Senast publicerat
Senast publicerat:

Anhörigstöd är ett verktyg för maxat stridsvärde

Cesilia Kabaca Karlsson
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Ett ekosystem är ett område i naturen där alla delar jobbar tillsammans. Där alla fyller en specifik funktion för att det hela ska fungera. Ekosystem är känsliga, rubbad balans får stora konsekvenser. Det känns igen för oss som arbetar med anhörigstöd under internationella insatser. Personal som ska fylla en uppgift i områden drabbade av krig och konflikt tränas och utrustas för uppdraget. Det är utvalda, kompetenta kvinnor och män som valt att vara en del i det som ska syfta till att främja säkerhet och demokratiska maktfördelningssystem, skydda civilbefolkning, stärka rättssystem och verka fredsfrämjande. Länder, myndigheter och organisationer investerar avsevärda resurser i de viktiga uppdragen. Politiken behöver sin signal. De internationella uppdragen är beroende av personalen, det land man engagerar sig i är i behov av hjälp eller stöd. De som tjänstgör behöver sina anhöriga på hemmaplan och vise versa.

Jag arbetar med anhörigstöd på Invidzonen och har gjort det under snart 15 år. Vårt uppdrag är att ge anhöriga stöd före, under och efter ett internationellt uppdrag. Vi tar inte ställning för eller emot Sveriges deltagande internationellt, men när de väl är igång har vi en viktig funktion. I mitt och och mina kollegors arbete möter vi människor från samhällets alla grupper, i alla åldrar. Jag har egen erfarenhet av att vara anhörig och vet att under insatsen väntar en tillvaro med nya förutsättningar hemmavid. Vi vet att de anhöriga som fått möjlighet att vara med och ta beslutet om att genomföra en internationell insats, de som känner sig sedda i sin situation, de gör sitt bästa för att stödja och backa upp uppdraget. Vi vet att det motsatta kan få en motsatt effekt. Insatstiden kan vara en utsatt period där kittet i relationen, familjen eller vänskapen, kan behöva förstärkning. Oro och ökad belastning på hemmaplan, uppkomna händelser och kommunikation är faktorer som påverkar.

» Anhörigstöd är inte bara ett arbetsgivar­ansvar. Det är en självklar del för att stödja utsatta uppdrags ekosystem. «

Personalen är den viktigaste komponenten för en insats. Man kan träna, utbilda och utrusta dem hur mycket som helst, men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Inget it-system är säkrare än användarens lösenord. Få människor har totalt fokus och är i balans utan uppbackning, kärlek och trygghet från sina närstående.

Under mina år i den här världen har anhöriga mer och mer fått en given och erkänd plats från politiker, utsändande arbetsgivare och veteraner. Genom den samlade veteranpolitiken är det uttalat att ge anhörigstöd under militära internationella insatser. Genom att synliggöra anhöriga och tillhandahålla stöd för närstående på hemmaplan får utsändande arbetsgivare en möjlighet att förstärka de beståndsdelar som inte går att kontrollera.

Den goda effekten av anhörigstöd avgränsar sig såklart inte enbart till de militära insatserna och borde vara myndighetsöverskridande. Även personal och anhöriga inom nationella organisationer och myndigheter har uttryckt en önskan om förstärkt anhörigstöd. Långa övningsperioder, uppdrag under sekretess och ett Sverige med ett förhårdnat samhällsklimat har skapat en vardag för de hemmavarande som påfrestar. Sverige behöver de som åtar sig riskfyllda uppdrag nationellt och internationellt. De som tar risken behöver sina anhöriga vid sin sida.

Anhörigstöd är inte bara ett arbetsgivaransvar. Det är en självklar del för att stödja utsatta uppdrags ekosystem.  Ett viktigt verktyg för att maxa stridsvärdet. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Han var ett välkänt ansikte i media som expert på kriget i Ukraina – tills han blev ökänd som ”toppmilitären som greps i razzia”, misstänkt för brott mot rikets säkerhet. Närmare tre år efter att överstelöjtnant Johan Huovinen greps är misstankarna mot både honom och frun Lena avskrivna – och livet börjar återgå till det normala.

    Annica Ögren
    Johan Huovinen
    Även om gripandet 2023 har satt spår i Johan Huovinen säger han att det samtidigt stärkt hans relation med frun Lena.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Johan Huovinen sitter bakåtlutad i en av mässens soffor på Försvarshögskolan, FHS, i Stockholm. Han är klädd i en ljusgrå kostym. Det har gått nästan två och ett halvt år sedan vi sågs för att göra detta personporträtt. Han är sig lik, bortsett från håret som har hunnit bli lite gråare.

    När vi träffades senast, hösten 2023, ringde Johan Huovinens telefon i ett. Då var han klädd i sin marinblå uniform och svarade på frågor om den senaste utvecklingen i kriget i Ukraina.

    – Ibland kan det ringa fem gånger om dagen från olika mediehus, förklarade han då.

    På det högra ficklocket på uniformen hade han fäst ryska generalstabsakademins utbildningstecken, vit och rombformad med en örn på. Ovanför den i höjd med bröstet syntes det ukrainska märket ”znak poshany” som på engelska blir ”badge of honour”, som Johan Huovinen tilldelades 2015 av dåvarande ukrainska försvarsministern Stepan Poltorak. Att han placerade det ryska tecknet under det ukrainska på uniformen var en symbolhandling, berättade han.

    – Jag tycker att jag har förtjänat det och är stolt över att jag gått där. Jag ställer ju inte upp på det ryska styret, men det talar om vad jag kan, sa Johan Huovinen då.

    Jag ställer ju inte upp på det ryska styret, men det talar om vad jag kan.

    Jobbet som lärare i militärstrategi vid Institutionen för krigsvetenskap och militärhistoria på Försvarshögskolan hade han vid den tidpunkten haft i ett år. Kontoret låg på markplan och delades med ”den andra finnen” som han själv beskrev det, överstelöjtnant Joakim Paasikivi.

    De båda blev efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 snabbt välkända ansikten i media som experter på kriget. Johan Huovinen har synts i intervjuer i SVT:s Aktuellt, i TV4:s Nyhetsmorgon, i Sveriges Radio, SvD och DN. Arbetet som militär lärare var en annorlunda roll för honom, som närmast kom från en treårig tjänst som militär rådgivare vid Sveriges ständiga delegation vid OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, i Wien.

    – Jag har aldrig varit lärare förut och jag har heller aldrig pratat med media tidigare egentligen. Jag har gjort kanske två eller tre intervjuer tidigare någon gång på rysk tv, på ryska, that’s it, sa han då.

    Men mycket har hänt sedan den oktoberdagen. Och vi återkommer dit snart.

    Johan Huovinen föddes 1967 och växte upp i ett hus i Bålsta utanför Stockholm i en familj med föräldrar och två yngre syskon. Mamman jobbade som lärare och pappan drev en bilfirma och arbetade senare som flygplanstekniker.

    Några officerare har inte funnits i familjen. Militäryrket var heller inget som han själv eftersträvade som barn.

    – Jag ville bli polis. Det var min dröm.

    Under sommarloven från Sigtunaskolan humanistiska läroverket jobbade han extra i den kiosk som hans föräldrar om somrarna drev vid ett bad i Bålsta. Rätt ofta stannade de patrullerande poliserna i området för en fikapaus.

    – Jag brukade prata med dem och blev väl lite fascinerad. Någon gång fick jag också åka med på en kvällspatrull, det tyckte jag var kul.

    Johan Huovinen

    Johan Huovinen tog examen från Ryska federationens väpnade styrkors generalstabs­akademi i Moskva med högsta betyg.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    För att skynda på processen mot Polishögskolan ansökte han om att få mönstra tidigare och beta av värnplikten så tidigt som möjligt. Men under värnpliktstjänstgöringen på Norrbottens regemente förändrades drömmen.

    – Det var väl äventyret som lockade: utbildningen, att få gå i befattning och ordning och reda. En organiserad strukturerad verksamhet.

    Nästan direkt efter muck började han jobba på Roslagens luftvärnskår, Lv 3, i Norrtälje där han stannade tills regementet lades ned 2000. I någon slags panik över framtiden anmälde han sig som frivillig till kontingenten, KS 03, i Kosovo för att skaffa sig lite betänketid.

    – Det var väl ett flyktbeteende, men det var också det som ledde fram till att jag senare hamnade på Must.

    Det var väl ett flyktbeteende, men det var också det som ledde fram till att jag senare hamnade på Must.

    För väl hemma från missionen låg ett kuvert på köksbordet. Det visade sig att Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, skulle sätta upp en ny internationell underrättelseavdelning med ansvar för bland annat Kosovo och Bosnien. Johan Huovinen sökte sig dit och arbetade där fram till 2004. Efter det läste den högre officersutbildningen på Försvarshögskolan, följt av två år som elev – och som tredje svensk någonsin – vid den Ryska federationens väpnade styrkors generalstabsakademi i Moskva. Han lämnade med högsta betyg.

    Tillsammans med fru och två småbarn flyttade familjen sedan till Moskva där han de tre kommande åren var Sveriges armé- och flygattaché i Ryssland men även i Belarus.

    – De fem åren var den lyckligaste tiden i livet. Barnen var små, vi hade inte samma stress som många andra med hämtning och lämning eftersom Lena kunde vara hemma med dem. Vi var ute på ett enda äventyr hela familjen, med möjlighet att resa. Det var en bra tid.

    Att tala ryska är än idag inga problem, säger han, trots att han inte skulle kalla sig själv för flytande.

    – Jag tycker man ska vara ödmjuk inför språk. Det finns alltid någon som kan det bättre.

    Under åren som attaché representerade han Sveriges intressen under en period som präglades av kriget i Georgien 2008 och där Sverige hade avbrutit de bilaterala och militärdiplomatiska förhållandena med Ryssland.

    – Det var en svår balansgång där en del av jobbet var att återupprätta relationerna och en annan del att utbyta information, ta emot besök från de övriga 104 länderna som hade militärattachéer i Ryssland. Och samtidigt skulle man försöka komma ut och se saker i landet.

    Under dessa år påbörjade Ryssland dessutom en stor militär reform som lett fram till där vi är idag, vilket Johan Huovinen följde i detalj under sin tid i landet. 2014 till 2017 jobbade han även tre år som EU:s första militära rådgivare i Ukraina. Ett uppdrag som han trivdes med.

    – Uppdraget var väldigt fritt, det var att samverka med interlokutörer och att rapportera till EU. Jag fick träffa alla möjliga människor, samarbeta med försvarsattachéer och rådgivare, internationella organisationer och ukrainska generalstaben, säkerhetstjänsten SBU och alla frivilligorganisationer. Det gav en enorm inblick i ett land som varit under stor press sedan 2014, om vad som fungerade och inte. Kontakter jag har nytta av än i dag.

    Några dagar efter vår intervju i oktober 2023 skulle den här artikeln gå till tryck. I ett mejl den 16 oktober skriver Johan Huovinen att ”Jag läser detta ikväll och så får du svar under morgondagen, senast”. Men något svar kommer aldrig. Följande gryning, runt klockan fem på morgonen den 17 oktober står Johan Huovinen, som varje morgon i badrummet och rakar sig, till ljudet av den ukrainska piloten Denys Davidovs YouTube-kanal, med nästan en miljon prenumeranter.

    – Min fru är så otroligt trött på det där. ”Nej, inte den mannen igen” brukar hon säga. ”Skaffa hörlurar”.

    Men just den här morgonen hinner hon inte säga något. I stället reagerar Johan Huovinen på ett ljud från ytterdörren och börjar gå mot hallen. Halvvägs framme möts han av nationella insatsstyrkan som stormar in, ledd av Säpo. En av männen skriker ”polis, polis, ta det lugnt” och visar upp en polisbricka.

    Johan Huovinen grips och förs till Kronobergshäktet, misstänkt för grov obehörig befattning med hemlig uppgift, ett brott mot rikets säkerhet. Det innebär att någon utan lov skaffar sig eller röjer uppgifter om Sveriges försvar som kan skada Sveriges säkerhet om uppgifterna röjs för främmande makt. Brottet kan ge fängelse i upp till fyra år. Även frun Lena, som under 28 år jobbat på Försvarets radioanstalt, FRA, grips och misstänks för samma brott.

    Johan Huovinen

    ”Jag trivs bra med mitt jobb idag. Men de allra roligaste eller mest spännande uppdragen är så klart sådant som jag inte kan prata om”, säger Johan Huovinen.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Efterföljande dygn försöker jag kontakta Johan Huovinen igen. Officerstidningen har pressläggning och citaten från intervjun några dagar tidigare behöver hans godkännande. Media känner ännu inte till att han sitter inlåst i en cell, utan någon möjlighet till kontakt med omvärlden.

    Ett dygn senare kommer en push-notis från Expressen i mobilen. ”Svensk toppmilitär och hans fru gripna i razzia” intill en pixlad bild som jag känner igen. Artikeln ställs.

    I åtta veckor satt Johan Huovinen häktad med fulla restriktioner utan kontakt med omvärlden och det skulle dröja nästan ett år innan åklagaren avskrev honom från utredningen. Under tiden i häktet hann han tänka tillbaka på vår intervju och om artikeln ändå publicerades till slut, berättar han när vi ses igen.

    – Allt det här har ju att göra med min bakgrund såklart. Och det är klart att jag hann tänka att artikeln skulle kunna stärka misstanken mot mig.

    Allt det här har ju att göra med min bakgrund såklart. Och det är klart att jag hann tänka att artikeln skulle kunna stärka misstanken mot mig.

    Men sedan september 2024 är Johan Huovinen att betrakta som juridiskt oskyldig. Gripandet har satt spår i honom och påverkat hans relationer med kollegor och vänner. Han beskriver att många till en början tog avstånd och att han upplevde att hans förtroende var borta. Planen då var att rida ut stormen de sista åren till pension, vilket man inom Försvarsmakten kan ta ut som 61-åring.

    Men så här nästan två år efter att Johan Huovinen kom tillbaka till sin tjänst på Försvarshögskolan – och snart tre år efter gripandet – har något hänt. Förutom att han flyttat upp en våning på jobbet till ett eget kontorsrum och att kontorskollegan Joakim Paasikivi gått i pension, har hans telefon börjat ringa igen. Media fortsätter att ställa frågor om kriget i Ukraina och vänner har börjat höra av sig.

    Och i början av juli i år meddelar chefsåklagaren i fallet, Per Lindqvist, att utredningen läggs ned, inkluderat misstankarna mot Johans fru Lena. ”Jag har lagt ned förundersökningen på grund av att brott inte kan styrkas. Skälet är att det inte är möjligt att i alla delar förhöra de vittnen som är nödvändiga. Vittnena är på grund av sekretess förhindrade att förhöras om vissa uppgifter”, skriver chefsåklagaren i ett pressmeddelande.

    Upplever du att du har lyckats vända på skutan nu?

    – Ja, det tycker jag. Samtidigt finns det ju de som säger ”ingen rök utan eld”. Och det finns ingen transparens i detta. Jag kan inte transparent förklara vad som ligger bakom. Det skulle annars kanske lägga saker till rätta.

    Så, vad var det som hände? Hela rättsfallet har omgärdats av omfattande sekretess och Johan Huovinen är belagd med yppandeförbud, vilket hindrar honom från att kunna berätta om fallet. Det är frustrerande, förklarar han.

    – Det finns ju en story där även om jag inte har något med den att göra.

    Har du en förhoppning om att alla uppgifter ska komma fram till slut?

    – Ja, och det finns en del som pekar på det. Vi får se. Det hade känts bra och som en slags återupprättelse.

    Johan Huovinen

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Fakta

    JOHAN HUOVINEN

    Ålder: 58 år.

    Yrke: Lärare i militär strategi på Försvarshögskolan.

    Familj: Fru och två vuxna barn.

    Bor: Lägenhet på Östermalm i Stockholm.

    Läser: ”Baltikums befrielse” av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg.

    Lyssnar på just nu: ”Sommar i P1” med bland andra Martin Kragh.

    Karriär i urval:
    1986: Värnplikt, gruppchef, I 19/P 5.

    1991: Officersexamen, därefter instruktör robot 70-pluton, Lv 3.

    1997–1998: Stf Sektionschef S5/BA 09 och BA 10, Bosnien.

    2000: Sektions­chef S5/KS 03, Kosovo.

    2009–2012: Sveriges armé- och flyg­attaché i Ryssland.

    2014–2017: EU:s militära rådgivare i Ukraina.

    2017–2022: Militärrådgivare vid Sveriges ständiga delegation till OSSE i Wien.

    2022–: Militär lärare på FHS.

    Ur arkivet: