Senast publicerat
Senast publicerat:

Tidigare NBO-kapten: ”Jag är en stolt fanjunkare, men visst finns det bitterhet”

Kaptenfanjunkarn

Foto: Försvarsmakten.

370 nya specialistofficerare utnämndes vid en ceremoni i Halmstad arena i december 2022. Foto: Magnus Persson/Försvarsmakten
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag har en del tankar angående bitterheten över byte av personalkategori som en följd av införandet av trebefälsystemet. Först och främst så är jag en stolt fanjunkare sedan årsskiftet, efter att ha varit NBO-kapten i flera år. Med det sagt ska jag ventilera några av kärnfrågorna i vad jag själv anser vara de negativa delarna i kategoribytet:

  • Tjänsteställning. Fram till alldeles nyligen var det de facto en degradering enligt tjänsteställningsordningen. Numera har en kapten och fanjunkare samma tjänsteställning, med ett undantag: befälsrätten ligger fortfarande på officer före specialistofficer. Det innebär att jag som varit kapten i över 15 år, ställföreträdande kompanichef i flera vändor, numera måste stå tillbaka för en som utnämndes till kapten i morse, kanske två år eller mindre efter avslutade studier på Militärhögskolan Karlberg.

  • Internationellt. Oavsett vad vi säger i Sverige för att ”lägga plåster på såren” så är det enligt internationell rätt och överenskommelser skillnad på kapten och fanjunkare. Särskilt vad gäller krigets lagar och behandling av krigsfångar. 

  • ”Förlorad” kompetens. Oavsett vad som sägs från centralt håll, på lokal nivå kan en OR 7 INTE söka en OF 2-tjänst, även om man varit OF 2 innan. Jag har personligen fått det beskedet. Över natten förlorade jag min kompetens från att vara bland annat ställföreträdande kompanichef, då dessa i de flesta fall är OF 2:or. Möjligen kan man göra undantag, men det är bara när man kommer till sist i kön och ”bara” har fanjunkare kvar att välja på. 

» Oavsett vad som sägs från centralt håll, på lokal nivå kan en OR 7 INTE söka en OF 2-tjänst, även om man varit OF 2 innan. Jag har personligen fått det beskedet. «

  • Lön. På sätt och vis kopplat till punkterna ovan. Officiellt finns det inga lönetak eller löneboxar, men bevisligen så måste man som nybliven OR 7 välja att stanna kvar i befintlig befattning eller sänka I-lön när man söker en tjänst i ”rätt” kategori. Citat från verkligheten: ”Ja, men det förstår du väl att vi inte kan motivera en lön som du har nu inför andra OR 7:or som ligger i lönespann x till y! Det håller inte.” 

Därutöver är det en massa andra småsaker som också försurar tillvaron. Några år innan beslutet om tvångsinförandet av trebefälssystemet kom, förde jag fram en önskan på mitt förband om att omgaloneras. Men då satte Officersförbundet lokalt stopp för det, enligt uppgift från min kompanichef.

Något år senare när jag tänkte att det är bättre att förkomma än förekommas lyfte jag åter en önskan om att växla över från kapten till förvaltare (vilket var den vanliga gången då), men den gången satte HR stopp med motiveringen: ”Avvakta, det är nya saker på gång som gör det hela bättre och enklare!”

Och här sitter jag nu. Glad i graden jag ville ha för mer än 7 år sedan, men samtidigt lite förargad över hanteringen. Det är inte lätt att smälta att det finns förvaltare, som är gamla NBO-kaptener och som bytte kategori i tid (men som har mindre utbildning och erfarenhet än jag har) och vars väg uppåt i OR-karriären (OR 9) nu ligger mer eller mindre vidöppen för dem.

Det jag har hört från andra NBO-officerare är att detta inte är något ovanligt. Med allt detta i vetskap så är det kanske lättare att förstå den bitterhet som finns?

Replik från Officersförbundet:

Dina tankar och reflektioner som du ventilerar i debattartikeln är ånyo en påminnelse om vad mycket frustration detta spörsmål har medfört. Som bekant var Officersförbundets ståndpunkt hela tiden att överbefälhavaren inte var tvungen att fatta detta beslut, då i maj 2021.

Att de frivilliga omgaloneringarna som skedde längre tillbaka i tiden i vissa fall har medfört att vederbörande växlade över till OR 8 kan förstås kännas extra svårt idag, då praxis är att växla NBO OF 2 till OR 7.

Men när det i övrigt gäller de frivilliga bytena från OF till OR som skedde innan de tvingande beslutet, så har aldrig Officersförbundet satt stopp för frivilliga byten – det är fel och har aldrig varit fallet.  

Det är emellertid glädjande att du kallar dig en stolt fanjunkare. Din kompetens och förmåga ska du vara stolt över, och den erfarenhet du har kan ingen ta ifrån dig. Du vet att du varit en duglig stf kompanichef oavsett vilken grad du bär eller burit. Jag hoppas också att din arbetsgivare och att dina närmaste chefer placerar dig på tjänster och befattningar som speglar din erfarenhet och kompetens.

Jag kan förstå att det kan finnas en viss bitterhet över detta omdebatterade beslut. Men din komptens och förmåga kan ingen ta ifrån dig – du kan med rak rygg luta dig framåt oavsett vilken kragspegel du bär! 

Johan Hansson, Officersförbundets förbundsdirektör

 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

    Karlis Neretnieks
    Karlis Neretnieks

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

    Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

    Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

    I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

    Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

    Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

    Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

    Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

    Ur arkivet: