Det mopedliknande ljudet kommer allt närmare – och det tar inte många sekunder innan lugnet i Sumyregionens djupa skogar bryts av en dånande kulspruta. Trots att en drönare packad med en sprängladdning befinner sig i närheten är det ingen av soldaterna som ens höjer blicken. Det här händer varje dag, säger de och skrattar.
Jakten kulminerar i en våldsam explosion. Det är oklart om drönaren blev nedskjuten eller träffade sitt mål, men soldaterna firar ändå – smällen innebär att de nu har några timmars lugn och ro innan Ryssland rutinmässigt skickar upp nästa drönare.
Frontens närstrider rasar drygt en mil härifrån och vi är inom de ryska drönarnas räckvidd. Och här, gömd under trädkronor och tjockt buskage, döljer sig en av den norra frontlinjens skarpaste anfallsförmågor: En svensk stridsvagn 122, redo att rycka ut så fort ordern ges.
Den tillhör Ukrainas 21:a mekaniserade brigad, som har fått smeknamnet ”svenskbrigaden”. En stor del av deras mekaniserade förmåga kretsar kring svenska stridsfordon, och många av brigadens besättningsmän är utbildade i Sverige.
Förberedelserna inför reportaget har varit rigorösa. Att besöka utländsk materiel i Ukraina kräver speciella tillstånd. Särskilt i Sumyregionen, endast fem journalister tillåts här åt gången.
Det är brigadens pressofficer Serhij Dibrov som har hjälpt till med tillstånden. Han är en tidigare framstående redaktör och kolumnist från Odessa, men tog värvning i militären när han 2023 fick höra att den då nybildade brigaden rekryterade till en presstab. Han har organiserat ett tvådagarsbesök, och vi närmar oss det första stoppet en bit norrut från Sumy stad.
Det här är världens bästa stridsvagn.
Samtidigt som Serhij navigerar mellan halvfrusna gyttjegropar tittar han ut mot horisonten. Blicken går rakt igenom det drönarnät som omger landsvägen vi färdas på – numera en vanlig syn bakom landets frontlinjer.
– Anfallet in i Kursk gick precis här, säger han.
Han bromsar in och blir omkörd av två fyrhjulingar med soldater på. Det är ett allt vanligare färdmedel längs frontlinjen – litet, snabbt, och enkelt att kasta sig från om man märker att en rysk drönare har siktet inställt på en. Handlingsutrymmet man har mellan liv och död räknas då i sekunder.
Samtidigt som de fortsätter mot närstriderna i skyttegravarna längs den ryska gränsen, stannar vi och parkerar intill diket vid sidan av vägen. Till en början är det svårt att förstå varför. Vi är mitt i en skog, till synes mitt i ingenstans och omgivna av tätt planterade träd på båda sidor. Inget här tyder på att området har någon militär relevans.
Men skenet bedrar – och den första ledtråden är avtrycken av så kallade larvfötter i leran. Vi följer dem.
Det är osynligt från bilvägen, men det tar inte lång tid innan vi kommer fram till den utgrävda basen, där ett tiotal soldater huserar. Mycket av jobbet här kretsar kring den drygt 60 ton tunga stålbjässen som gömmer sig under trädkronorna: stridsvagn 122.
Några soldater svetsar på ett drönarskydd som de ska montera på ett av fordonen.
Foto: Paul Wennerholm
Det var i början av 2023 som Sveriges regering meddelade att man skulle kraftigt stärka Ukrainas mekaniserade förmågor. 50 stridsfordon 90 och 10 stridsvagn 122 – båda centrala delar av den svenska arméns mekaniserade förband – skulle doneras.
Vi tas emot av vagnens besättning. Det är mitt under en rökpaus, annars tillbringar de den mesta av tiden här under jord i en nedgrävd bunker.
Samtliga önskar att deras namn förblir anonyma och de presenterar sig med sina krigsnamn: laddaren ”Bulgar”, skytten ”Bugor” och vagnchefen ”Bars”. Föraren saknas – i ukrainska enheter så innebär den befattningen att han också är mekaniker, och han är för tillfället borta på ett reparationsuppdrag.
När ryssarna ser ett svenskt fordon sätter de alla resurser på att slå ut det, förklarar Bars. Det är mer regel än undantag att träffas av drönare under ett uppdrag. Men oftast tar de sig tillbaka utan allvarliga bestående skador. På frågan om vad han tycker om fordonet kommer svaret direkt:
– Det här är världens bästa stridsvagn, säger han.
"Bars"
Vagnchef i 21:a mekaniserade brigaden.
Samtidigt hymlar de inte med att stridsvagnarna till och från blir skadade. Detaljer kring det exakta antalet förluster är hemligt, men Officerstidningen frågar om den siffra som cirkulerat från den militära spårningssajten Oryx, som kartlägger ukrainska och ryska förluster som kan bekräftas i bild och video. Där förekommer stridsvagn 122 nio gånger: En helförstörd, två skadade, och sex skadade och övergivna. Serhij svarar att siffrorna är missvisande – flera av stridsvagnarna förekommer flera gånger, och de har haft ett stort fokus på att återhämta fordon som besättningen tvingats lämna.
– En siffra jag däremot får delge är antalet besättningsmän som stupat inne i en stridsvagn. Det är en enda, under två års tjänstgöring, säger han.
Vagnchefen Bars tillägger att det inte är att jämföra med en sovjetisk stridsvagn:
– I den här har man en riktig chans att överleva. Vi litar på svensk kvalitet.
Det här är ett totalt nytt krig från bara ett halvår sedan.
Under stor hemlighet utbildades de ukrainska besättningarna i Sverige. I normala fall är Försvarsmaktens utbildningstid tio månader för en besättningsman och femton månader för en vagnchef – men på grund av tidsbrist, och en stundande motoffensiv, fick ukrainarnas utbildningstid komprimeras till två till tre månader, enligt soldaterna vi träffar. Det är inte optimalt, men det räcker, menar skytten Bugor, som anser att de svenska instruktörerna var “extremt professionella”.
– Och man lär sig ändå bäst i fält, säger han.
Skytten ”Bugor”. För två år sedan slog han ut en rysk pansarterrängbil på sex kilometers avstånd, vilket är ett världsrekord i direktträff.
Foto: Paul Wennerholm
Han vet vad han talar om. Sedan sommaren 2023 har han tjänstgjort på alla fronter där ”svenskbrigaden” varit aktiv: Donetskregionen i öst, Sumy i norr, och Kursk inne i Ryssland. Efter att stormningsenheter tog täten var den 21:a brigaden ledande i den andra anfallsvågen, och var helt baserad på ryskt territorium mellan september 2024 och mars 2025.
Pressofficeren Serhij flikar in att den här besättningen är en av brigadens mest erfarna. De har också något av en stjärnstatus i brigaden: För två år sedan slog de världsrekord i direktträff med stridsvagnsgranat, enligt Serhij. De slog ut en rysk pansarterrängbil, troligtvis av modell BTR-70, på sex kilometers avstånd.
Men det är svårt att få det officiellt bekräftat, suckar han. Området kontrolleras idag av Ryssland, vilket omöjliggör exakta mätningar. Det tidigare, fortfarande officiella, världsrekordet är från Gulfkriget 1991. Då träffade en stridsvagnsgranat från en brittisk Challenger 1 en irakisk T-55 på 4,7 kilometers avstånd.
Bugor är fåordig när han berättar om det, men säger att de under ett uppdrag klockan sex på morgonen hade fått information om att Ryssland använde ett nytt frontavsnitt för att transportera en stor mängd infantrisoldater inför ett anfall, där pansarterrängbilen transporterade dem.
Ukrainska drönarpiloter rapporterade flera gånger att de såg fordonet köra fram och tillbaka. Bugor och de andra i besättningen missar chansen under första vändan, men hittar sedan ett perfekt skottläge genom skogen, och ställer in siktet på samma plats.
De vet att de måste träffa fiendemålet när det är i rörelse – otroligt svårt på de här avstånden. Med hjälp av elektroniska system har de kunnat ställa in exakt hur de ska rikta eldröret. Vad de däremot måste avgöra själva är när de ska skicka ut granaten.
Vagnchefen ser det ryska fordonet komma in. Han säger till Bugor att det är dags, men skytten vill vänta aningen. Precis när det känns försent så trycker han av.
De håller andan. Granaten färdas i tio sekunder, och landar sedan i en direktträff på BTR-fordonet.
Serhij och Bars skämtar om det, att Bugors prestation hör hemma i Guinness rekordbok.
Skytten själv är däremot mer lågmäld:
– Det var mitt jobb och jag gjorde det. Jag tänker inte mer än så på det, säger han.
I en verkstad tillhörande 21:a mekaniserade brigaden repareras och uppgraderas fordon med skydd mot drönare.
Foto: Paul Wennerholm
Dagen därpå bär det av en lång bit utanför Sumy. Som första media någonsin har Officerstidningen fått tillstånd att besöka en reparationsbas för stridsfordon 90, berättar Serhij. Det är en lång bilkörning dit. På vägen berättar Serhij länge om sina många besök till Sverige, samtal med försvarsminister Pål Jonson (M), och om när han fick tala under Måndagsrörelsen på Norrmalmstorg till stöd för Ukraina.
Han pratar också gott om det samarbete som brigaden har med Blågula Styrkorna, en svensk ideell organisation som stödjer dem med drönare, fordon och annan materiel. Deras bidrag säger han har haft reell operativ påverkan.
– Vi är otroligt tacksamma för det som Sverige gör.
Han svänger in på gården till vad som ser ut att vara ett övergivet hus. Men innanför portarna är arbetet i full gång. Här står ett svenskt stridsfordon 90. Den är precis tillbaka från en större reparation, och målet nu är att förstärka tornet, sidorna och fronten med drönarnät.
Ute på gården, skyddade under ett garagetak, står ytterligare ett svenskt stridsfordon. Det har tagit flera träffar, både av drönare och minor, och måste i väg längre bort för mer omfattande reparationer.
Ni måste förstärka dem, annars slås de ut direkt.
Mycket av arbetet här kretsar kring Maxim Horbatjuk. Han är biträdande bataljonsbefäl, särskilt ansvarig för stridsfordon 90 och med sin ingenjörsbakgrund säkerställer han att reparationerna och drönarskyddet går rätt till. Det extra skyddet är så omfattande att det kraftigt begränsar hur mycket kanontornet kan vrida sig. Men det är en avvägning som i nuläget är rimlig, berättar Maxim. Med ett så starkt drönarhot, och utan effektiva motmedel, gör sig stridsfordonet bättre som transport i högriskmiljöer, förklarar han.
– Det här är ett totalt nytt krig från bara ett halvår sedan, säger han, och syftar på den ständiga drönarutvecklingen, samtidigt som han visar oss runt.
Maxim Horbatjuk är biträdande bataljonschef för 21:a mekaniserade brigaden. Under våren 2023 genomgick han sin utbildning i Sverige.
Foto: Paul Wennerholm
Här finns också allt underhåll som krävs för att hålla igång längre operationer med det svenska stridsfordonet.
Under sommaren 2023 rapporterade Svenska Dagbladet om en akut brist på olje- och luftfilter, som gjorde att flera av de svenska fordonen inte kunde användas längs den vitala Lymanfronten överhuvudtaget.
Sedan dess är problemet löst, fortsätter Maxim – de har nu reservdelar i överflöd. Mängden kronmärkta artiklar här inne täcker i princip varenda utrymme.
Maxim visar upp de båda skadade stridsfordonen. Han delar bilden från besättningen i den svenska stridsvagnen att överlevnadschanserna är väldigt goda. De har få förluster jämfört med Ryssland.
– Jämför man med sovjetiska fordon är de här tillverkade för att besättningen ska överleva, säger han.
Däremot kan det ta extremt lång tid att reparera skadade fordon.
Faktumet att båda sidor nu har full uppsikt över slagfältet, och ofta två mil in i fiendens territorium, medför att sättet man ser på mekaniserad krigföring måste ändras i grunden, fortsätter han.
Det innebär bland annat att en stridsvagn 122 har större överlevnadschanser om den verkar på egen hand, lägger några skott på långa avstånd och sedan drar sig tillbaka, än som en del av ett koordinerat anfall där man bryter igenom linjerna.
Dold inne i skogen gömmer sig en stridsvagn 122 som Sverige donerat till Ukraina.
Foto: Paul Wennerholm
Enligt Maxim gäller detsamma för stridsfordon 90. Tills den dag då de har tillgång till effektiva, automatiska motmedel för drönare, så kan det svenska fordonet inte användas för storskaliga flankningsoperationer där pansarskyttesoldaterna gör avsittning och flankerar fienden.
Det används i stället som trupptransport till några av de värsta frontlinjerna. Om man måste få fram åtta soldater till skyttegravarna längst fram, klara den djupa leran och samtidigt överleva det dussintal fientliga drönare som lurar ovanför, då är det få fordon som klarar det lika bra som ett svenskt stridsfordon 90, enligt -Maxim.
Men allt hänger på att arbetet här inne görs. Ett brett, uppfällbart fiskenät sitter monterat över vagnen.
– Det kunde räcka tills för några månader sedan, nu har de lärt sig, säger han.
Under vårt besök har därför ett par mekaniker spenderat större delen av dagen med att svetsa på ett skyddande metallnät över stridsfordonet.
Det är särskilt de båda sidorna som det fokuseras på. På höger sida sitter motorn. Går en träff in där slutar fordonet att fungera helt – men det är redan extra pansarförstärkt.
Det är därför istället vänster sida som ryssarna siktar alla sina drönare på, fortsätter Maxim. Här sitter kylsystemet – och med en bra träff så överhettar vagnen efter bara några kilometer.
Den biträdande bataljonschefen berättar att fienden har ”stenkoll” på hur ett stridsfordon 90 fungerar, och var dess svaga punkter är.
Därför reagerar han när han får höra att Försvarsmakten ännu inte drönarförstärkt sina fordon. I alla fall inte öppet.
– Då kommer de inte att klara sig länge i skarpt läge, säger han.
– Ni måste förstärka dem, annars slås de ut direkt.
Fredrik Fahlman
Utrikesreporter med en bakgrund på TT och SvD, bosatt i Ukraina och bevakar utvecklingen vid fronten.
Paul Wennerholm
Prisbelönt bildjournalist som arbetar med flera stora dagstidningar.
