I oktober kom Magnus Christianssons avhandling om samspelet mellan Högkvarteret och Regeringskansliet. Den visar att den gängse bilden av ett strikt hierarkiskt och formellt förhållande mellan Försvarsmakten och politiken inte stämmer överens med verkligheten. Istället präglas samarbetet av personliga kontakter som byggs upp utanför mötesrummen.
– Det handlar om kontakter man knyter i informella sammanhang, som över ett glas vin på någon mottagning, under en fika på Regeringskansliet eller genom personliga mejl, säger Magnus Christiansson och fortsätter:
– Förre ÖB berättade exempelvis att försvarsministern alltid ringde honom på söndagskvällarna eftersom ministern visste att ÖB då var hemma och tittade på Sportspegeln. Under de samtalen pratade de om vad som skulle hända de kommande veckorna.
Dessa informella kontakter är till största del av godo, menar Magnus Christiansson. De underlättar det löpande arbetet mellan myndigheten och den politiska makten, och skapar också förutsättningar att driva igenom större omställningar på ett smidigt sätt. I avhandlingen studeras den omvälvande omställningen från invasions- till insatsförsvar under 2000-talets första decennium genom tre olika projekt: Nordic battle group, Försvarsmaktens nya materielstrategi och insatsen i Afghanistan.
– Utan de informella kontakterna hade det aldrig gått att sätta ihop arbetsgrupper och driva igenom den här förändringen så snabbt som man gjorde. Man arbetade smart och plockade ut individer på Högkvarteret som visste och förstod hur samarbetet fungerar, säger Magnus Christiansson.
Men enligt Christiansson är det endast en begränsad skara officerare som är införstådda med hur det här samarbetet ser ut. Den bild som förmedlas vid militära utbildningar och i litteraturen framhåller istället en strikt hierarki och formella kontaktvägar.
– Det är en föreställning som lever kvar sedan 1950- och 60-talen, men jag är inte så säker på att den stämde överens med verkligheten ens då. Den kan ha bottnat i att man trodde att det var så det gick till. Först på åttiotalet började man forska på det här området, säger han.
De informella kontakterna mellan politiker och myndigheter är inte något utmärkande för just Försvarsmakten utan präglar hela det svenska politiska förvaltningssystemet. Christiansson menar dock att det finns en utbredd uppfattning inom försvaret att militären skulle särskilja sig från andra myndigheter på det här området.
– Många tror att militären kör sitt eget race eftersom den verksamhet man bedriver är så speciell, men jag har inte hittat något stöd för den teorin, säger han.
Han menar att de informella kontakterna är nödvändiga för att minska byråkratin och skapa smidiga och välfungerande samarbeten. Någon risk för ministerstyre ser han inte. Men vissa nackdelar för systemet ändå med sig.
– Eftersom relationer och kontakter går i varandra kan det ibland vara svårt att reda ut vem som är ansvarig för ett enskilt beslut. Det kan också leda till att det går väl snabbt ibland, eller som Wil-helm Agrell skrev: Det svenska invasionsförsvaret avskaffades inte. Plötsligt en dag var det bara borta. Men jag menar att det arbetssättet ändå är att föredra och att fördelarna väger över, säger Magnus Christiansson.
Däremot tycker han att det är bekymmersamt att den bild som förmedlas till officerskåren inte stämmer överens med verkligheten. Officerare generellt har en bristande kunskap i hur samarbetet med politiken fungerar i praktiken vilket kan skapa problem helt i onödan, enligt Magnus Christiansson.
– Enskilda individer får uppfinna hjulet på nytt och riskerar att gå på pumpen helt i onödan. Det vore bra om de som arbetar på Högkvarteret fick lära sig hur det här samarbetet fungerar i praktiken.
