När jag tillträdde som förbundsordförande i Officersförbundet 2001 var Försvarsmakten mitt uppe i en historisk nedrustning. Det var den eviga fredens tid och i försvarsbeslut efter försvarsbeslut skickades förband efter förband till slakt och resan mot de internationella insatsernas tid började ta fart.
Nu, 22 år senare, är läget ett helt annat. Nu pågår en historisk upprustning i kölvattnet av Rysslands mångåriga, aggressiva politik, tydligast exemplifierat av landets fullskaliga invasion av Ukraina.
Försvarsmakten tänjer sig till det yttersta för att med materiel och utbildning stödja Ukraina i deras – och i förlängningen hela Europas – kamp för frihet. Myndigheten gör det parallellt med att man växer: fyra regementen och en flottilj har de senaste åren återinvigts, fler värnpliktiga utbildas och ny materiel anskaffas. Enligt budgetpropositionen ska ytterligare 27 miljarder kronor tillföras och därmed når Sverige Natos två-procentmål, nu när vi står på tröskeln till ett medlemskap i alliansen.
Vid en första anblick så är likheterna mellan dåtidens neddragningar och nutidens upprustning obefintliga. Men det finns faktiskt en: att det är personalen som får dra det tyngsta lasset.
Då tvingades människor flytta för att ha jobbet kvar eller, om det inte var möjligt, karriärväxla och byta drömyrket som officer till någonting helt annat.
I dag tvingas människor också flytta för att täcka luckor eftersom det saknas yrkesofficerare. Våra medlemmar sliter med utbildningar, övningar och operationer. Det är som ett ständigt pågående maratonlopp.
”Försvarsmakten brister i förståelse” var rubriken på min första förbundsledare i Officerstidningen 2001. Den rubriken är lika aktuell i dag. Men jag valde ändå en annan. Vad Försvarsmakten än gör hamnar personalen så gott som alltid längst bak i kön. Och det trots att man i alla år har talat om att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs. Exemplen är många men låt mig ta några från de senaste åren: oviljan att verka för tillsvidareanställning för GSS, det slutliga införandet av trebefälssystemet och hanteringen av chefernas lönesättning och anställningsvillkor.
Det beror såklart inte på illvilja men i sin strävan att göra rätt lyckas myndigheten förvånansvärt ofta snurra upp sig själv på läktaren.
Jag tänker inte säga att vi i facket sitter inne med alla lösningar men nog har vi kommit med ganska många kloka förslag genom åren. Ta bara initiativet till avtalet för utlandstjänst samt verksamhetsanpassade arbetstidsavtal och möjlighet till förskjutning av pension, som några exempel.
Så här bara dagar innan jag lämnar uppdraget som ordförande kan jag konstatera att det fackliga arbetet är kanske ännu viktigare i dag än för 22 år sedan. Detsamma gäller också samarbetet med arbetsgivaren.
För det är tillsammans som vi är starka!
Tack för förtroendet!
