Det finns en mängd olika strategier och taktiker för militär krigsföring, men bland svenska arméofficerare dominerar offensivt tänkande. I en enkätundersökning genomförd vid Försvarshögskolan uppgav åtta av tio tillfrågade arméofficerare att de föredrog en offensiv krigsföring framför defensiv inriktning.
– Det som bekymrar oss är att det här inte stämmer överens med de doktriner som ÖB och Högkvarteret skriver. Både offensiv och defensiv inriktning bör diskuteras och praktiseras för att förebygga krig och möta angrepp, men i praktiken är det mest offensivt. Den här diskrepansen skapar inte ett robust system i officerens tänkande och utövande, säger överstelöjtnant Peter Ahlström som genomfört studien tillsammans med docent Mikael Weissmann.
Ett annat problem som artikelförfattarna berör är den snäva tolkningen av begreppet offensiv krigsföring. Peter Ahlström poängterar att det finns en stor bredd av åtgärder inom det offensiva spannet, men att det i praktiken ändå brukar koka ner till anfall.
– Offensiv likställs ofta med anfall, men det kan även handla om att nyttja andra stridsuppgifter för att ta kontroll över en situation, säger han.
För att nå målen i de militärstrategiska doktriner som försvarsmaktsledningen beslutat om, behöver man anamma en vidare tolkning av begreppet offensiv, menar artikelförfattarna. Större vikt behöver läggas vid defensiv inriktning och de möjligheter till militärstrategiska beslut som det ger.
– Defensiv inriktning och tänkande handlar om att släppa rum och det är något jag tror att vi måste börja prata om. I Försvarsberedningens senaste rapport talar man om att vi ska kunna försvara Sverige i tre månader i väntan på hjälp utifrån, men då måste vi också besluta om vilka delar av landet vi avser att skydda. Gotland ska vi tydligen försvara eftersom vi har återmilitariserat ön för dyra pengar, men sedan då? Jag förstår att det här är en politiskt känslig fråga, men det är något vi måste våga diskutera, säger Peter Ahlström.
Enligt undersökningen bottnar dominansen av offensivt tänkande bland arméofficerare i framför allt tre faktorer: militära teorier och principer, utbildning samt militär historia. Inom den militärhistoriska litteraturen dominerar skildringar och analyser av vunna slag och även i officersutbildningen ligger tonvikten på offensiv inriktning, säger Peter Ahlström.
– Jag har själv varit en bov i det här. Med mina 42 år i yrket och som tidigare chef för marksektionen vid Försvarshögskolan har mycket handlat om att vara offensiv, att vara först på plats, anfall. Det är sällan vi pratat om att något måste släppas.
Och på det här området har utvecklingen inte gått åt rätt håll, menar Ahlström.
– Jag upplever att vi var mer defensivt inriktade när vi hade infanteribrigader. Idag är alla mekaniserade och då blir det mer offensivt. Risken med en offensiv strategi är att du förbrukar dig själv innan någon annan överhuvudtaget hunnit fram för att kunna hjälpa till.
För att förändra tankesättet kring olika inriktningar och försöka använda sig av flera metoder än vad som är fallet i dag, tror artikelförfattarna att det krävs olika åtgärder. Dels behöver Försarsmaktsledningen, som står bakom de militära doktrinerna, vinnlägga sig om att deras ord och ambitioner också omsätts i handling. De enskilda stridsskolorna samt Försvarshögskolan behöver föra in mer defensivt tänkande i undervisningen och de militära övningarna måste omfattas av mer defensiva inslag. Att tillämpa olika lösningar i konfliktsituationer handlar om att öka chanserna till framgång och att bli mindre förutsägbar för fienden, säger Peter Ahlström.
– Det är farligt att alltid göra samma sak. Vi ska vara exempellösa i vårt uppträdande.
