Senast publicerat
Senast publicerat:

ÖB om trebefälssystemet: ”Ett av de svåraste besluten jag tagit”

Överbefälhavare general Micael Bydén.

Arbetet med att slutligt införa trebefälssystemet pågår ute på förbanden. Överbefälhavare Micael Bydén säger att implementeringen är nödvändig för att skapa tydlighet. ”Jag fattade beslutet medvetet och jag står för det fortfarande”, säger han.

Josefine Owetz
Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

Den 7 maj 2021 fattade överbefälhavare Micael Bydén beslut om slutligt införande av trebefälssystemet. Frågan om konvertering mellan personalkategorier kom upp direkt efter att han tillträtt som ÖB hösten 2015, berättar han. 

– Frågan om omgalonering var högaktuell när jag klev på det här jobbet. Jag fick frågan rätt omgående om huruvida jag tänkte fatta beslut om det. De rådgivare jag har haft längs resan är de så kallade OR 9:orna, de högsta och främsta företrädarna för specialistofficerarna, i kombination med stridskraft- och försvarsgrenschefer. Jag frågade dem tidigt: är det här en viktig fråga? Bör jag fatta ett medvetet beslut? Inledningsvis var svaret att det inte var den viktigaste frågan, utan det var att få till systembeskrivningen och få ihop systemet med representanter och befattningshavare på alla nivåer, säger ÖB. 

Detta arbete gjordes och den 1 januari 2019 infördes trebefälssystemet i organisationen. Det innebar att en systematik för vilka befattningar som är avsedda för officerare respektive specialistofficerare introducerades. ÖB berättar att han följde frågan och träffade flottilj- och regementsförvaltarna varje år. 

– Jag förstod att det var en viktig fråga för många. När jag hade ett möte med de främsta företrädarna, OR 9:orna, på hösten 2020, började de att prata i termer om att det började bli tid nu. Jag tog med mig detta och kände i början av 2021 att nu ska vi gå till slutligt införande på något som infördes redan 2008. 

Beslutet innebär att senast vid årsskiftet ska samtliga officerare ur NBO-systemet, upp till major och örlogskaptens grad, antingen blivit inplanerade mot en fortsatt karriär inom officersspåret eller blivit specialistofficerare i enlighet med en konverteringstabell. Totalt berörs runt 1 800 personer av beslutet. 

– Varför ska vi då göra detta? En sak som jag lärt mig är att otydlighet i beslut över tid skapar frågor. Det blir otydligt och man vet inte vilka förutsättningarna är. Då bestämde jag mig för att fatta beslut kring när vi ska ha tidpunkten för genomförandet. Alla tycker inte att det är en jättebra idé, men där fanns tiden för chefer på respektive organisationsenhet att föra dialog med enskild individ om utveckling och vad den enskilde ser framför sig, säger han och tillägger:

– Jag fattade beslutet medvetet och jag står för det fortfarande. Det handlar om tydlighet. Nu går vi till slutligt genomförande och det har funnits tid att förbereda detta. 

Liknande läsning:

Hur uppfattar du att implementeringen går ute på förbanden? 

– Först vill jag säga att jag har respekt för den här frågan. Jag förstår att folk känner saker och har synpunkter på detta. Det jag har lärt mig, genom att jobba på förband där det handlar om tillhörighet, ursprung, bakgrund, var man är utbildad någonstans och vad man har för gradbeteckning, det är att tillhörighet är oerhört viktigt för oss. Jag förstår det och jag kan inte nog understryka det. Men att bara låta det gå, det är inte mitt sätt att bedriva ledarskap, säger han och fortsätter:

– Och nu står vi här nära inför. Att det skulle bli reaktioner även i ett slutgiltigt skede, det har jag varit beredd på. Många förband har kommit långt och haft enklare förutsättningar, andra förband har haft en längre resa att göra och där har varit svårare att ta det här steget. 

» Att komma till en situation där alla tycker att det här var den bästa lösningen, den ambitionen var inte möjlig. «

Vad gäller tydlighet – tycker du att ni har lyckats förankra beslutet tillräckligt i organisationen?

– Jag tycker att vi har gjort det, till stor del. Men att säga att man i ett sådant här beslut blir 100-procentig och att alla förstår det fullt ut, jag tror inte att det är möjligt att komma dit. Men generellt sett är min uppfattning att det har gjorts ett fantastiskt jobb att prata ner på enskild nivå. Men att komma till en situation där alla tycker att det här var den bästa lösningen, den ambitionen var inte möjlig.

Vad blir effekten av detta beslut?

– Att vi har individer på befattningar som har rätt bakgrund för att göra det jobb som är tänkt på den befattningen. Oavsett om man var NBO eller är nyutbildad och gått SO-utbildning. Det är den organisationen vi har beslutat som ska lösa våra uppgifter i grunden. Det når vi då. Om det är den optimala organisationen, det kan vi bara se när vi har fyllt den med rätt kompetenser.

Man kan notera att du offentligt inte har kommenterat beslutet särskilt mycket. Varför?

– För mig kallas det för uppdragstaktik och målstyrning. Det är på det sätt som vi har bestämt oss för att jobba i den här organisationen. Mitt ansvar är att se till att ge de rätta förutsättningar i beslut eller resurstilldelning. Det är att se hela systemet. Där litar jag på att mina chefer klarar av att hantera det här.

Han säger att det har varit en lång process och att det inte har varit ett lätt beslut. 

– Det har varit ett av de svåraste besluten jag tagit. Det är ett beslut som jag lagt stor vikt vid att komma fram till. Nu måste ni ta det här vidare, sa jag till cheferna. Jag kan inte föra dialog med enskild individ, det fungerar inte så i en stor organisation. Men jag har inte vid något tillfälle duckat för frågor. Jag har däremot inte sett ett behov av att jag ska kliva fram och driva på.

Jag har intervjuat officerare som nu slutar eftersom de är missnöjda med detta beslut. Vad tänker du om det?

– Jag tycker att det är väldigt beklagligt. För de här personerna, som är mina medarbetare, har de kvaliteter, kompetenser och erfarenheter som vi efterfrågar. Det är inte så, uppfattar jag, att vi sätter dem att göra något helt annat. Det de förhoppningsvis fortsätter med är att jobba med samma saker som i dag. Och vara den genuina basen för teknisk kompetens, för djup systemförståelse, stridsteknisk kompetens, men att man gör det i en annan befattning. Det är inte så att man kastas in i något helt annat. Det har att göra med befattning och att vi går in i en struktur, säger han och fortsätter:

– Jag har respekt för att man känner sig missnöjd.  Jag kan bara vädja till de som nu är på väg i den riktningen att tänka om, att ta ytterligare ett samtal med sina närmaste chefer, titta på sin utvecklingsmöjlighet, för den kommer finnas där. Men inte den möjlighet som man såg då man var kapten.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Det finns en politisk föreställning om att försvarsproblemet har lösts genom tillförsel av ekonomiska resurser, men enbart nya miljarder räcker inte för att på kort tid skapa den försvarsmakt och avskräckningsförmåga som Sverige behöver. Länderna på Nordflanken borde tänka i termer av försvarsintegration och organisera multinationella förband så som de skulle slåss i händelse av krig med Ryssland.

Magnus Christiansson
Nato är inträdes­biljetten till regional försvarsintegration
Bara genom samarbete med andra kan Sverige på kort sikt uppnå en tillräcklig försvarsförmåga, enligt Magnus Christiansson, forskare och lärare vid Försvarshögskolan.

Foto: Johan Nilsson/TT

I början av februari 2026 sammanträdde den nyligen sammankallade Försvarsberedningen för första gången. Den har en diger agenda, men har å andra sidan också redan lovade resurstillskott av större magnitud att ta i beaktande. Omvärldsläget som präglar det kommande arbetet är synnerligen allvarligt. Kriget i Ukraina rasar vidare, trots nästan obegripliga förlustsiffror på främst den ryska sidan. I stället för att backa efter den fiaskoartade inledningen på kriget, har Putin satsat hela sin regim i potten och med den landets ekonomiska framtid.

Ryssland rustar för nya krig, och under tiden stressar man väst med en mer intensifierad verksamhet med sabotage, destabiliserings- och påverkansoperationer. I Mellanöstern har i skrivande stund Israel och USA inlett ett militärt angrepp på Iran. Israel har inlett en markoffensiv i Libanon. Trumps administration, Sveriges yttersta säkerhetsgarant, har lanserat sin nationella säkerhetsstrategi, och har trots ett uttalat fokus på västra halvklotet gjort interventioner i Somalia, Irak, Jemen, Syrien, Nigeria och framför allt Venezuela.

Trumps administration är mycket svag diplomatiskt och i kombination med en snäv ”hovkultur” likt en renässansfurste, är det Putin och Netanyahu som styr inriktningen på USA:s politik i Europa och Mellanöstern. Trumps idé om att hitta en uppgörelse med Putin om Ukraina, vilken lanserades i början av 2025, kan leda till förväntan på svenskt deltagande i en stabiliseringsstyrka under ledning av Storbritannien och Frankrike. Trump är i sig en osäkerhetsfaktor, eftersom han inte har förmågan att vare sig tänka eller agera strategiskt.

Det är denna samlade bild som är bakgrunden till den synnerligen späckade dagordning som den svenska försvarspolitiken tar sig an 2026. Det gäller främst den ambitionshöjning som kommer med försvarsbeslutet 2024 och Natos kapacitetsmål. Krigsorganisationen ska växa kraftigt.

Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande ­beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst.

Sverige har, som enda nation, valt engagemang i två delar av Natos snubbeltråd, Natos Forward Land Forces (FLF), med en bataljon i Lettland och med ett ramnationsansvar i Finland. Till detta följer bemanningsbehov i Natos stabsstruktur och ett skriande behov av förbandsutveckling och anpassning (adaption), inte minst med hänsyn till de erfarenheter som dragits på slagfältet i Ukraina.

Det stora problemet för Försvarsberedningen är att den militära och civila förmågan behöver öka mycket snabbt. Eller kanske snarare, att hastigheten i reformbehoven inte kan mötas av den försvarsförvaltning som byggts upp. Sverige måste därför på allvar inse att detta politikområde är organiserat efter helt andra omvärldsförutsättningar än dagens. Den inneboende trögheten i systemet, vilken ÖB visat frustration över, hotar att bli det stora problemet för Sveriges försvar. Det finns uppenbarligen en politisk föreställning om att man har ”löst” försvarsproblem genom att avsätta ekonomiska resurser. Men produktionskapacitet har blivit trögrörligt och antalet reformmiljarder har begränsad betydelse för tonåringars intresse för värnplikt och officerskarriär. För att parafrasera ett begrepp som används inom samhällsvetenskapen: budgeten är ett nödvändigt, men inte tillräckligt kriterium för en fungerande försvarspolitik.  

Det är inte bara Sverige som har identifierat detta problem. Den danska statsministern Mette Frederiksen uttalade de berömda orden: ”køb, køb, køb!” och nu arbetar den danska motsvarigheten till Försvarets materielverk med två tidshorisonter: två år och fem år. Om industrin inte är beredd att ta ekonomisk risk, behöver staten i sista hand ta den för att undvika säkerhetsrisk.

Mitt favoritexempel på politisk och militär beslutsamhet från krigets historia är upprättandet av Natos strategiska högkvarter Shape i Belgien. I september 1950, efter att Koreakriget skrämt upp de allierade, beslutade försvarsministrarna inom Nato att utse en allierad befälhavare i Europa. Man insåg att omvärldsläget krävde en permanent stab organiserad för krig. I december utnämndes den gamle krigshjälten Dwight D. Eisenhower till organisationens förste saceur. På nyårsdagen 1951 landade Eisenhower i Paris och började, med utgångspunkt från Hotel Astoria, organisera staben.

Trots en regnig vår som försenade byggnationerna kunde Eisenhower aktivera sitt högkvarter i Rocquencourt utanför Paris (som då redan fungerat i praktiken sedan några veckor) den 2 april. Alliansen skapade på ett halvår något helt nytt och banbrytande, en permanent multilateral militär stab, eftersom omvärldsläget krävde det.

Nato är inträdes­biljetten till regional försvarsintegration

Riksdagsledamot Jörgen Berglund (M) i samband med en debatt i riksdagen om DCA-avtalet som handlar om hur Sverige snabbt ska kunna ta emot militär hjälp från USA.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Detta är den första och viktigaste slutsatsen som Försvarsberedningen måste dra: vi kan inte fortsätta försvarspolitiken med nuvarande normala rutiner. Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst. Det är märkligt att den politiska ledningen och myndighetsledningen uppmanar till handlingskraft, när de själva skulle kunna leda utvecklingen genom att ta steg som visar prioriteringar och ger vägledning för beslut inom Försvarsmakten. ”Handlingskraft” är lätt att säga, men när den inte preciseras och sällan belönas blir begreppet en floskel.

Vidare finns ett inneboende dilemma i att göra en avvägning mellan hur mycket resurser som ska användas för att skapa framtida militära resurser, och hur mycket som ska användas för militära insatser här och nu. Till detta kommer även en utvecklingslogik, det vill säga att resurser också måste avsättas för vidareutbildning och experimentverksamhet för att fortsatt garantera relevans för förbanden i dagens stridsmiljö.

