Senast publicerat
Senast publicerat:

Marinstaben: Går inte att häva redan fattade beslut om höjda löner

Flera av marinens förbandschefer har fattat beslut om att lönerna för GSS/K ska höjas omgående. Marinstaben har undersökt förutsättningarna att återkalla besluten, men meddelar nu att det inte går. På tre förband har de nya lönerna aktiverats och där kan inte besluten hävas. Däremot får övriga förband vänta till höstens lönerevision.

Josefine Owetz
Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten.

Foto: Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten.

Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten.

I slutet av maj slöts en överenskommelse inom flera förband i marinen om att lönerna för GSS/K ska höjas retroaktivt från den 1 april. Men snart kom uppgifter om att Försvarsmakten ville återkalla besluten, något som Officerstidningen rapporterade om i tisdags. På ett förband hann också det nya beslutet om höjda löner för GSS aktiveras och betalas ut. Ett 100-tal sjömän fick sina nya löner utbetalda i juni. På de andra förbanden har justeringen av de nya lönerna pausats eller stoppats.

–  Marinstaben blev uppmärksammade på att det fattats beslut om lönejusteringar för GSS. Vi kallade till en konferens i torsdags i förra veckan och förbandscheferna redovisade då vad de tyckte och tänkte. Vi ville diskutera med cheferna och få en uppfattning varför man tagit det här beslutet. Jag gav sedan i uppdrag åt Marinstaben att kontrollera vad det fanns för förutsättningar att häva besluten, säger kommendör Håkan Nilsson, som är chef för Marinstaben.

Han förklarar att de sedan dess har utrett frågan och under torsdagseftermiddagen kom Marinstaben fram till att det inte går att häva besluten på de förband där nya lönerna redan har aktiverats.

– Det finns inte förutsättningar att avbryta där man tagit beslut. På förbanden där man redan har knappat in i Prio och haft löneråd och samverkan, där kommer inte besluten att återtas. De besluten är fattade. Sedan kan vi ha synpunkter på lovligheten och vilka mandat man har som förbandschef, det är nämligen inte helt tydligt.

» I grund och botten fanns det helt enkelt anledning för oss att titta om det gick att återkalla beslutet. «

Har inte förbandscheferna mandat att sätta högre löner på sina medarbetare om de finner skäl för det?

– Inte enligt de styrmetoder som vi har för lönesättning i Försvarsmakten. Ska man ändra lön utanför avtalet och lönerevisionsprocessen så ska lönen ändras vid väsentligt förändrade arbetsuppgifter. I det här fallet är det ingen av soldaterna eller sjömännen som har fått förändrade arbetsuppgifter, säger Håkan Nilsson och tillägger:

– Sedan finns det en passus i avtalet att man ska hantera oskäliga löneskillnander, men det gör man inom lönen för ordinarie Rals-arbete. I grund och botten fanns det helt enkelt anledning för oss att titta om det gick att återkalla beslutet.

 Tredje sjöstridsflottiljen, Fjärde sjöstridsflottiljen och Sjöstridsskolan hör till de förband där de nya lönerna har aktiverats. På Stockholms amfibieregemente, Älvsborgs amfibieregementet, Marinbasen och Första ubåtsflottiljen har besluten ännu inte verkställts, enligt Håkan Nilsson. På dessa förband kommer lönejusteringarna för GSS/K i höstens Rals:

Liknande läsning:

– På förbanden där man inte fattat beslut får man vänta till i höst så att man följer Försvarsmaktens lönepolicy. De kommer hantera lönerna i årets Rals inom ramen för det arbetet.

Vad tänker du om att GSS/K på vissa marina förband nu får höjda löner medan andra får vänta?

– Jag är helt övertygad om att det kommer bli en utmaning för förbandscheferna att hantera detta. Det är alltid besvärligt och innebär ledarskapsutmaningar för förbandschefer att hantera centrala beslut. Det kommer att vara löneskillnader mellan GSS/K på förbanden i några månader, men sedan kommer dessa att justeras och rättas till.

» Jag är helt övertygad om att det kommer bli en utmaning för förbandscheferna att hantera detta. «

Under våren har förbanden i marinen diskuterat med Officersförbundets lokala föreningar om att höja lönerna för GSS/K. Detta för att möjliggöra för förbanden att behålla personal och därmed undvika problem med att lösa sina tilldelade uppgifter.

– Min bedömning att behålla-perspektivet har varit en stark grund för förbandscheferna i detta. Men förutsättningarna att fatta beslutet om att höja lönerna saknas om vi ska följa de mekanismer som gäller för lönebildningar i Försvarsmakten. Det är olyckligt att vi hamnat i den här situationen. Och de löneskillnaderna som finns nu bland GSS på förbanden kommer att hanteras i årets lönerevision, säger Håkan Nilsson, chef för Marinstaben.

Officersförbundet välkomnar beskedet från Marinstaben. Peter Löfvendahl, förbundssekreterare på Officersförbundet, kommenterar det så här:

– Det är glädjande att Försvarsmakten kommit fram till samma sak som oss, nämligen att det inte går att riva upp redan fattade beslut och att de därmed nu håller de ingångna överenskommelserna. Däremot är det märkligt att man så tydligt tar avstånd från förbandscheferna och deras behov av att höja lönerna för sina GSS och att man inte heller låter de övriga förbanden få fullfölja sina löneförhöjningar. Det kommer skapa ledarskapsutmaningar – inte för Marinstaben utan för förbandscheferna. De här pengarna betyder mycket för den enskilde soldaten och sjömannen men är småpengar för Försvarsmakten, säger Peter Löfvendahl.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

    Peter Haldén
    Kampen om Östersjön – Sveriges nya ­verklighet i Nato
    De ryska aktiviteterna i Östersjön har ökat markant efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Här syns svenskt stridsflyg följa en rysk ubåt på väg in i Östersjön.

    Foto: Försvarsmakten

    Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

    Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

    Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
    Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

    Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

    Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

    Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

    Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

    Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

    Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

    Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

    För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

    I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

    Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

    Fregatter

    De fyra fregatterna som Sverige ska beställa av Frankrike, riskerar att bli lätta måltavlor för ryska drönare, menar Peter Haldén.

    Foto: REA/Pierre Ollier

    I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
    För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

    För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibie­förbanden ges uppgifter att bedriva ­operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

    Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

    Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

    Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

    Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

    Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

    Peter Haldén

    Peter Haldén

    Lärare på Strategiavdelningen på Försvarshögskolan och huvudredaktör till antologin ”Östersjön. En geopolitisk historia”, Stolpe förlag, 2026.

    Fakta

    Drönare i sjökrigföring

    Obemannade farkoster har på kort tid för­ändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt ­innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än be­mannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens ­försvarssystem.

    Källa: Försvarsmakten

    Ur arkivet: