Alla organisationer brukar må bra av att byta chefer med en viss regelbundenhet. Det vitaliserar och ger möjlighet att skruva på inriktningar, göra nya vägval och ändra prioriteringar. Detta gäller i högsta grad även Försvarsmakten som regelbundet måste anpassas mot omvärldsutvecklingen och nya försvarspolitiska inriktningar. Försvarsmakten har nu fått en ny överbefälhavare i Michael Claesson. För den som följer försvarsfrågan i media så har det sannolikt inte undgått någon att vår nya överbefälhavares främsta fokusområde är att stärka krigsförbanden och den samlade krigföringsförmågan här och nu. Det handlar om att balansera helheten avseende personal, materiel och övningsverksamhet.
Här bör man dock fundera på huruvida personalförsörjningen och utbildningen av officerare i OF-kategorin möter det faktiska behovet? Utan rätt antal officerare, i rätt tid, till rätt förband, med rätt kompetens, så finns det en uppenbar risk att krigsförbandsutvecklingen och den samlade krigföringsförmågan inte kan balanseras.
Under tiden på skolan är det även ’arbetstagarens marknad’ där individen fritt får söka sig till det förband man önskar.
Givet ÖB:s deklarerade fokusområde och den försämrade omvärldsutvecklingen finns det därmed anledning att titta på huruvida den nuvarande officersutbildningen, antagningsordningen och fördelningen av officerare ut till förband är optimerad för dagens krav.
Den grundläggande officersutbildningen drivs i Försvarshögskolans regi. Trots namnet så är det per definition en civil högskola under utbildningsdepartementet där ansökan och antagning inte sker i Försvarsmaktens regi. Varje individ som är intresserad av en officersutbildning söker via samma antagningsprocess som till övriga civila högskolor, och inte som tidigare där varje förband fick tilldelade elevplatser och nominerade egna elever. Den nuvarande ordningen innebär också att individer som gjort värnplikt eller varit anställda som soldater eller sjömän på ett förband, men som bedömts olämpliga för fortsatt karriär som exempelvis specialistofficer, har fri access till att söka Officersprogrammet vid Försvarshögskolan.
Under tiden på skolan är det även ”arbetstagarens marknad” där individen fritt får söka sig till det förband man önskar. Något som innebär att vissa förband och vissa kategorier kan hamna i ett läge där inflödet av nya officerare uteblir. En oacceptabel situation som till del även raserar tanken med trebefälssystemet, där förbanden i brist på nödvändigt inflöde av officerare, tvingas placera specialistofficerare på chefsbefattningar avsedda för officerskategorin.
Den nuvarande officersutbildningen togs fram i en tid där fokus inte låg på krigföringsförmåga här och nu samt där behovet av nya officerare var betydligt lägre än i dag. Fokus låg också på att i hög grad reformera officersutbildningen mot akademiska studier snarare än att förbereda den unga officeren mot att på bästa sätt kunna verka i de första befattningarna i karriären.
I dag är kraven förändrade, men det är inte primärt innehållet i officersutbildningen som behöver ses över. Primärt fokus bör snarare vara att säkerställa att varje krigsförband får ut rätt antal nya officerare, i rätt tid, med rätt kompetens. För att åstadkomma detta så bör en analys genomföras huruvida det är möjligt att göra officersutbildningen till en uppdragsutbildning på samma sätt som Högre officersprogrammet (HOP) hanteras mellan Försvarsmakten och Försvarshögskolan. På så sätt skulle Försvarsmakten och ytterst krigsförbanden återfå kontrollen över inflödet av nya officerare och säkerställa det faktiska behovet vid varje givet tillfälle. Detta är bedömt en helt avgörande förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna utvecklas i enlighet med ÖB:s fokus på krigsdugliga förband – här och nu.
