Senast publicerat
Senast publicerat:

Anhörigstöd är ett verktyg för maxat stridsvärde

Cesilia Kabaca Karlsson
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Ett ekosystem är ett område i naturen där alla delar jobbar tillsammans. Där alla fyller en specifik funktion för att det hela ska fungera. Ekosystem är känsliga, rubbad balans får stora konsekvenser. Det känns igen för oss som arbetar med anhörigstöd under internationella insatser. Personal som ska fylla en uppgift i områden drabbade av krig och konflikt tränas och utrustas för uppdraget. Det är utvalda, kompetenta kvinnor och män som valt att vara en del i det som ska syfta till att främja säkerhet och demokratiska maktfördelningssystem, skydda civilbefolkning, stärka rättssystem och verka fredsfrämjande. Länder, myndigheter och organisationer investerar avsevärda resurser i de viktiga uppdragen. Politiken behöver sin signal. De internationella uppdragen är beroende av personalen, det land man engagerar sig i är i behov av hjälp eller stöd. De som tjänstgör behöver sina anhöriga på hemmaplan och vise versa.

Jag arbetar med anhörigstöd på Invidzonen och har gjort det under snart 15 år. Vårt uppdrag är att ge anhöriga stöd före, under och efter ett internationellt uppdrag. Vi tar inte ställning för eller emot Sveriges deltagande internationellt, men när de väl är igång har vi en viktig funktion. I mitt och och mina kollegors arbete möter vi människor från samhällets alla grupper, i alla åldrar. Jag har egen erfarenhet av att vara anhörig och vet att under insatsen väntar en tillvaro med nya förutsättningar hemmavid. Vi vet att de anhöriga som fått möjlighet att vara med och ta beslutet om att genomföra en internationell insats, de som känner sig sedda i sin situation, de gör sitt bästa för att stödja och backa upp uppdraget. Vi vet att det motsatta kan få en motsatt effekt. Insatstiden kan vara en utsatt period där kittet i relationen, familjen eller vänskapen, kan behöva förstärkning. Oro och ökad belastning på hemmaplan, uppkomna händelser och kommunikation är faktorer som påverkar.

» Anhörigstöd är inte bara ett arbetsgivar­ansvar. Det är en självklar del för att stödja utsatta uppdrags ekosystem. «

Personalen är den viktigaste komponenten för en insats. Man kan träna, utbilda och utrusta dem hur mycket som helst, men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Inget it-system är säkrare än användarens lösenord. Få människor har totalt fokus och är i balans utan uppbackning, kärlek och trygghet från sina närstående.

Under mina år i den här världen har anhöriga mer och mer fått en given och erkänd plats från politiker, utsändande arbetsgivare och veteraner. Genom den samlade veteranpolitiken är det uttalat att ge anhörigstöd under militära internationella insatser. Genom att synliggöra anhöriga och tillhandahålla stöd för närstående på hemmaplan får utsändande arbetsgivare en möjlighet att förstärka de beståndsdelar som inte går att kontrollera.

Den goda effekten av anhörigstöd avgränsar sig såklart inte enbart till de militära insatserna och borde vara myndighetsöverskridande. Även personal och anhöriga inom nationella organisationer och myndigheter har uttryckt en önskan om förstärkt anhörigstöd. Långa övningsperioder, uppdrag under sekretess och ett Sverige med ett förhårdnat samhällsklimat har skapat en vardag för de hemmavarande som påfrestar. Sverige behöver de som åtar sig riskfyllda uppdrag nationellt och internationellt. De som tar risken behöver sina anhöriga vid sin sida.

Anhörigstöd är inte bara ett arbetsgivaransvar. Det är en självklar del för att stödja utsatta uppdrags ekosystem.  Ett viktigt verktyg för att maxa stridsvärdet. 

Försvarsmakten behöver inte bara utbilda fler – utan rätt personal för framtidens behov. Med förändringar i officersutbildningen, nya möjligheter till tillsvidareanställning för specialister och en satsning på fler reservofficerare vill flottiljamiral Jonas Hård af Segerstad, utbildningschef på Försvarsstabens genomförandeenhet, skapa ett mer träffsäkert och uthålligt personalförsörjningssystem.

Annica Ögren
Jonas Hård af Segerstad
”Inom HOP 2 ser jag att man bör ha ett mycket snävare urval med betydligt färre utvalda elever”, säger Jonas Hård af Segerstad, Försvarsmaktens utbildningschef.

Foto: Filip Erlind

Hur har första halvåret som utbildningschef varit?

– Jättebra. Det här är ett jobb som jag har velat ha. Innan var jag närmast försvarsattaché i Berlin, Tyskland. Det finns flera saker som lockar med den här befattningen. Exempelvis att bygga upp ett system från grundutbildning och genom personutveckling, in i Försvarsmakten så att vi kan fylla upp organisationen på alla nivåer. Samtidigt som vi också behöver säkerställa en balans mellan utbildning, utveckling och personalförsörjning. Nu samlas flera av dessa frågor under en och samma hatt som jag får möjlighet att påverka, det känns både intressant och väldigt roligt.

Vad innebär den nya personalkategorin specialist?

– Att vi kan tillsvidareanställa personal som tidigare har varit gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS, på tidsbegränsning. Har man jobbat ett antal år, har kompetens och personlig förmåga som vi kan ha nytta av tillsvidare ska vi få möjlighet att erbjuda tillsvidaretjänst. Det är viktigt att ta tillvara dem som vill vara kvar i Försvarsmakten och som av olika skäl inte vill vidareutbilda sig till officer. På så sätt kan vi behålla kompetenser och skapa anställningstrygghet vilket förhoppningsvis gör att fler GSS stannar längre.

Hur ligger ni till i den här frågan, när kan det bli verklighet?

– Vi har hemställt till regeringen att lägga till den här kategorin i förordningen om Försvarsmaktens personal. Vi formulerar även interna riktlinjer för hur det går till när man anställer, som till exempel vem som beslutar om anställning och vilka tjänstegrader personerna ska ha.

– Målet är att ha detta klart innan årsskiftet, men det hänger ju också på när regeringen kan fatta beslut. Men jag skulle vilja att vi påbörjar anställning i början av nästa år.

Det tar lång tid att utveckla en officer, man är färdig först efter kanske 14 år eftersom det är en blandning av utbildningar, praktisk tjänstgöring och utveckling som behövs.

Det har ju gjorts en del förändringar i det Högre officersprogrammet, HOP. Vilka behov ser du framöver?

– Det är bra att vi har en högre officersutbildning, men jag tror att vi ska se lite annorlunda på den än vad vi gör idag. Vi borde göra HOP 1 obligatorisk, som en del i alla officerares utveckling. Det tar lång tid att utveckla en officer, man är färdig först efter kanske 14 år eftersom det är en blandning av utbildningar, praktisk tjänstgöring och utveckling som behövs.

Vilka förändringar ser du behov av vad gäller HOP?

– Inom HOP 2 ser jag att man bör ha ett mycket snävare urval med betydligt färre utvalda elever som ska gå mot chefspositioner. Alla behöver nämligen inte ha den utbildningen, och vi utbildar lite för många på den som det ser ut idag. Om några år kommer dessutom de stora officersutbildningskullarna från 2010-talet att börja märkas av. Det blir då orimligt att utbilda större mängder då behovet av högre officerare minskar.

– Jämfört med andra länder är det normalt att cirka 10–15 procent av officerarna går den högsta utbildningen. I Sverige har vi haft mer än 50 procent. Med ett snävare urval blir det högre kvalitet på utbildningen. Däremot anser jag att det ska vara möjligt att befordras till överstelöjtnant eller kommendörkapten även utan att ha gått HOP 2, utifrån erfarenhet. Så är det i många andra länder.

Vad sker för tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T) och reservofficerare (RO)?

– Vi behöver bli fler GSS/T och reservofficerare. Vi har ganska många reservofficerare anställda på pappret, men många av dem utbildades för en lång tid sedan. Vi behöver ha betydligt fler yngre, i förbandsnära ålder. Den krigsorganisation som vi bygger upp nu bygger på att vi har väldigt mycket tidvis tjänstgörande, både RO och GSS/T. Där har vi tappat lite.

– GSS/T infördes ursprungligen för att bemanna internationella insatser och inte svenska krigsförband för Sveriges och Natos försvar. Det innebär att vi nu behöver göra det lättare att anställa, utbilda fler reservofficerare och eventuellt minska lite på yrkesofficersutbildningen.

– Det måste också bli lättare att tjänstgöra. Systemet ska hjälpa dem som vill jobba som tidvis tjänstgörande. Några konkreta exempel som vi har bestämt är att reservofficerare och GSS/T som aktivt tjänstgör ska ha uniform uttagen och inte behöva lämna in den efter varje övning. Det ska också vara lättare att kommunicera med personal utanför Försvarsmaktens datasystem och kunna ge arbetstid åt befäl i tidvis tjänstgörande förband även utanför övningar. Idag lägger många ner privat tid för att hålla kontakt med sina förband.

Vad behövs för att det här ska bli verklighet?

– Vi behöver modernisera våra interna bestämmelser utifrån hur verkligheten ser ut. Men det behövs också en förordningsbestämmelse för att kunna ändra maxtiden för hur länge en reservofficer ska få tjänstgöra.

Jonas Hård af Segerstad

Officersprogrammet görs om så att kadetter blir krigsplaceringsbara redan efter den första terminen.

Foto: Filip Erlind

Vad innebär den senaste omstöpningen inom Officersprogrammet?

– Officersprogrammet är fortfarande tre år och fortfarande i Försvarshögskolans regi. Men den första terminen kommer i huvudsak att ske ute i försvarsgrenarna. Detta för att göra kadetterna krigsplaceringsbara redan efter en termin. Vi tycker det är bra att de formas mot sitt yrke. Vi vill också snabbare kunna producera officerare om läget skulle kräva det, och då vill vi göra det på en termin.

– Vi kommer också att styra antagningen lite hårdare så att Officersprogrammet blir en förlängning av den grundutbildning man har gjort. Det innebär att man inte bara kan söka vilken utbildningslinje som helst. Vill man vara stridsvagnsofficer behöver man ha tjänstgjort i ett sådant förband redan under sin grundutbildning.

– Det här bygger på att Officersprogrammet är en fortsättning på det man redan har lärt sig på sin grundutbildning. Vi kommer också styra vilka utbildningsplatser vi erbjuder utifrån våra behov. Vi behöver precision och inte bara stort antal.

Hur har starten för den nya tekniska officersutbildningen gått?

– Den drog igång i september med 33 antagna. Antalet sökande var 140. Den är unik och ny på så sätt att de läser en treårig högskoleingenjörsutbildning initialt på tre olika lärosäten i Sverige. Under sommaruppehållen läser man en officersutbildning som också återkommer den sjunde och sista terminen.

– Efter tre år har eleverna då fått en högskoleingenjörsexamen inom något ämne som vi tycker är relevant för Försvarsmakten, som till exempel maskinteknik eller datateknik. Parallellt får de en officersutbildning med särskilda kunskaper inom teknik och det vet vi att man kommer ha nytta av.

Den första terminen kommer i huvudsak att ske ute i försvarsgrenarna. Detta för att göra kadetterna krigsplaceringsbara redan efter en termin.

Hur ser det ut med värnpliktsvolymerna?

– Det börjar ungefär 9 400 värnpliktiga i år, om några år går vi upp till 12 000. På lång sikt är den volymen fullt tillräcklig för krigsorganisationen. Det pratas ibland om att man borde ta in fler värnpliktiga för man tror att krigsorganisationen då blir större, men det blir den inte, och vi ser inget behov av det. I den takt som vi utbildar i kommer vi ha reserver på ungefär 150 000 värnpliktiga över krigsorganisationen om tio år. Så vi bygger redan väldigt stora reserver.

– Inte heller officersrekryteringen blir så mycket bättre bara för att man tar in fler. När man tar in fler får man efter ett tag inte de som är mest kvalificerade och då blir det inte heller så stor del som klarar officersutbildningen.

– Med 12 000 bygger vi redan upp så stora reserver att det skulle innebära att binda resurser och lägga tid på att utbilda värnpliktiga som inte behövs i organisationen.

Hur ska reserver byggas upp?

– De flesta som vi utbildar stoppas in i krigsorganisationen. Vi bygger också upp förbandsklossar som är knutna till de ordinarie krigsförbanden, som ser likadana ut men som bara är ett ställe där det finns personal. Om man till exempel i ett krig får förluster kan man ersätta förlusterna med de förbandsklossarna. Eller om man har ett långt krig kan man också byta ut ett kompani mot ett annat från reserven, för att få uthållighet. Konceptet är att bygga upp speglingar av de riktiga förbanden.

Hur ser intresset ut för att vilja utbilda sig till reservofficer?

– Vi ser fortsatt att det är och har varit populärt att bli reservare. Men vi ser också att många värnpliktiga är högpresterande och välbildade ungdomar som vill läsa på universitetet efter grundutbildningen, och då ser vi reservofficersyrket som en perfekt möjlighet där man kan göra båda delarna. Det blir som dubbel kompetens för oss.

Ur arkivet: