På slagfälten i Ukraina ställs militära strategier mot varandra

Politisk och militär toppstyrning, undermålig logistik och relativt små förband som agerat utspridda över alltför stora ytor på slagfälten. I början av 2000-talet genomförde Ryssland en omfattande reformering av landets militära styrkor för att komma bort från den tungrodda sovjetiska organisationen, men i ljuset av anfallskriget mot Ukraina kan man fråga sig hur lyckosamt reform- arbetet faktiskt var.

De ryska väpnade styrkornas faktiska kapacitet till konventionell krigföring har debatterats intensivt det senaste året.

I skrivande stund har Rysslands anfalls-krig mot Ukraina pågått i lite mer än ett år och det syns inga tecken på att denna konflikt är nära en lösning, snarare tvärtom. Den ryska politiska ledningens strategiska målsättning har inte ändrats sedan den 24 februari 2022. Målet är att återvinna den politiska kontrollen över Ukraina med militära medel, och permanent införlemma landet i det som den ryska politiska ledningen menar är Rysslands intressesfär. Den ryska politiska ledningen har givit de väpnade styrkorna till uppgift att uppnå de politiska målen, men dessa målsättningar bör inte förväxlas med de allestädes skiftande operationella eller taktiska målen på slagfältet. Ukrainas självständighet är ur en rysk synvinkel en historisk anomali – detta klargjorde Vladimir Putin i en artikel från 2021, som publicerades på presidentadministrationens hemsida. Ukrainas gradvisa rörelse mot väst, och inte minst mot EU och Nato, utgör från rysk synvinkel ett hot mot idén om ett ryskt imperium i det tjugoförsta århundradet. Samtidigt bedriver Ryssland också ett krig mot väst som idé i Ukraina – det är ett krig om värderingar, om historiskt tolkningsföreträde, men inte minst om vem som har rätten och sanningen på sin sida. I denna kamp speglar sig Ryssland främst mot USA, som man anser vara den enda jämbördiga parten, och därmed den enda parten värd att tala med beträffande Ukraina.

Under 2022 har de ryska väpnade styrkornas faktiska kapacitet till konventionell krigföring debatterats intensivt. En central fråga är vilka reella förutsättningar Ryssland egentligen hade för ett invasionskrig av den typ landet nu bedriver. En kommande FOI-rapport av Jonas Kjellén visar med stor tydlighet att Ryssland inte utkämpar det krig man har byggt sin militära organisation för. De omfattande reformer av de ryska väpnade styrkorna som tog sin början under 2000-talet syftade till att ställa om organisationen från ett dyrt och tungrott (och i hög grad ineffektivt) Sovjetiskt massmobiliseringssystem, till en typ av insatsförsvar inte helt olikt Sveriges – om än i mycket större skala. Detta visade sig också fungera tillräckligt väl vid avgränsade insatser, där snabba förlopp gav stor politisk utväxling till en relativt liten kostnad – och där motståndet var begränsat eller i det närmaste obefintligt. Invasionen och annekteringen av Krim 2014 är det mest framträdande exemplet på hur delar av organisationen fungerade under så gott som optimala förhållanden.

» Många har kommentarerna varit om den åldrade ryska materielen som synts än på slagfältet. «

Det finns fortfarande en mängd frågetecken kring hur effektivt reformarbetet faktiskt var. Genomslaget i organisationen förefaller högst varierat i ljuset av det nuvarande kriget, när organisationen utsätts för ett tryck på ett sätt som den inte tidigare har gjort. Ett specifikt område som fick stå tillbaka under reformåren var just den logistiska organisationen – vilket de väpnade styrkorna också bittert fick erfara, i synnerhet under krigets tidiga skeden. Vilka tentativa lärdomar går det redan nu att dra av det som under året har kunnat observeras från slagfältet? Det är egentligen en fråga för minst en doktorsavhandling, och nedan delges endast några få aspekter – och många av dem kan tyckas motsägelsefulla.

Det som är viktigt att minnas, är att det är en enorm militär uppgift som den ryska politiska ledningen har givit sin generalstab och de väpnade styrkorna, en uppgift vars omfattning vare sig krigsorganisationen eller det ryska samhället saknat egen erfarenhet av i modern tid. Ukraina är efter Ryssland det till ytan största landet i Europa, innan kriget med cirka 44 miljoner invånare. Detta land ämnade man lägga under sig, initialt med cirka 200 000 man. Som jämförelse krävdes det för Sovjetunionen och några övriga länder i Warszawapakten ungefär 500 000 man för att invadera och besätta Tjeckoslovakien år 1968. Att Rysslands invasion av Ukraina i alla bemärkelser har varit underdimensionerad, går att klart konstatera.

Som komplement till de existerande militära strukturerna har även personal och resurser från de ryska inrikestrupperna (Rosgvardija), samt legosoldater ur Wagnergruppen, deltagit i striderna under invasionen. Detta utgör förvisso en förstärkning, men deras närvaro har komplicerat såväl ledning som kommunikation. På slagfältet förs striderna av relativt små förband; det ryska bruket av bataljonsstridsgrupper förefaller bitvis ha fungerat illa under de rådande förhållandena – geografin har där varit gränssättande, då man helt enkelt agerat utspritt över en för stor yta för att effektivt kunna uppnå sina mål.

Den ryska traditionen av kommando- och toppstyrning står i konflikt med den dynamik som slagfältet ofta kräver; kontrollbehovet från såväl den ryska politiska som den militära ledningen har varit en begränsande faktor på den ryska sidan, som givit upphov till förvirring och handlingsförlamning i kritiska skeden. Detta bruk är något som Ukraina och dess militära ledning istället gradvis har rört sig från. Trots detta, har de ryska styrkorna också visat att man klarar av att hantera mycket komplexa situationer i stor skala.

Många har kommentarerna varit om den åldrade ryska materielen som synts på slagfältet. Dessa observationer har ofta tolkats  som ett tecken på institutionell svaghet och brister hos anfallaren – detta gör emellertid denne inte mindre farlig. Även gammalt material eller gammal utrustning kan fungera tillräckligt väl för ändamålet om soldaterna vet hur den ska användas, så till vida att den inte är helt obrukbar. Samtidigt kan alltså ett materiellt övertag spela mindre roll, om man inte kan utnyttja det någotsånär optimalt eller samordnat.

Kriget har krävt enorma förluster på både den ryska och ukrainska sidan. De soldater som inledningsvis ingick i striderna, men som sedermera stupat, får också antas ha haft åtminstone en rudimentär nivå av militär grundutbildning som minimum. Cirka ett år in i kriget vittnar ukrainska officerare om de nytillkomna ukrainska soldaternas brist på utbildning och erfarenhet i att bedriva strid, detta beskrivs också som ett problem. Det finns även gott om frågetecken kring utbildningsnivån hos de soldater som Ryssland med sin ”partiella mobilisering” fortsätter att pytsa in i operationen. Ju längre kriget fortsätter, desto mer ökar betydelse av att kunna bedriva utbildning av nya soldater bakom frontlinjen – detta gäller alltså båda parter. I brist på detta kommer istället soldaternas vilja till strid att spela en ännu större roll. 

Ukraina är fortsatt helt beroende av västerländskt militärt stöd. Ryssland har å sin sida en egen förmåga att producera materiel, men där kommer istället produktionstakten och förmåga att anpassa äldre materiel att vara avgörande. Rysslands politiska vilja till krig ligger fast, och landets ledning har tydligt signalerat att man kommer att lägga så mycket resurser som de väpnade styrkorna behöver för att klara uppdraget som de blivit ålagda. Framgent kommer de stridande parternas respektive vilja och förmåga att anpassa sig, vara mycket viktiga faktorer för krigets utgång.

Maria Engqvist, FOI_2_2023
Maria Engqvist, analytiker och Rysslandsexpert vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarets materielverk, FMV, har tecknat kontrakt med Saab och GKN Aerospace på konceptstudier om framtidens stridsflyg. Studien ska ge underlag till ett kommande beslut om hur Sveriges stridsflygförmåga ska se ut efter 2040.
    Stridsflygplanet Jas 39 C/D vidmakthålls bortom 2030 parallellt med vidareutveckling och införande av Jas 39 E. Foto: Saab.

    Försvarets materielverk, FMV, har tecknat kontrakt med Saab och GKN Aerospace för en konceptstudie om framtidens stridsflygförmåga. Arbetet görs inom programmet ”Vägval stridsflyg” och syftet med studien är att ge underlag till ett kommande beslut om vägval för hur man ska tillgodose materielförsörjning av stridsflygförmåga efter 2040.

    – Detta är ett viktigt steg för att tydliggöra teknikval och kommersiella handlingsalternativ inför beslut om hur framtidens stridsflygförmåga ska försörjas med materiel. Med hänsyn till de långa utvecklingstiderna, och besluten som behöver tas, är det bra att arbetet påbörjas nu. Det är också naturligt att flygindustrin deltar med sin kunskap i den här fasen, säger Lars Helmrich, chef för verksamhetsområde Flyg och rymd på FMV, i en artikel på myndighetens webbplats.

    » Detta är ett viktigt steg för att tydliggöra teknikval och kommersiella handlingsalternativ inför beslut om hur framtidens stridsflygförmåga ska försörjas med materiel. «

    Saab kommer att samarbeta med FMV, Försvarsmakten, Totalförsvarets forskningsinstitut. Verksamheten i programmet omfattar bland annat kunskapsuppbyggnad för att kunna analysera och värdera verksamheten, studier och systemkoncept samt att ta fram en övergripande kravbild.

    ”Vidare ska verksamheten säkerställa nationell industriell kapacitet och kunnande genom studier, teknikutveckling och förberedelser för markbaserade och flygande demonstratorer”, skriver FMV i artikeln.

    Beställningen är en del av FMV:s åtagande i enlighet med det regeringsbeslut från 6 juli 2023 som rör konceptstudier om framtida stridsflyg. Kontraktsperioden för arbetet i studien är 2024-2025.

    Försvarsmakten har tidigare betonat behovet av att göra ett vägval avseende framtida materielförsörjning av stridsflyg senast 2030, för perioden efter 2040. 

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post
    Den 20 mars besöktes Sverige av en av Natos stående marina styrkor – SNMG 1 – för första gången sedan inträdet i försvarsalliansen. Ställföreträdande marinchef, Patrik Gardesten, bedömer att Försvarsmakten kan vara redo att delta i Natos stående marina styrkor redan i år.
    Den spanska fregatten ESPS Almirante Juan de Borbon anlöpte Stockholm och frihamnen på tisdagen. Fartyget ingår i Standing Nato Maritime Group One. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

    Natostyrkans flaggskepp, den spanska fregatten ESPS Almirante Juan de Borbon (F102), ligger förtöjd vid kajen i Frihamnen tillsammans med ytterligare fyra fartyg ur SNMG 1. Syftet med besöket är att välkomna Sverige in i alliansen och visa upp en enad front mot öst. Med ombord är viceamiral Diedo Maleterre, ställföreträdande chef för Natos marina styrkor vid Marcom i London. Han säger att han gläds åt det svenska medlemskapet.  

    – Med Sveriges Natointräde är vi 26 maritima nationer i Nato och det gör oss väldigt starka. Marcom ser fram emot ett ännu större samarbete med Sverige än vi haft tidigare, inte minst i Östersjön. Men jag vet också av erfarenhet att Sverige kan operera utanför Östersjön. Den svenska marinen är mycket stark.  

    Marcom koordinerar samtliga Natos fyra stående marina styrkor som opererar i Medelhavet, Svarta havet, Atlanten och Östersjön. Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har Natos marina operationer ändrat fokus, säger Diedo Maleterre.

    – Tidigare var det mycket verksamhet riktad mot terrorister i Röda havet och liknande operationer. Nu handlar det om att visa upp en stark avskräckande förmåga gentemot Ryssland. Vi är inte naiva. Vi vet vad de är kapabla till.

    » Vi har förberett oss och om ett politiskt beslut fattas och Nato har behov av det kan vi avdela ett minröjningsfartyg redan i år är min bedömning «

    Enligt brigadgeneral Patrik Gardesten, ställföreträdande marinchef, som också deltog vid flottbesöket i Frihamnen, är marinens väg in i Nato relativt kort.

     – Vi har verkat inom ramen för partnerskap med Nato sedan 1994 och vår resa till integrering är inte så lång. Vi har redan ett långtgående samarbete med god kompatibilitet och så vidare och vi har haft personal i Marcom sedan några dagar efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Sedan finns det en del kvar att göra gällande teknik, som exempelvis samband, säger han. 

    Det talas om att Sverige ska kunna bidra med ett minröjningsfartyg och därefter en korvett till Natos stående marina styrkor. Hur långt har ni kommit i den planeringen?

    – Om vi ska avdela plattformar till Natos stående styrkor är det ytterst ett politiskt beslut. Men vi har förberett oss och om ett politiskt beslut fattas och Nato har behov av det kan vi avdela ett minröjningsfartyg redan i år är min bedömning, säger Patrik Gardesten.

    Hur påverkas marinen på hemmaplan om ett minröjningsfartyg ska verka i Natokontext? 

    – Avdelar man något så har man det inte själv, så är det förstås. Men vi är en del av Nato nu och om vi avdelar något till Nato så avdelar vi det till oss själva. Vi är inte ensamma längre och jag tror inte att vi ska se det som att vi förlorar något. Vi får mer än vi kan ge, säger Patrik Gardesten.

    Vad får den svenska marinen ut av ett sådant här flottbesök?

     – Just nu, 13 dagar in som allierad, är det här en stark signaleffekt. Det är det viktigaste. Men vi stärker också våra relationer. Uttrycket ”You have to know eachother before you need eachother”, blir tydligt i den här kontexten, säger Patrik Gardesten.

    » Just nu, 13 dagar in som allierad, är det här en stark signaleffekt. Det är det viktigaste. Men vi stärker också våra relationer. «

    Han bedömer att det finns ett stort intresse bland anställda i marinen att tjänstgöra i Nato, och han tror inte att det enbart handlar om nyhetens behag.

    Styrkechefen för SNMG 1, den spanske viceamiralen Joaquin Ruiz Escagedo, har 1 200 individer under sig, varav 230 tjänstgör på Almirante Juan de Borno. Enligt honom är det i den spanska marinen attraktivt att tjänstgöra i Nato.

    – Även om vi har varit medlemmar i alliansen länge upplever jag att det fortfarande är lätt att rekrytera till uppdrag inom Nato, säger han. Det är populärt att delta. Almirante gick in i task force one i januari och kommer att stanna till juli. 

    Övriga fartyg i SNMG 1 är det tyska stödfartyget FGS Bonn, italienska fregatten ITS Luigi Rizzo, norska fregatten HNoMS Otto Svedrup och den franska fregatten FS Normandie. I styrkan ingår ytterligare en fransk fregatt, FS Aquitane, som deltar i marinövningen Vår 24 på Västkusten.  

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post
    Försvarets materielverk, FMV, har tecknat avtal med Patria Land Oy om beställning av pansarterrängbilar med tillhörande vapenstationer. Under de kommande åren kommer Försvarsmakten att ta emot 321 pansarterrängbilar. ”Vi har antagit en modell som redan finns och endast gjort mindre anpassade unika svenska särkrav”, säger Johan Lampinen, sektionschef pansarterrängbil på FMV.
    I beställningen ingår, förutom trupptransportfordon, även stridsledningsfordon och sjukvårdstransportfordon. Foto: Patria Land Oy.

    Försvarets materielverk, FMV, har tecknat avtal med det finska försvarsindustriföretaget Patria Land Oy om beställning av pansarterrängbilar, meddelade FMV den 20 mars. Fordonet kallas pansarterrängbil 300.

    – Det här kommer att bli ett ansenligt tillskott till armén, som får en väldigt potent pansarterrängbil. Tack vara gott samarbete med leverantören och finska försvarsmakten kan vi lägga den här beställningen och få snabba leveranser säger Jonas Lotsne, chef FMV:s verksamhetsområde armémateriel, i en artikel på FMV:s webbplats.

    Beställningen är ett resultat av forsknings- och utvecklingsavtalet Common Armored Vehicle System, CAVS, skriver FMV. Det är ett samarbete mellan Sverige, Finland, Lettland och Tyskland samt industriföretaget Patria. Det syftar till att utveckla ett pansarfordonssystem baserat på ländernas gemensamma krav. Sverige anslöt sig till samarbetet 2022.

    – Det är rekordsnabbt att få fram ett serietillverkat fordon på så här kort tid. Att vi har lyckats med det är en kombination av att vi gått med i CAVS-samarbetet och att vi minimerat anpassningarna för svenska försvaret. Vi har antagit en modell som redan finns och endast gjort mindre anpassade unika svenska särkrav. Nu får Försvarsmakten ett fordon som väl uppfyller kraven och som levereras snabbt och i tid, säger Johan Lampinen, sektionschef pansarterrängbil på FMV, i artikeln.

    » Vi har antagit en modell som redan finns och endast gjort mindre anpassade unika svenska särkrav. Nu får Försvarsmakten ett fordon som väl uppfyller kraven och som levereras snabbt och i tid. «

    Enligt en artikel i Svenska Yle har Finland tidigare beställt 131 exemplar av Patrias pansarterrängbil och Lettland har lagt en beställning på 200 fordon.

    – I dag har svenska Försvarsmakten runt 300 Patriafordon, med den här affären fördubblas antalet. Så som det nu ser ut blir Sverige den största användaren, men vi hoppas förstås att det kommer fler beställningar, säger säger Jukka Holkeri, chef för Patrias utlandsverksamhet, till Svenska Yle.

    Den största svenskanpassning som genomförs är integrering av ledningsstödsystem mark i fordonen, skriver FMV. Fordonen kommer att utrustas med flera olika förmågor, som skyddsförmåga i form av rökkastarsystem, automatiskt brandsläckningssystem och verkansystem med överlagrad vapenstation. Vapenstationen kan bestyckas med bland annat tung kulspruta, granatspruta och pansarvärnsvapen.

    – Tätt och bra samarbete med Försvarsmakten, Patria, finska försvarsmakten och Finland, som är lead nation i CAVS-samarbetet, har varit en förutsättning för att få till den här beställningen på så kort tid. Transparens och bra kommunikation är förutsättningar när det kommer till forcerad anskaffning där allt sker mycket snabbt, vilket är otroligt viktigt med det omvärldsläge vi befinner oss i, säger Johan Lampinen.

    En förserie om 20 fordon levererades till Försvarsmakten i höstas. I beställningen ingår, förutom trupptransportfordon, även stridsledningsfordon och sjukvårdstransportfordon.

    Först ut för leverans till Försvarsmakten är trupptransportfordonen, där leveranserna börjar under första kvartalet nästa år. Leveranserna av de olika fordonsvarianterna kommer att pågå fram till och med 2030.

    Avtalet är värt cirka 5,3 miljarder kronor, enligt FMV. 

    FAKTA

    Pansarterrängbil 300

    Patgb 300, Patria 6×6, är ett allhjulsdrivet 24 ton tungt bepansrat fordon med min- och ballistiskt skydd. Det har två mans besättning och en skytt, samt nio medåkande soldater i trupputrymmet.

    Fordonet är utrustat med bland annat luftkonditionering, justerbar lufttrycksnivå i däck, hydrostatiska stötdämpare, automatiskt brandsläckningssystem i motor samt i besättnings- och trupputrymme, kamerasystem för dag- och nattkörning och vinsch. Vapenstationen kan bestyckas med bland annat tung kulspruta, granatspruta och pansarvärnsvapen.

    Källa: Försvarsmakten. 

    Dela artikel:

    Facebook
    Twitter
    E-post

    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

      Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

      Observera att du även behöver klicka på godkänningslänken i det bekräftelsemeddelande som kommer att skickas till din e-postadress för att slutföra prenumerationen. Vänligen kontrollera din skräppostmapp om du inte har mottagit bekräftelsemeddelandet efter att ha registrerat dig.