Detta är utmaningar som Försvarsmakten i hög utsträckning har verksamhetsansvar för. Jag har stor respekt för att det finns förklaringar bakom olika lösningar, men för mig förefaller det som ett självförvållat problem att regementen och flottiljer samtidigt och oreflekterat tilldelas uppgifter som både handlar om insats, produktion och utveckling samtidigt. Det leder till en situation då organisationen själv får prioritera i den mångfald av (övermäktiga) uppgifter som just nu tilldelas Försvarsmakten. I praktiken innebär det att organisationen själv kan välja vilka vakanser som förblir utan bemanning.

Strategi handlar om prioriteringar. I första hand en snabb ökning av krigsorganisationen, därefter förbandsutveckling, bemanning i Natos staber och insatser i Finland och Lettland. Sist i prioritering hamnar en stabiliseringsstyrka i Ukraina och eventuella bidrag i Mellanöstern. Det viktigaste i detta läge är att få krigsorganisationen att växa till snabbt. Här krävs extraordinära åtgärder både när det gäller inköp och utbildning, men också att politikerna inte lägger på fler bördor på Försvarsmakten, vilka kan utgöra ursäkter för att inte fokusera på krigsorganisationen. Men detta räcker inte.

Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.

Även om exempelvis utbildningssystemet läggs om och fokus sätts på att snabbt uppnå en stor befolkningsgrupp med militär grundutbildning, kommer detta sannolikt inte att räcka för de risker vi står inför på kort och medellång sikt. Detta är tredje slutsatsen av en försvarspolitisk analys: vi kommer under de närmsta åren inte att uppnå en tillfredsställande (konventionell) avskräckning på egen hand. Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.

I närområdet pågår sedan lång tid ett bitvis intensivt samarbete vad gäller exempelvis övningar. Det senaste decenniet har det som idag utgör ”nordflanken” inom Nato, organiserats av stormakterna som ett sammanhängande område i olika konstellationer: Nordic-Baltic 8 (NB8), ett informellt samråd mellan åtta länder i Norden och Baltikum som diskuterar bland annat försvars- och säkerhetsfrågor.

Joint Expeditionary Force (JEF), ett militärt samarbete mellan tio länder i norra Europa under ledning av Storbritannien som snabbt ska kunna hantera uppkomna konflikter och kriser samt Northern Group, ett säkerhets- och försvarspolitiskt samarbetsforum mellan tolv länder i Norra Europa. Detta är bra och nödvändigt, inte minst mot bakgrund av behoven i Natos regionala planering. Men för att på kort tid kunna kompensera för att det nationella försvaret inte kan förändra den ryska avskräckningskalkylen, borde länderna på nordflanken tänka i termer av försvarsintegration. Mer om detta finns att läsa om i antologin ”Enade vi stå – Söndrade vi falla”, med Tommy Jeppsson som redaktör.

Försvarsintegration innebär att vi skrapar ihop de förband alliansen har i norra Europa och organiserar dem multilateralt så som de kommer att slåss i händelse av krig med Ryssland. På nordflanken skulle länderna kunna bilda multilaterala förband, i linje med vad som är funktionellt och efterfrågat av försvarsorganisationerna. Som referenspunkt kan man ta den gemensamma marinstab som Nederländerna och Belgien byggt upp (Admiral Benelux). Varje land beslutar om deltagande i insatser för ingående fartyg, men de leds av den gemensamma staben. Natomedlemskapet är inträdesbiljetten till försvarsintegration, eftersom det krävs att alla ingående parter deklarerar att man håller varandra om ryggen. Integration kräver mod och stor tillit mellan länderna i alliansen, men alternativen finns inte på kort sikt och omvärldsläget kräver handlingskraft.

Magnus Christiansson, 2022

Magnus Christiansson

Forskare och lärare vid ­Institutionen för krigs­vetenskap vid Försvars­högskolan.

Fakta

Försvarsberedningen

Den 4 februari 2026 höll den nya Försvarsberedningen sitt första sammanträde. I fokus för beredningens arbete finns frågor som exempelvis skydd av samhällsviktig verksamhet och kritisk infrastruktur, förmåga kopplat till Natos förmågeprocess för det militära försvaret och det fortsatta genomförandet av totalförsvarsbeslutet 2024. I Försvarsberedningen deltar ledamöter från samtliga åtta riksdagspartier tillsammans med ordförande Jörgen Berglund och huvudsekreterare Tommy Åkesson. Senast den 20 november ska Försvarsberedningen redovisa sin slutrapport.

Källa: Regeringskansliet

Ur arkivet: