gick isär.

    – Vardagsstress kan skapa irritation och fresta på parrelationer. Vid hemkomsten kan det finnas en inbyggd förväntan hos partnern att man ska avlasta och ta igen sådant man missat under frånvaron, men den förväntan kanske inte stämmer överens med ens egen. Många veteraner beskriver också skuldkänslor och dåligt samvete över att de varit borta, vilket kan spä på upplevelsen av stress, säger Sofia Nilsson. 

    Nyare relationer (ett till tre år) är mer sårbara vid utlandstjänstgöring än längre förhållanden och majoriteten av separationerna sker inom fem år efter hemkomst. Tidigare studier tyder också på att de negativa effekterna av en insats ökar ju fler resor man gör.  

    – Första gången går det kanske bra och även den andra, men med tiden växer problemen. Flera sa att det finns en gräns för hur många insatser en relation klarar av, säger Sofia Nilsson. 

    Tidigare studier visar också en något minskad benägenhet bland utlandsveteraner att ingå en ny parrelation efter att de separerat. I den nu genomförda undersökningen ges två möjliga förklaringar till detta. Dels ett stort intresse för äventyr och att man föredrar att leva som singel. Dels psykiska besvär som inte omhändertas och sämre återanpassning till vardagen efter avslutad insats. 

    – Men det handlar inte om någon jättestor andel veteraner som undviker parrelationer, så man bör inte dra alltför stora växlar av det, säger Sofia Nilsson. 

    FAKTA

    Om undersökningen

    Rapporten Internationell militär tjänstgöring och dess betydelse för parrelationer genomfördes vid Försvarshögskolan. Studien bygger på en enkätundersökning där 1 962 utlandsveteraner deltog, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 33 procent. Av dem var 181 kvinnor och 1 780 män med en medelålder på 56,3 år. Majoriteten av deltagarna, 1 796, var gifta eller sambo, 133 var särbo och 327 singlar.

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post

    Allmänhetens tilltro till Försvarsmakten ökar och i Medieakademins senaste förtroendemätning hamnar myndigheten i topp. – Det är bra för oss att veta att det finns en acceptans hos allmänheten för det vi gör, säger Försvarsmaktens kommunikationsdirektör Peder Ohlsson.

    15. och 16. hemvärnsbataljonerna övar tillsammans i och kring Sollefteå under totalförsvarsövningen "Vildhussen".

    Medieakademin är en ideell förening som sedan 1997 årligen mäter svenska folkets förtroende för olika samhällsaktörer som myndigheter, företag och politiska partier. Försvarsmakten kom med i mätningarna 2016 och har sedan dess ökat kraftigt i förtroende, från 36 procent till årets notering på 67 procent. Därmed är Försvarsmakten den organisation som bland de deltagande myndigheterna och frivilligorganisationerna i undersökningen har högst förtroende hos svenska folket. Brigadgeneral Peder Ohlsson, Försvarsmaktens kommunikationsdirektör, tror att flera faktorer ligger bakom uppgången. 

    – Först och främst handlar det nog om det gedigna arbete som våra anställda och frivilliga uträttar i Försvarsmakten varje dag. Sedan har vår verksamhet blivit mer synlig i samhället också vilket antagligen ökat förståelsen för det vi gör. Men det är klart att det osäkra omvärldsläget och kriget i Ukraina förmodligen också spelar in och visar betydelsen av en stark försvarsmakt. 

    » Det är klart att det osäkra omvärldsläget och kriget i Ukraina förmodligen också spelar in. «

    peder ohlsson 26 aug 2022-1
    Peder Ohlsson , Försvarsmaktens kommunikationsdirektör

    Närmast efter Försvarsmakten i förtroendebarometern kommer Skatteverket och Säpo på respektive 65 procent följt av Folkhälsomyndigheten på 64 procent. I botten återfinns Migrationsverket på 20 procent och Arbetsförmedlingen på 16 procent. 

    – Vi tycker att det här är en bekräftelse på det arbete som pågått i myndigheten under en längre tid och vi är väldigt tacksamma för förtroendet. Men det är också ett resultat som måste förvaltas. Vi har en central uppgift att lösa i samhället och det är viktigt att vi har allmänhetens förtroende, säger Peder Ohlsson. 

    Årets förtroendemätning har genomförts av Kantar Public och omfattar 1.201 webbintervjuer med personer från 16 år och uppåt. Materialinsamlingen pågick mellan den 8 och den 13 februari 2023. 

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post