Senast publicerat
Senast publicerat:

Otakt mellan tre-befälssystemet och ny KRO/GRO

Cecilia Gustafsson
Artikel från Officersförbundet.

Det är otakt mellan det slutliga införandet av trebefälssystemet och framtagandet av ny krigs- och grundorganisation, det menar Officersförbundet. 

– Den nya organisationen måste bli klar först, så att man ser att det är en relevant balans i kravsättningen på de olika befattningarna innan man börjar omgalonera personalen – även om de två frågorna egentligen inte hänger ihop, säger Conny Jansson, en av de ombudsmän på förbundets kansli som jobbar både med trebefälssystemet och den nya organisationen. 

Som ett led i att genomföra försvarsbeslutet ska en ny krigs- och grundorganisation tas fram. Förr, före de stora neddragningarnas tid, talades det ofta om ”KRO” och ”GRO” men under ett antal år fanns bara ett antal organisationsenheter och krigsförband, där stora delar inte var krigsplacerade. Nu vrids klockan tillbaka, om än i en modernare tappning. Den nya organisationen ska vara intagen 1 januari 2023. Vid samma tidpunkt ska det slutliga införandet av trebefälsystemet också vara klart. Men takten i det arbetet verkar vara betydligt högre.

Såväl försvarsgrenar som stridskrafter planerar för att genomföra frivilliga byten av personalkategori redan i slutet av det här året och de första arbetsledningsbesluten för icke frivilliga under nästa år. 

Officersforbundet personalbilder 9/12-08
Conny Jansson

Officersförbundet menar dock att den nya krigs- och grundorganisationen rimligen bör vara klar först innan man tvingar någon att byta personalkategori. Även om Försvarsmakten säger att det är individens kompetens som är avgörande, inte befattningens krav så bör det ju hänga ihop, enligt förbundet. 

– I värsta fall skulle det ju kunna leda till att anställda som tvingats byta personalkategori från officer till specialistofficer får jobba på en officersbefattning i alla fall. Hur dåligt detta skulle komma att uppfattas av berörda behöver man nog inte vara raketforskare för att förutse, säger Conny Jansson. Han får medhåll från Mikael Boox, som var den ombudsman som deltog från Officersförbundets sida i arbetsgruppen som hanterade frågan:

– Jag tycker det påverkar trovärdigheten både vad gäller arbetet med ny organisation och slutligt införande av trebefälssystemet och det är också något vi framfört till Försvarsmakten. 

»Det är glasklart att varje individ ska värderas och prövas individuellt.«

Conny Jansson och Mikael Boox har också noterat, vid sina möten med Försvarsmakten, att det höga tempot och ambitionen att snabbt bli klar gör att den individuella värderingen av varje enskild medarbetare riskerar att bli lidande.

– Det är glasklart att varje individ ska värderas och prövas individuellt utifrån dennes faktiska och reella kunskaper och kompetens vilken personalkategori och nivå/grad hon eller han ska ha i framtiden, allt annat är oacceptabelt, säger Conny Jansson.

Om det går undan i vissa delar kopplat till trebefälssystemet går det långsammare på annat håll – Försvarsmakten har ännu inte tagit fram någon modell för hur erfarenhet ska värderas i lönesättningen.

– I den arbetsgrupp som tog fram underlaget till ÖB:s beslut fanns det tankar kring hur man skulle värdera och lönesätta erfarenhet och fördjupade kunskaper men av någon anledning valde man att inte ta med de delarna i beslutet. Det är väldigt synd. Talet om att erfarenhet ska löna sig ekar ju ganska tomt då, säger Mikael Boox. 

Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.
Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.

När jag tillträdde som förbundsordförande i Officersförbundet 2001 var Försvarsmakten mitt uppe i en historisk nedrustning. Det var den eviga fredens tid och i försvarsbeslut efter försvarsbeslut skickades förband efter förband till slakt och resan mot de internationella insatsernas tid började ta fart.

Nu, 22 år senare, är läget ett helt annat. Nu pågår en historisk upprustning i kölvattnet av Rysslands mångåriga, aggressiva politik, tydligast exemplifierat av landets fullskaliga invasion av Ukraina. 

Försvarsmakten tänjer sig till det yttersta för att med materiel och utbildning stödja Ukraina i deras – och i förlängningen hela Europas – kamp för frihet. Myndigheten gör det parallellt med att man växer: fyra regementen och en flottilj har de senaste åren återinvigts, fler värnpliktiga utbildas och ny materiel anskaffas. Enligt budgetpropositionen ska ytterligare 27 miljarder kronor tillföras och därmed når Sverige Natos två-procentmål, nu när vi står på tröskeln till ett medlemskap i alliansen. 

Vid en första anblick så är likheterna mellan dåtidens neddragningar och nutidens upprustning obefintliga. Men det finns faktiskt en: att det är personalen som får dra det tyngsta lasset.  

Då tvingades människor flytta för att ha jobbet kvar eller, om det inte var möjligt, karriärväxla och byta drömyrket som officer till någonting helt annat.

I dag tvingas människor också flytta för att täcka luckor eftersom det saknas yrkesofficerare. Våra medlemmar sliter med utbildningar, övningar och operationer. Det är som ett ständigt pågående maratonlopp.

”Försvarsmakten brister i förståelse” var rubriken på min första förbundsledare i Officerstidningen 2001. Den rubriken är lika aktuell i dag. Men jag valde ändå en annan. Vad Försvarsmakten än gör hamnar personalen så gott som alltid längst bak i kön. Och det trots att man i alla år har talat om att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs. Exemplen är många men låt mig ta några från de senaste åren: oviljan att verka för tillsvidareanställning för GSS, det slutliga införandet av trebefälssystemet och hanteringen av chefernas lönesättning och anställningsvillkor.

Det beror såklart inte på illvilja men i sin strävan att göra rätt lyckas myndigheten förvånansvärt ofta snurra upp sig själv på läktaren. 

Jag tänker inte säga att vi i facket sitter inne med alla lösningar men nog har vi kommit med ganska många kloka förslag genom åren. Ta bara initiativet till avtalet för utlandstjänst samt verksamhetsanpassade arbetstidsavtal och möjlighet till förskjutning av pension, som några exempel.

Så här bara dagar innan jag lämnar uppdraget som ordförande kan jag konstatera att det fackliga arbetet är kanske ännu viktigare i dag än för 22 år sedan. Detsamma gäller också samarbetet med arbetsgivaren.

För det är tillsammans som vi är starka!

Tack för förtroendet!

Ur arkivet: