Senast publicerat
Senast publicerat:

FMV hade rätt att ingå avtal om vapenaffär

Försvarets materielverk, FMV, hade rätt att direktupphandla den nya automatkarbinen, AK 24, från finska Sako. Det slår Förvaltningsrätten fast i en dom. Enligt domstolen är vapenaffären nödvändig för att skydda Sveriges väsentliga säkerhetsintressen.

Maria Widehed
Försvarets materielverk (FMV) har tillsammans med finska Försvarsmakten ingått avtal om köp av eldhandvapen direkt med det finska vapenföretaget Sako.

Foto: Johanna Wallén/Försvarsmakten.

Det var i mars 2023 som FMV och Finlands försvarsmakt slöt ett ramavtal med den finska tillverkaren Sako om köp av eldhandvapen. Även ett avropskontrakt om leverans av vapen slöts. Men den tyska vapenleverantören Heckler & Koch ansökte om överprövning, eftersom bolaget ansåg att avtalet stred mot upphandlingsreglerna.

Enligt upphandlingslagstiftningen ska en upphandling som görs av en myndighet annonseras för att ge flera bolag möjlighet att komma med anbud. Det finns dock undantag från kravet, bland annat om upphandlingen rör försvarsmateriel och är nödvändig med hänsyn till ”Sveriges väsentliga säkerhetsintressen”.

Förvaltningsrätten anser att FMV hade rätt att ingå avtalet

Domen från Förvaltningsrätten i Stockholm, som kom förra veckan, ger FMV rätt. Av domstolens bedömning framgår att avgörande omständigheter varit vikten av att stärka försvarsförmågan, öka interoperabiliteten med Finland och säkra att Sveriges försörjningstrygghet av eldhandvapen finns på vad domstolen kallar för ”det svensk-finska territoriet”.

– Förvaltningsrätten anser att FMV hade rätt att ingå avtalet med stöd av ett undantag i upphandlingsreglerna för att skydda Sveriges väsentliga säkerhetsintressen, säger Maria Eka, chefsrådman, i ett uttalande.

I november 2024 beställde FMV 22 500 automatkarbiner inom ramen för avtalet. Sedan årsskiftet har införandet av AK 24 påbörjats brett ute på förbanden, men för några veckor sedan upptäcktes problem med avfyrningsinrättningen på några vapen och sedan slutet av februari råder det skjutförbud på det nya eldhandvapnet. 

Liknande läsning:
Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

Karlis Neretnieks
Karlis Neretnieks

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

Ur arkivet: