Vi är mitt inne i en upprustningsresa mot ett större och starkare försvar. Problemen, svårigheterna och utmaningarna kommer att vara många på vägen, precis som glädjeämnena, stimulansen och känslan av angelägenheten i det vi nu tar oss an. Trots att stärkandet av det militära försvaret sker med en orolig omvärld i bakgrunden, så är det ändå kittlande att få vara en del av att bygga nytt, att utöka, att återta!
På den senaste tiden är det däremot något som kommit att bekymra mig när jag försöker navigera i allt det som ska ske under 2020- och 2030-talen. I princip alla tillförda medel i hela försvarsbeslutsperioden, och tiden bortom denna, verkar läggas på infrastruktur och stora materielprojekt.
Men ingenstans har jag sett något konkret kring hur FM avser lösa personalförsörjningsfrågan, framförallt ur behålla-perspektivet. Det är som vanligt mycket prat om grundrekrytering till Officersprogrammet, OP, och specialistofficersutbildningen, SOU, utökade värnpliktskullar och höjda ingångslöner för våra yngsta. Däremot pratas det nästan aldrig om hur vi kan göra vardagen mer dräglig för den redan utbildade och kompetenta personalen!
Framtiden kommer att avkräva mången kommendering, bemanningsuppdrag och pendlingsliv från oss officerare och specialistofficerare och en kort gallup bland min generation (30–40-åriga OF 1–OF 3/OR 6–OR 7) ger vid handen att detta oundvikligen kommer att bli en stor puck för FM att hantera om några år. Den moderna livssituationen är betydligt mer mångfacetterad och komplex än vad den var senast vi rustade upp. En partner och familj ställer i dag inte upp i samma grad på ständiga flyttar, veckopendlingar och kommenderingar som förr. Fler av oss lever varannan vecka-liv. I princip alla som lever i en relation har en partner vars karriär också räknas. Inte sällan med en bättre lön.
Det är inte bara dessa ”yttre” förutsättningar som har genomgått en omvandling. Vi som arbetstagare har också förändrats. Väldigt få i de unga generationerna ser sig själva jobba för samma arbetsgivare hela sin karriär. Många söker ständig utveckling och nya utmaningar, men på sina villkor. De som prioriterar karriär och jobb före familjeliv och social samvaro är numera i stark minoritet.
» Det är för sent att agera när vi står mitt i det, vi måste börja i går! «
För att Försvarsmakten ska kunna behålla denna nya generation av yrkesofficerare, som är ett resultat av samhällsutvecklingen, så finns det bara en sak att göra. FM måste som arbetsgivare ligga på förhand och anpassa sig till den moderna familjebild och den mer komplexa livssituation som dagens samhälle ibland ställer oss inför. Det är för sent att agera när vi står mitt i det, vi måste börja i går!
Jag önskar se framåtlutade förslag på hur vi löser mer arbete på distans, framförallt efter covid-årets erfarenheter. Det vore tacksamt med en genomlysning av hur många bemanningsuppdrag och instruktörstärkningar som verkligen behövs, det kan omöjligen vara rätt nivå just nu. Tänk om någon kunde ta sig an hur vi bättre kan kompenseras för längre bortavaro från familj och anhöriga, till exempel genom höjd pendlingsersättning och extra ledighet. Det vore nyttigt med ett besked om hur vi ser på vakanser i våra förband och staber och hur dessa bör fördelas, det är aldrig bra att täcka vakanser med oerfaren personal.
Jag önskar alltså ett tydligare fokus på personalfrågan under 2020-talet. Man hör ofta sägas att personalen är vår största styrka. Låt det nu visa sig i hur vi tar oss an upprustningen. Tillse att även personalfrågan rustas upp! Annars är risken överhängande att det inte blir särskilt mycket verkstad av 20-talets försvarssatsningar.
