Senast publicerat
Senast publicerat:

Vad gäller vid utlandsstationering med URA-kontrakt? 

Illustration: Björn Öberg

I dag tjänstgör ett 90-tal försvarsmaktsanställda på URA-kontrakt för Högkvarteret, men antalet kommer att utökas kraftigt med ett Natomedlemskap. Försvarsmakten har påbörjat en dialog om vissa förändringar i avtalet, bland annat kring vad som gäller för medföljande partner.

Josefine Owetz

URA står för ”utlandskontrakt och riktlinjer för anställningsvillkor vid tjänstgöring utomlands” och är det centrala ramavtal som gäller för all statsanställd personal som ska vara utlandsstationerad. Högkvarterets internationella personalsektion ansvarar för Högkvarterets personal som tjänstgör utomlands.

– Vi är ansvariga för nästan alla som skickas ut på stabsofficersbefattningar utomlands. Totalt rör det sig om runt 90 personer. Vi har två olika typer av tjänstgörande kan man säga. Dels samverkansofficerare, som jobbar för Sverige och våra intressen. Sedan har vi officerare som åker inom ramen för EU och EU:s verksamhet, säger Christine De la Gardie, chef för den internationella personalsektionen.

Utöver henne arbetar fem handläggare vid sektionen, som stödjer anställda före, under och efter utlandsvistelsen. Handläggarna stöttar även chefer ute på förbanden med villkorstolkning av URA. 

– Vi har flera förband som skickar ut personal på URA, men majoriteten av alla som åker ut tillhör Högkvarteret. Därutöver tillkommer försvarsattachéerna, som åker för Musts räkning. Vår enhet har ett helhetsgrepp för processerna kopplade till utlandsstationerad personal i hela Försvarsmakten, säger hon. 

Liknande läsning:

Det var 2001 som Arbetsgivarverket och de centrala arbetstagarorganisationerna slöt avtalet, som bygger på svensk skattelagstiftning och arbetsrätt. Det är i första hand URA-kontrakt som tillämpas vid en utlandsstationering som beräknas pågå under minst två månader i följd. Även om URA reglerar villkoren har alla myndigheter möjlighet att göra egna tillämpningar av avtalet. 

Försvarsmakten har skrivit egna tolkningar av avtalet, utifrån vad vi som myndighet ska, bör eller vill ge till våra anställda.

Christine De la Gardie, chef för Högkvarterets internationella personalsektion

– Försvarsmakten har skrivit egna tolkningar av avtalet, utifrån vad vi som myndighet ska, bör eller vill ge till våra anställda. Senaste förändringen i våra egna riktlinjer fastställdes i februari 2021. Den senaste uppdateringen i det centrala avtalet gjordes 2010. Det kommer med största sannolikhet att behöva ses över nu i och med kommande Natomedlemskap när flera myndigheter kommer att skicka ut folk utomlands, säger Christine De la Gardie.

Vid beslut om utlandsstationering upprättas en skriftlig överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren om anställningen. I kontraktet ska det framgå vilka anställningsvillkor som gäller för arbetstagarens stationering. Särskilda villkor som kan ingå är skattefria ersättningar för bostadskostnader, resor och medföljande familj. 

– Det som framför allt skiljer URA från insatsavtalet är att du får ta med dig din familj. Staten betalar en del för familjen i form av medföljandetillägg, merkostnadstillägg, fasta och rörliga boendekostnader och kostnader för skola för barnen.

christine_de_la_gardie
Christine De la Gardie, chef för Högkvarterets internationella personalsektion

Majoriteten av alla som åker på URA gör det på förordnanden som sträcker sig på tre år och tar med sig medföljande partner eller partner och barn. Christine De la Gardie poängterar vikten av att prata genom utlandsstationering noggrant med hela familjen. 

– 90 procent av de som åker har medföljande med sig skulle jag säga. Det är därför väldigt viktigt att hela familjen är trygg i att åka ut och att alla familjemedlemmar vill detta. Det är en stor omställning att byta skola, land och språk. Vi propsar hårt på att man ska prata genom allt noggrant med familjen så att alla är med på vad man ska ut på.

Inför flytten utomlands är det mycket praktiskt som den anställde behöver göra. Det handlar om att se över försäkringsskyddet och kontakta instanser som Försäkringskassan, Skatteverket, A-kassan, Skolverket och banken för att ta reda på vad som gäller för en själv och för familjemedlemmar. 

– Vi bokar ett möte med individen och eventuell medföljande partner där vi går genom avtalet och riktlinjerna, vad man kan förvänta sig och vilket ansvar man har själv. Vi går också genom vilka uppgifter som behöver göras, säger Christine De la Gardie. 

Det blir ett sårbart system om det sitter ensamma URA-handläggare ute på förbanden.

Christine De la Gardie, chef för Högkvarterets internationella personalsektion

Strax före utlandsstationering ingår en rekognoseringsresa till den nya tjänstgöringsorten. Syftet med resan är framför allt att skaffa en bostad och säkerställa skolgång för medföljande barn. Bostaden ska vara dimensionerad efter familjens storlek och standarden ska vara jämförbar med svensk standard. 

– Rekognoseringsresa är till för att hitta ett boende på platsen. Vi har en diskussion med varje individ inför resan och ger ingångsvärden på vilka hyresnivåer som de ska titta på ungefärligt. Vi rekommenderar att man kontaktar mäklare innan, och där kan vi hjälpa till med kontakter. Det finns också i regel redan FM-anställda på platsen, som kan hjälpa till med kontakter och tips. Vi är i tät dialog med den anställde inför, under och efter rekresan, säger Christine De la Gardie och fortsätter:

– Vi står för boendekostnaderna, men man väljer, hittar och ordnar själv sitt eget boende.  Inom rimliga gränser förstås, men vi pekar inte var de ska bo. Det ger den som åker möjlighet att hitta ett ställe därute som blir ett hem och inte bara ett boende under perioden. 

Finns det några maxbelopp vad gäller hyresnivåer?

– Ja och nej. Vi kikar på UD:s boendetabeller, däremot är vi lite mer flexibla inom Försvarsmakten. Det är för att vi ser hur marknaden ser ut och att det är svårt att sätta en fast gräns.

Innan den anställde åker ut bokar handläggaren in ett administrativt möte. Vid detta tillfälle går man genom rutinerna för den ekonomiska rapporteringen. 

– Där vi går genom hur man ska sköta sin ekonomiska redovisning och allt praktiskt kring de rutiner som man kommer att ha därute. Sedan är de förhoppningsvis klara att åka. 

I regel har man kontakt med en och samma handläggare under hela sin utlandsvistelse. Handläggaren har en granskande och samordnande roll, och är den som tar emot underlag från arbetstagaren. Handläggarna ser till att inkomna underlag delges HR-centrum med flera, som i sin tur verkställer enskilda överenskommelser, hyresbetalning, skolavgift med mera. De är också tillgängliga för uppkomna frågor och behov av stöd. 

– Vi har inte jour, men vi är ofta tillgängliga. Det är viktigt för oss att ha en relation med de som åker ut. Vi vill veta vad som händer därute. 

Handläggarna gör också regelbundet uppföljningsresor och besöker de utsända på plats. 

– Vi tittar på skolor, besöker sjukvårdsinrättningar och träffar mäklare och andra kontakter så att vi kan guida dem som ska ut på ett bättre sätt. Efter pandemin har vi nu äntligen återupptagit resorna, vilket är jättekul. Vi träffar också de medföljande och får deras perspektiv. Det är väldigt värdefullt. 

Hur är kunskapen om URA bland de anställda i Försvarsmakten? 

– Den är relativt låg. Ofta jämför man med insatsavtalet, där ju allt är klappat och klart kring förutsättningarna. Detta kan bli lite av en chock initialt. Möjligheten att få ta med familjen är en positiv grej, många ser det som ett äventyr för hela familjen, säger hon och fortsätter:

– Behovet att som anställd ha kunskap om URA-avtalet och vad som gäller har inte riktigt funnits innan. Det var längesen antalet platser utökades därute. Vi har haft ett visst antal befattningar. Nu blir det internationella stort igen, många ska ut och det behöver attrahera fler.

Försvarsmaktens planering inför Natomedlemskap pågår för fullt och myndigheten kommer stegvis att öka bemanningen i Natostrukturen. I en första analys har Försvarsmakten meddelat att det på några års sikt rör sig om uppåt 250 personer som ska bemanna staber. I och med kriget i Ukraina har det redan skickats ut förstärkning till olika Natobaser under året, berättar Christine De la Gardie.

vi i Försvarsmakten behöver synka oss, så att det ska fungera likadant för alla som åker från denna arbetsgivare.

Christine De la Gardie, chef för Högkvarterets internationella personalsektion

– Bemanning är utökande, vi har under året haft förstärkning på några av våra orter i världen. Vi håller också på, tillsammans med UD, att skapa en helt ny utlandsmyndighet, Natodelegationen, som blir Sveriges Natorepresentation i Bryssel. Försvarsmakten kommer att börja sända ut ett stort antal människor dit. 

Fler utsända innebär också att stödfunktionerna behöver växa och rutinerna ses över. Under våren har en översyn gjorts kring vilken roll HKV ska ha kopplat till URA-tjänstgörande i Försvarsmakten. Tidigare har enheten haft en rådgivande funktion för alla förband, men framåt kommer de att funktionsstyra frågorna på ett annat sätt. 

– Skillnaderna blir att vi ska få ett mer samlat grepp jämfört med i dag. Nu när det ska ut så mycket folk blir det viktigare. Det är ännu inte bestämt hur ATO ska hanteras i bemanningen. Men vi i Försvarsmakten behöver synka oss, så att det ska fungera likadant för alla som åker från denna arbetsgivare. 

De förband som har flest URA-stationeringar, utöver Högkvarteret, är Luftvärnsregementet, Skaraborgs flygflottilj, Luftstridsskolan, Livgardet och försvarsgrensstaberna. Trots att internationella personalsektionen på Högkvarteret kommer att ta ett mer samlat grepp framöver kommer administrationen fortsatt att ligga kvar på förbanden.

– Vi behöver bli mer sammansvetsade i dessa frågor. Det blir ett sårbart system om det sitter ensamma URA-handläggare ute på förbanden. Det ska inte vara några problem för Lars i USA att ringa oss på HKV om handläggaren på LSS är ledig, han ska få samma svar. Det blir en robusthet i organisationen om det alltid finns handläggare som kan svara upp om det blir toppar därute. 

När allt fler av Försvarsmaktens anställda skickas ut på URA-kontrakt finns det också behov av att se över avtalet, säger Christine De la Gardie. Det finns två olika spår i översynen som nu pågår. Det handlar dels om Försvarsmaktens egna riktlinjer, dels om vilka delar som bör ses över och justeras i det centrala avtalet. 

– Försvarsmakten har en dialog med Arbetsgivarverket kring vilka behov myndigheten ser, och där har vi särskilt tryckt på de delar som rör den medföljande partnern. Medföljandetillägget behöver justeras. Det är baserat på prisbasbeloppet och det skulle behövas en helt ny uträkning från Skatteverket och Arbetsgivarverket. Vi har också tagit upp utförsäkringsrisken för den medföljande, det har vi jobbat på i flera år för att det ska ses över.

Medföljandetillägget, som i dag ligger på 14 087 kronor, är till för att kompensera en del av det inkomstbortfall som den medföljande makan, maken eller sambon förlorar med anledning av utlandsstationeringen. 

– Tanken är att tillägget ska gå till pensionsavsättning. Det är så Arbetsgivarverket har räknat ut beloppet. Sedan är det upp till varje individ hur man gör, men det är i alla fall syftet med de här 14 000 kronorna. Vi säger till de som ska ut att medföljandetillägget är öronmärkt att gå till pensionsavsättning, men väljer inte att lägga oss i hur man gör. 

Samma dag som intervjun med Officerstidningen har Christine De la Gardie en lunch inbokad med två personer som är ute på URA, och som är på Högkvarteret för en tjänsteresa. 

– De flesta som kommer hem på tjänsteresor kikar förbi här. Vi har en bra relation med de som är ute, det känns extra viktigt att behålla den kontakten nu i den extrema expansionen vi står inför. Vi vill ha koll och en bra relation, för att fånga upp hur folk mår och hur arbetssituationen är, hur går det för barnen i skolan och för den respektive, det är viktigt med den kontakten. 

FAKTA

Vad är URA?

URA är ett centralt ramavtal med riktlinjer för anställningsvillkor vid tjänstgöring utomlands och gäller för arbetstagare som ska vara utlandsstationerade under tjänstgöring utomlands.

Avtalet är flexibelt och ger möjligheter till individuellt anpassade lösningar av anställningsvillkoren. En skriftlig överenskommelse om anställning, ett så kallat utlandskontrakt, upprättas mellan anställningsmyndigheten och arbetstagaren. 

Källa: Arbetsgivarverket. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Flera med insyn i Försvarsmakten och Försvarets materielverk beskriver en utveckling där externa konsulter får stort inflytande över strategiska vägval. När rollerna blir otydliga och beroenden växer behöver vi ställa frågan om vi har tillräcklig kontroll över våra egna system och beslut, skriver insändarskribenten.

