För några år sedan var jag ute på ett flyguppdrag till ett av våra regementen. Under lunchen i den lokala militärrestaurangen stötte jag ihop med en kursare från Officersprogrammet. Sedan examen hade han varit plutonchef i några år och därefter kompanichef. Nu hade han något oväntat sökt en befattning på staben och fått tjänsten. När vi var kadetter var han den där energiska och framåtlutade typen som brann för soldatutbildning och truppföring. Den jag nu träffade var någon helt annan. Han var trött och besk. ”Det ska bli så skönt att slippa personal…” sa han med en utandning.
Han förklarade sedan att det inte var personalen han var less på, inte heller det direkta personalansvaret eller att föra befäl på övning eller insats. Nej, det var personadministrationen som hade tagit knäcken på honom. Den aldrig sinande handläggningsfloden hade spikat fast honom vid skrivbordet, med undantag av de få tillfällen då han fick ge sig ut på övning med sina soldater, eller leda dem under insatser.
Nu fick det vara nog. Min vän, som hade gett sig in i yrket med truppföring och chefskap för blicken, hade till slut resignerat och uttryckte hur skönt det skulle bli att slippa truppen. Det kan ärligt talat vara ett av de sorgligare samtalen jag har haft i tjänsten.
Vi vet nog alla varför det är så här. HR-transformationen som genomfördes under det sena 00-talet förändrade allt. Plötsligt lades alla lokala personalavdelningar ned och alla chefer, även de längst ut på linan, skulle nu ha det fulla ansvaret att handlägga och administrera minsta rörelse bland sin personal. Våra chefers personalansvar överskuggades snart av deras personaladministration.
Nu är det faktiskt hög tid att trycka på reset-knappen och göra rätt. Det kan inte vara guds vilja att våra militära chefer ska vara så uppslukade av handläggning och administration att de inte har tid att utöva sitt chefskap, förkovra sig i sin huvudtjänst eller utbilda och handleda sina yngre kollegor. Det kan inte ha varit det här som var målet med transformationen.
Det har nu har gått så lång tid sedan reformen sjösattes att färre och färre kollegor faktiskt minns hur det en gång såg ut. Hur det skulle kunna vara. Ordet personalansvar har tappat sin forna betydelse och har i dag blivit synonymt med personaladministration och ärendehandläggning. I stället för att vara något fint som ger våra officerare en positiv känsla av ansvar och förtroende så har det i stället blivit ett ord som hos många ingjuter förhöjd puls och matthetskänslor.
Jag önskar därför att det tas ett ordentligt grepp om en ny HR-transformation som kan återställa ordningen till hur det borde vara. Jag kan på rak arm inte komma på särskilt många andra åtgärder som är lika önskade som denna och jag tror inte att det går att överskatta de positiva effekter det skulle få ute i organisationen. Att frigöra våra chefer från det tunga administrativa oket och låta dem fokusera på förbandstjänsten.
Vad kan vi göra då? Återupprätta lokala personalavdelningar, inför ett gränssnitt i Prio som motsvarar Swedbank-appen i användarvänlighet, ge våra kompaniadministratörer fullständiga behörigheter i Prio, ge chefer möjlighet att delegera alla uppgifter i Prio till vem som helst. Det finns gott om liknande exempel på vad som kan och borde göras, både lokalt och centralt.
Våra yrkesofficerare är en exklusiv personalkategori och vi har verkligen inte råd att slösa med dem genom att bränna ut dem bakom skrivbordet i unga år. Det är verkligen dags att vi gör något åt det här.