Josefine Owetz

Foto: iStock

Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt allvarligt läge. Den militära upprustningen går snabbt och kraven på effektivitet är höga. Just därför måste en obekväm fråga våga ställas: har staten full kontroll över hur de digitala vägvalen inom försvaret formas?

Uppgifter från personer med insyn i både Försvarsmakten och Försvarets materielverk, FMV, pekar på mönster som förtjänar seriös granskning. Det handlar inte om enskilda individer, utan om strukturer där gränsen mellan stat och leverantör riskerar att bli otydlig. Om bilden stämmer är det ett systemproblem, inte ett personproblem. Offentlig sektor behöver konsulter. Det är inget kontroversiellt. Problemet uppstår när roller och incitament börjar flyta ihop.

Det som beskrivs inifrån är miljöer där externa konsulter i praktiken får stort inflytande över strategiska vägval: de deltar i centrala forum, bidrar till kravställning och påverkar tekniska riktningar.

Samtidigt kan det vara oklart för omgivningen när någon talar som oberoende expert och när samma person har koppling till en specifik plattform eller företag. När sådana gränser blir otydliga riskerar ansvarskedjor att försvagas. Det jag och mina kollegor inne i organisationen ser följer ett välkänt mönster från internationella it-skandaler. Varningsflaggorna är tydliga och återkommer gång på gång:

Konsulter utan tydlig rollmärkning
Externa konsulter uppges sitta i centrala forum, leda arbetsgrupper och driva beslut utan att det alltid är tydligt att de representerar kommersiella intressen. När konsulter uppträder som myndighetspersonal suddas ansvarskedjor ut.

Inbäddade konsulter i kärnverksamheten
Personer med leverantörskopplingar sägs arbeta djupt integrerat i organisationen med intern tillgång, inflytande över vägval och deltagande i strategiska diskussioner. Det skapar beroenden som är svåra att bryta.

Kravställning som låser upphandlingar
Ett återkommande mönster är att behov och krav formuleras på sätt som i praktiken passar en viss plattform, ofta kring ett specifikt system. Alternativ existerar formellt, men blir i praktiken orealistiska.

Samma aktörer påverkar både strategi och leverans
När konsulter först hjälper till att definiera problem och arkitektur och sedan levererar lösningen uppstår en uppenbar intressekonflikt. Det är en klassisk mekanism bakom leverantörsinlåsning.

Ledningar som börjar se ett enda alternativ
Den mest oroande signalen är kulturell. När högre chefer börjar beskriva ett systemval som “det enda realistiska” har oberoendet redan eroderat. Då har leverantörens världsbild blivit organisationens.

Internationellt är detta ett välkänt mönster. Leverantörsinlåsning uppstår sällan genom ett enskilt beslut. Den växer fram gradvis genom att: 1. Behovsbild och strategi formas. 2. Krav skrivs nära ett visst ekosystem 3. Alternativ framstår som oprövade eller riskabla. 4. Beroendet cementeras.

I flera beskrivningar återkommer hur stora affärssystem (inte minst kring it-system) tenderar att bli referenspunkten kring vilken allt annat organiseras. Det behöver inte vara fel i sig, men när ett system börjar behandlas som mål snarare än verktyg bör varningsklockor ringa. Detta är inte en teoretisk oro. Internationellt finns flera exempel där stora affärssystem kopplats till korruptionsutredningar.

Så sent som 2024 gick ett stort internationellt företag med på att betala över 220 miljoner dollar i böter efter amerikanska mutanklagelser kopplade till affärer med offentliga aktörer i bland annat Sydafrika och Indonesien. Utredningar pekade på systematiska försök att vinna statliga kontrakt genom otillbörliga förmåner och mellanhänder.

Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

Historiskt har även stora industrisystem kopplats till politiska skandaler i Europa, där leverantörer misstänkts ha använt nätverk av konsulter och mellanhänder för att påverka offentliga upphandlingar. Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

Poängen är inte att alla implementationer är korrupta utan att riskerna är dokumenterade och kräver starka skyddsmekanismer. Sverige har redan sett vad som händer när styrning och riskkontroll brister i känslig statlig verksamhet. Ett exempel är Transportstyrelseskandalen 2017 där känslig information blev tillgänglig för icke säkerhetsklassad personal i utlandet. Där ignorerades varningssignaler tills skadan var ett faktum. Skillnaden nu är att det som beskrivs rör strukturer inom Försvarsmakten.

Om liknande mönster av otydligt ansvar, beroenden och förbisedda larm får växa i en verksamhet med ansvar för rikets säkerhet kan konsekvenserna bli betydligt allvarligare. Lärdomen från Transportstyrelsen är enkel, systemfel måste tas på allvar medan de fortfarande går att rätta till. I komplexa organisationer får experter naturligt stort inflytande. Men om långvariga beroenden och informationsövertag gör att beslutsfattare successivt tappar handlingsfrihet uppstår en risk att strategiska val i praktiken formas utanför staten. Det behöver inte handla om otillbörligheter i juridisk mening. Strukturella beroenden räcker för att gradvis förskjuta maktbalansen. I försvarssektorn är det i sig ett allvarligt styrningsproblem.

Den mest allvarliga bilden handlar dock om ledarskap. Flera uppgiftslämnare beskriver hur höga chefer i praktiken införlivat leverantörernas narrativ. När beslutsfattare börjar försvara plattformar snarare än verksamhetsmål har något gått fundamentalt fel.

Det kan ske gradvis genom att konsulter sätter agendan, alternativ framstår som riskabla, kritik tolkas som okunnighet och plattformen blir “oundviklig”. Till slut agerar organisationen som om systemet vore ett mål i sig. I en myndighet med ansvar för nationell säkerhet är det en farlig förskjutning. I detta sammanhang väcker även affärsmodeller frågor. Ett exempel som ofta nämns i diskussioner är ett litet konsultbolag med närvaro i försvarsrelaterade miljöer och återkommande höga marginaler.

När konsultbolag med stark närhet till verksamheten samtidigt genererar betydande utdelningar till ägare som själva är verksamma i uppdragen uppstår frågor om incitament och transparens. Det betyder inte att något är fel per automatik, men det är en typ av konstruktion som i andra sektorer brukar granskas noggrant. Särskilt när det gäller samhällskritiska funktioner.

När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet.

En särskilt oroande uppgift är att dessa frågor inte tycks vara okända internt. Personer med insyn beskriver hur oro ska ha lyfts genom flera kanaler: via linjevägar, säkerhetsfunktioner och visselblåsarsystem. Om sådana signaler inte leder till tydliga åtgärder uppstår en farlig dynamik. Visselblåsarsystem finns för att fånga upp strukturella risker. När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet. Det gynnar aldrig en organisation som verkar i hög riskmiljö.

Parallellt finns vittnesmål om att personer som ifrågasätter narrativet där systemet i praktiken blivit målbilden i sig marginaliseras. Anställda som lyfter alternativa lösningar eller problem med beroendet uppges uteslutas från centrala forum, plockas bort från beslutsprocesser eller tystas på andra sätt. Om detta stämmer är det djupt oroande. Försvarssektorn är beroende av intern intellektuell höjd och öppen debatt. När kritiskt tänkande ersätts av konformitet urholkas både kompetens och säkerhet.

Det är viktigt att vara tydlig, detta är inte en text om att peka ut enskilda bolag eller individer. Inte heller om att ifrågasätta behovet av extern kompetens. Det handlar om strukturer där roller kan bli otydliga, beroenden kan växa fram över tid, incitament kan sammanfalla med inflytande och interna varningssignaler riskerar att tappas bort. Sådana mönster måste kunna diskuteras öppet i en demokrati, särskilt inom totalförsvaret.

Om Sverige menar allvar med att bygga ett robust försvar krävs inte bara ökade anslag, utan också stark styrning och transparens. Detta är inte en hypotetisk diskussion om framtida risker. Uppgifter pekar på att dessa utmaningar upplevs som högst närvarande redan idag inom Försvarsmakten. Just därför blir frågan akut, inte teoretisk, och därför behövs oberoende granskning av konsultberoenden i försvarssektorn, hantering av intressekonflikter, styrning av stora affärssystem samt hur interna larm tas om hand. Inte för att leta syndabockar, utan för att säkerställa att systemen vi bygger vilar på stabil grund.

För i slutänden borde principen vara självklar: strategiska vägval för försvaret av riket ska formas av statens behov, fullt ut och utan tvekan. Detta är en diskussion som måste kunna föras öppet, sakligt och utan prestige. Försvarsförmåga byggs inte bara av materiel och system utan av förtroende, integritet och modet att granska sig själv.


Med risk för slutet på min egen karriär,

anonym yrkesofficer

Ur arkivet: