Senast publicerat
Senast publicerat:

Marinstaben: Går inte att häva redan fattade beslut om höjda löner

Flera av marinens förbandschefer har fattat beslut om att lönerna för GSS/K ska höjas omgående. Marinstaben har undersökt förutsättningarna att återkalla besluten, men meddelar nu att det inte går. På tre förband har de nya lönerna aktiverats och där kan inte besluten hävas. Däremot får övriga förband vänta till höstens lönerevision.

Josefine Owetz
Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten.

Foto: Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten.

Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten.

I slutet av maj slöts en överenskommelse inom flera förband i marinen om att lönerna för GSS/K ska höjas retroaktivt från den 1 april. Men snart kom uppgifter om att Försvarsmakten ville återkalla besluten, något som Officerstidningen rapporterade om i tisdags. På ett förband hann också det nya beslutet om höjda löner för GSS aktiveras och betalas ut. Ett 100-tal sjömän fick sina nya löner utbetalda i juni. På de andra förbanden har justeringen av de nya lönerna pausats eller stoppats.

–  Marinstaben blev uppmärksammade på att det fattats beslut om lönejusteringar för GSS. Vi kallade till en konferens i torsdags i förra veckan och förbandscheferna redovisade då vad de tyckte och tänkte. Vi ville diskutera med cheferna och få en uppfattning varför man tagit det här beslutet. Jag gav sedan i uppdrag åt Marinstaben att kontrollera vad det fanns för förutsättningar att häva besluten, säger kommendör Håkan Nilsson, som är chef för Marinstaben.

Han förklarar att de sedan dess har utrett frågan och under torsdagseftermiddagen kom Marinstaben fram till att det inte går att häva besluten på de förband där nya lönerna redan har aktiverats.

– Det finns inte förutsättningar att avbryta där man tagit beslut. På förbanden där man redan har knappat in i Prio och haft löneråd och samverkan, där kommer inte besluten att återtas. De besluten är fattade. Sedan kan vi ha synpunkter på lovligheten och vilka mandat man har som förbandschef, det är nämligen inte helt tydligt.

» I grund och botten fanns det helt enkelt anledning för oss att titta om det gick att återkalla beslutet. «

Har inte förbandscheferna mandat att sätta högre löner på sina medarbetare om de finner skäl för det?

– Inte enligt de styrmetoder som vi har för lönesättning i Försvarsmakten. Ska man ändra lön utanför avtalet och lönerevisionsprocessen så ska lönen ändras vid väsentligt förändrade arbetsuppgifter. I det här fallet är det ingen av soldaterna eller sjömännen som har fått förändrade arbetsuppgifter, säger Håkan Nilsson och tillägger:

– Sedan finns det en passus i avtalet att man ska hantera oskäliga löneskillnander, men det gör man inom lönen för ordinarie Rals-arbete. I grund och botten fanns det helt enkelt anledning för oss att titta om det gick att återkalla beslutet.

 Tredje sjöstridsflottiljen, Fjärde sjöstridsflottiljen och Sjöstridsskolan hör till de förband där de nya lönerna har aktiverats. På Stockholms amfibieregemente, Älvsborgs amfibieregementet, Marinbasen och Första ubåtsflottiljen har besluten ännu inte verkställts, enligt Håkan Nilsson. På dessa förband kommer lönejusteringarna för GSS/K i höstens Rals:

Liknande läsning:

– På förbanden där man inte fattat beslut får man vänta till i höst så att man följer Försvarsmaktens lönepolicy. De kommer hantera lönerna i årets Rals inom ramen för det arbetet.

Vad tänker du om att GSS/K på vissa marina förband nu får höjda löner medan andra får vänta?

– Jag är helt övertygad om att det kommer bli en utmaning för förbandscheferna att hantera detta. Det är alltid besvärligt och innebär ledarskapsutmaningar för förbandschefer att hantera centrala beslut. Det kommer att vara löneskillnader mellan GSS/K på förbanden i några månader, men sedan kommer dessa att justeras och rättas till.

» Jag är helt övertygad om att det kommer bli en utmaning för förbandscheferna att hantera detta. «

Under våren har förbanden i marinen diskuterat med Officersförbundets lokala föreningar om att höja lönerna för GSS/K. Detta för att möjliggöra för förbanden att behålla personal och därmed undvika problem med att lösa sina tilldelade uppgifter.

– Min bedömning att behålla-perspektivet har varit en stark grund för förbandscheferna i detta. Men förutsättningarna att fatta beslutet om att höja lönerna saknas om vi ska följa de mekanismer som gäller för lönebildningar i Försvarsmakten. Det är olyckligt att vi hamnat i den här situationen. Och de löneskillnaderna som finns nu bland GSS på förbanden kommer att hanteras i årets lönerevision, säger Håkan Nilsson, chef för Marinstaben.

Officersförbundet välkomnar beskedet från Marinstaben. Peter Löfvendahl, förbundssekreterare på Officersförbundet, kommenterar det så här:

– Det är glädjande att Försvarsmakten kommit fram till samma sak som oss, nämligen att det inte går att riva upp redan fattade beslut och att de därmed nu håller de ingångna överenskommelserna. Däremot är det märkligt att man så tydligt tar avstånd från förbandscheferna och deras behov av att höja lönerna för sina GSS och att man inte heller låter de övriga förbanden få fullfölja sina löneförhöjningar. Det kommer skapa ledarskapsutmaningar – inte för Marinstaben utan för förbandscheferna. De här pengarna betyder mycket för den enskilde soldaten och sjömannen men är småpengar för Försvarsmakten, säger Peter Löfvendahl.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Ta vara på gamers och jägare. Få ut 3D-skrivare på lägre förbandsnivå, klä stridsvagnen i en nätbur och utnyttja Rysslands besatthet av rutiner. Skaffa en hagelbössa – oavsett gradbeteckning. Under en längre resa längs Ukrainas frontlinje ser Officerstidningen ett krig i ständig förändring, där landets försvarare vill delge dyrköpta läxor till sina svenska kollegor.

    Fredrik Fahlman
    Kriget i Ukraina
    Serhij är pressofficer och arbetar med att göra kriget tillgängligt för media – och med att själv skjuta ned drönare.

    Foto: Paul Wennerholm

    Cherson, maj 2026. 400 meter från fronten. Löjtnant Serhij Serhejev springer ut på gatan. Han tar sikte rakt upp i luften och bränner av ännu en salva. Skotten går i tät följd, M4-karbinens kolv trycker hårt in i axeln, men han kontrollerar rekylen – han vet att insatserna är höga. För varje kula Serhij missar ökar risken att dö.

    Över honom hovrar en fiberoptisk drönare. Att den är styrd med tråd, i stället för radiokommunikation, gör att den är omöjlig att störa ut – något som båda sidor i kriget använder frekvent. Men det gör drönaren också långsammare, och den behöver mer tid på sig att lägga sig rätt i luften inför ett dykande anfall.

    Utöver det surrande hotet från ovan har Serhij också precis fått information om att förödande glidbomber kan vara på väg mot deras område. Han skjuter ut halva magasinet mot målet, men utan framgång.

    Sedan får han in en direktträff. Kulan penetrerar rakt igenom tändröret eller stridsdelen, och i ett öronbedövande dån exploderar drönaren. Evakueringen fortsätter därefter i rask takt. Serhij rör sig självsäkert – han är född och uppvuxen i Cherson och kan dess gator och gränder utan och innan.

    Före 2022 hade han inte en tanke på att bli militär. Han är utbildad journalist, men så fort ryska trupper nådde Cherson under invasionens första dagar tog han värvning. På rekryteringskontoret tilldelades han en kalasjnikov och 60 patroner – kroppsskydd, hjälm och skyddsväst var redan slut – och tillsammans med sina barndomsvänner var han i strid redan efter en timme.

    – Vi var modiga och dumma, säger han om den tiden, och tillägger att han förväntade sig att strida i några dagar och sedan dö med heder.

    Vi var modiga och dumma.

    En del av hans vänner gick det ödet till mötes. För honom själv fortsatte banan i marinkårens infanteri, innan ledningen bad honom att skola om sig till pressofficer eftersom att han var den enda i brigaden med journalistbakgrund. I våras blev han klar med sin grundläggande officersutbildning.

    Under flera resor till olika delar av den ukrainska frontlinjen har Officerstidningen under en längre tid samlat in vittnesmål och erfarenheter från ukrainska soldater och officerare. Frågorna har kretsat kring hur kriget har utvecklats, vad de önskade att de visste om den ryska militären innan de hamnade i krig med den och vilka sårbarheter fienden har.

    Många av dem är väldigt måna om att dela med sig till sina svenska kollegor så att de kan undvika att betala för lärdomarna i egna människoliv. Men det är bråttom – enligt dem tar så stora förändringar lång tid att implementera.

    Det är därför vi träffar Serhij i Chersons utkanter. Han har ordnat med ett besök i den ”röda zonen”, den stadsdel som ligger precis intill floden Dnipro. Ryska styrkor ockuperar marken på andra sidan, blott 400 meter bort. Zonen är som en spökstad – här är drönarattackerna så pass frekventa att nästan inga civila bor kvar.

    Kriget i Ukraina

    Pressofficeren Serhij jagar drönare i den röda zonen i Cherson tillsammans med bröderna Serhij och Jevhenij från den 34:e marinkårsbrigaden.

    Foto: Paul Wennerholm

    Kriget i Ukraina

    Pressofficer Serhij vid en marknad i Cherson.

    Foto: Paul Wennerholm

    Här följer vi med en man som också heter Serhij. Han och hans bror Jevhenij har båda i två års tid varit drönarjägare – en allt vanligare befattning i den ukrainska militären. Det innebär att deras huvuduppgift är att dagligen patrullera den här zonen och skjuta ned så många drönare de kan, med målet att förhindra så många som möjligt från att nå in till centrala Cherson. Dagens resultat blir tre sprängda ryska drönare. De har inte räknat hur många de har skjutit ned totalt, men hävdar att det rör sig om ”ett tusental”.

    Efteråt byter vi några snabba ord med Serhij. Han berättar att han själv ”bara” har skjutit ned ungefär tio ryska drönare, och riktar i stället en eloge till de båda bröderna. I det här kriget är precisionsskytte viktigare än någonsin, berättar han, och faktumet att de båda bröderna är erfarna soldater och har en bakgrund som jägare har varit ovärderligt för brigaden.

    Ni kommer att behöva jobba i en ’dödszon’ som är 60 kilometer djup. Ni måste förbereda er för det.

    På frågan om vilka tips han vill ge till svenska officerare svarar han:

    – Ni kommer att behöva jobba i en ”dödszon” som är 60 kilometer djup. Ni måste förbereda er för det.

    Han syftar på det område som mindre drönare kan operera i. Spaningsdrönare har här gjort slagfältet transparent, och därför är större truppansamlingar förbjudna. Finns det inga övergivna byggnader så måste ledningscentraler, bunkrar, och egna drönarbaser grävas ned. Djupt. Annars kommer de falla offer för ryska attackdrönare.

    Det råder delade meningar om hur djupt krigets ”dödszon” går – vanliga FPV-drönare når ungefär 30 kilometer, medan båda sidors mer avancerade drönare kan slå till på mer än 60 kilometers avstånd. Och med det delger han ett sista råd, som räddar många liv längs krigets frontlinjer:

    – Skaffa en hagelbössa. Det är ett otroligt effektivt sätt att göra sig av med ryska drönare.

    Just hagelbössor rekommenderas för att de är lättillgängliga, och att flera mindre projektiler lättare skjuter ned drönare. För erfarna skyttar – som de båda bröderna – är automatkarbiner att föredra.

    Och när en drönare kan slå till flera mil djupt så innebär det att vissa högkvarter i fält måste hamna i ”dödszonen”. Därför gäller rådet att skaffa en hagelbössa för alla stridande, även högre officerare och de som inte har strid som huvuduppgift.

    Charkivregionen, mars 2026. Två mil från Kupjanskfronten. Just dödszonens djup blir tydligt längre österut i landet. Sedan ett drygt år tillbaka täcks nu de flesta vägar i närheten av fronten med milslånga nättunnlar, uppsatta i hopp om att inkommande drönare ska trassla in sig.

    Ju närmare man kommer frontlinjen, desto färre människor syns till. I mångt och mycket utförs logistiken här av både luft- och markdrönare. De soldater som håller den yttersta linjen blir ofta kvar på rotationer där i flera veckor, ibland månader, i väntan på att tät dimma eller oväder ska göra sikten så dålig för drönare att en evakuering är möjlig.

    Skaffa en hagelbössa. Det är ett otroligt effektivt sätt att göra sig av med ryska drönare.

    Men här, i de östra delarna av den ukrainska Charkivregionen, är det mer rörelse än vanligt. Den ukrainska armén har precis påbörjat en motoffensiv för att ta tillbaka staden Kupjansk – en strategisk knutpunkt för tågförbindelser. Ett ryskt fotfäste här skulle öppna för en offensiv direkt mot Charkiv, landets näst största stad.

    För att återta Kupjansk utnyttjade Ukraina geografin i området. Staden delas av en flod, och genom att punktmarkera broar med drönare och artilleri lyckades de isolera de ryska styrkorna i stadens västra del och hindra deras logistiktransporter. Samtidigt tryckte Ukraina på för att få ett övertag i luftrummet – ukrainska drönaroperatörer infiltrerade ockuperad mark på andra sidan floden, norr om staden, och jagade ryska drönarpiloter. Det skapade möjlighet för Ukrainas markoffensiv.

    En av dem som deltog i en sådan infiltration är sergeant Jurij i den 14:e mekaniserade brigaden. Han har stridit sedan den fullskaliga invasionens början – först som skyttesoldat och sedan tidigt som drönaroperatör. Han är en av dem i brigaden med flest bekräftade träffar med drönare.

    Officerstidningen möter honom på en fältbas vid fronten mot Kupjansk, där han precis kommit tillbaka från ett uppdrag. Det är ett övergivet hus på landsbygden. Utifrån tyder ingenting på att någon militär verksamhet pågår här: Enheten utgår från att ryska spaningsdrönare ständigt vakar över området, och skulle kunna slå till när som helst ifall de får signaler på att soldater är baserade här.

    Kriget i Ukraina

    Serhij som ingår i den 14:e mekaniserade brigaden monterar ihop en ny drönare i deras verkstad i Charkiv-regionen. Tillsammans kan han och hans grupp bygga en drönare om dagen.

    Foto: Paul Wennerholm

    Kriget i Ukraina

    Jurij är en av de mest erfarna drönarpiloterna i den 14:e brigaden.

    Foto: Paul Wennerholm

    Mycket av arbetet här kretsar kring en 3D-skrivare. I och med att all logistikförsörjning är en risk, så försöker Ukraina att i största möjliga mån tillverka drönarna precis intill frontlinjen. De kan printa drönarens ram, fästen, landningsställ och behållare för fiberoptisk kabel – det enda de inte kan tillverka här är batteriet, sprängladdningen och kameran.

    – Den här låter oss hålla fronten, säger Jurij och pekar på skrivaren.

    Han uppskattar att det finns tiotusentals sådana längs Ukrainas mer än hundra mil långa frontlinje. Just att ha tillgång till 3D-skrivare på lägre förbandsnivå har flera fördelar, fortsätter han. Det gör att de kan testa modeller under verkliga förhållanden, se vad som behöver optimeras, och lösa det själva. Det skulle gå mycket långsammare om hela drönarproduktionen och utvecklingen var centraliserad, anser han.

    Vi frågar Jurij vad som krävs av en soldat som vill bli drönaroperatör. Han berättar att arbetet är mer fysiskt och riskabelt än vad som ofta antas – trots att de inte agerar precis vid stridslinjen, så måste de fortfarande ta sig knappa tio kilometer från striderna. De måste gå flera mil till fots med en stor mängd packning, där de hela tiden riskerar att falla offer för ryska drönare.

    – Det tar lång tid att lära sig flyga och hantera kontrollen. Vi har märkt att unga killar som varit gamers blir väldigt bra drönaroperatörer. Ta vara på dem.

    Vi har märkt att unga killar som varit gamers blir väldigt bra drönaroperatörer. Ta vara på dem.

    Och tillbaka i Charkiv gör vi ett besök hos en av brigadens stridsvagnsenheter. Här har en typ av jobb alltid högsta prioritet: att förstärka fordonen med burar och stålnät, för att hindra att drönarna exploderar precis intill pansaret. Om det görs har man en chans att överleva – annars kan det vara kört redan efter första träffen.

    Det är samma typ av vittnesmål som när Officerstidningen i början av året besökte ”svenskbrigaden” i Sumyregionen. Soldaternas rekommendation då var att fästa så mycket nät och galler som möjligt på stridsfordon 90 och stridsvagn 122. Enligt en av mekanikerna här utvecklas kriget till någonting annat ”nästan varje månad”. Och även ryssarna lär sig av det, suckar han.

    Ny forskning ger stöd för det. I en rapport från den amerikanska tankesmedjan CEPA, som fokuserar på försvarsfrågor kopplade till Nato, började Ryssland kriget med en närmast dysfunktionell ”kill chain” – alltså deras kedja för att identifiera, prioritera och bekämpa mål.

    Från 2023 skedde stora förändringar i kriget. Då skickades spaningsdrönare, framför allt Orlan, Zala och Supercam, ut på bredd till förbanden. Det är något som den ukrainska armén tar på största allvar – ofta måste operationer stanna upp bara för att spaningsdrönarna är i luften.

    Integrationen mellan olika vapensystem har också märkbart förbättrats. Tidigare kunde det ta flera dagar från att ett mål upptäcktes till dess att positionen bekämpades, och då hade det sedan länge försvunnit. Idag kan det ske på minuter att en position identifieras och en glidbomb, ballistisk robot eller attackdrönare beställs.

    Slutsatsen är att Natoländerna måste ta till sig ”kritiska lärdomar från drönarkriget i Ukraina” för att inte riskera att hamna efter i utvecklingen – särskilt vad gäller anskaffandet av en stor mängd billiga attackdrönare, elektronisk krigföring mot den nya typen av hot, och egen integration av vapensystem, säger flera som vi pratar med.

    Kriget i Ukraina

    ”Svjat” är chef för ett prickskyttekompani. Av säkerhetsskäl önskar han vara anonym.

    Foto: Paul Wennerholm

    Dobropillja, augusti 2025. Tre mil från Pokrovskfronten. ”Svjat”, chef för ett prickskyttekompani, har delade åsikter kring Rysslands utveckling. Å ena sidan: De är absolut dödliga med drönare. Trots sitt hat mot fienden så hyser han respekt för deras kunskap kring drönarna, och hur de utvecklar dem. Men samtidigt: Fyra år in i det fullskaliga kriget har ryssarna svårt att släppa sitt sovjetiska arv. Efter otaliga uppdrag vid fronten har han lärt sig att de är ­besatta av rutiner – och de gör dem förutsägbara.

    Under sensommaren 2026 träffar vi honom i Dobropillja i Donbassregionen. Här är deras kompanistab. Tills nyligen ansågs det här vara en säker stad – men precis innan besöket har den ryska armén anammat en ny teknik där de genom en typ av ”moderskeppsdrönare” kan förstärka radiosignalerna, och därmed öka drönarnas räckvidd. Därför hörs ett ständigt surrande i luften under vårt besök.

    ”Svjat” berättar om hur rollen för prickskyttar har förändrats när slagfältet blir mer transparent. En del militäranalytiker menar att de inte längre fyller någon funktion, men kompanichefen håller inte med: Deras egna drönare kan se mycket av fienden från ovan, men de har problem med att följa ryssarnas rörelser horisontellt när de flyttar sig igenom skogsbryn.

    Precis då så kommer det där surrande ljudet obekvämt nära. Kompanichefen säger till oss att stå helt stilla – vi står under ett träd, så troligtvis har drönaren inte sett oss. Sedan syns den hovra rakt ovanför, bara tio meter över trädet. Den fortsätter sedan ned för gatan och exploderar i ett övergivet hus, bara ett stenkast bort.

    Det ingår i ”Svjats” vanliga arbetsdag att undvika drönare, och han har med tiden blivit bra på det. Men ett par månader efter vårt möte tar hans tur slut. Under en bilfärd i Donetskregionen upptäcker han att två attackdrönare jagar honom. Han trampar gasen i botten och kör så fort han kan in på en sidoväg som leder in i skogen. Han når fram precis i tid, men under stressen tappar han tillfälligt kontrollen. Bilen kör av vägen och störtar rakt ned i en flera meter djup ravin. Kraschen är så illa att han får en fraktur i ryggraden. Men hans flyktväg gav ändå utdelning: ”Svjat” kom in så pass långt i den täta skogen att drönarna tappade bort spåret efter honom.

    Sedan följer en lång rehabiliteringsprocess och han blir helt återställd – trots frakturen har ryggmärgen inte tagit skada. Vi når honom åter över telefon i mitten av augusti, när han precis återgått i tjänst. Trots den svåra skadan är han vid gott mod.

    – Generellt är det ganska lätt att överleva en drönarattack, säger han.

    Det gäller bara att planera var man är, var hotet kommer ifrån, och utnyttja årstiden, fortsätter ”Svjat”. Han ger några exempel: I städer och bakom kullar fungerar drönarnas radiosignaler mycket sämre. Om man istället möter en fiberoptisk drönare så är de oftast långsamma och svårare att navigera, och de undviker helst att flyga över skogsbryn för att tråden inte ska fastna.

    Sommarhalvåret är bästa tiden för att skydda sig. Lövträden är extremt viktiga, och hela operationer kan planeras beroende på var träden finns. Och särskilt hans prickskyttar uppskattar hettan: Om de rör sig längs en asfalterad väg så värms den upp under dagen, vilket medför att soldater som förflyttar sig längs den under nattetid inte syns på värmekameror.

    Vintern är svårare, men även där finns fördelar: Är det extremt kallt blir drönarnas avstånd märkbart sämre, och man är mer säker i den bakre delen av ”dödszonen”. Att börja springa är ofta det allra sämsta man kan göra, såvida det inte är uppenbart att du är upptäckt och du har en flyktväg redo nära dig, förklarar han.

    – Tänk på vad operatören ser. Det är skakig kamera som åker snabbt, ofta med dålig uppkoppling. Du sticker bara ut ifall du rör på dig snabbt.

    Tänk på vad operatören ser. Det är skakig kamera som åker snabbt, ofta med dålig uppkoppling. Du sticker bara ut ifall du rör på dig snabbt.

    Vi frågar om han har ett sista tips till svenska officerare och soldater som skulle kunna hamna i hans egen situation – att leda förband i strid mot den ryska armén.

    – Deras billigaste resurs är deras soldater. De skiter fullständigt i dem, och de kommer att skicka fram dem i mängder tills de når sina mål. Det här är deras starka sida.

    Sedan fortsätter han: Vad han har lärt sig över tid är att de är oerhört förutsägbara. Allt de gör måste ske på ett visst sätt, alltid med samma metod och vid samma klockslag. Det går att utnyttja.

    Han tar som exempel att när han lärt sig vilken rysk brigad som står på andra sidan frontlinjen så vet han att exempelvis artilleriet alltid kommer att skjuta vid ett visst klockslag, plus-minus tio minuter.

    – Det här är ingen överdrift – i alla fall vid min front så kommer glidbomberna jämt klockan 04, och jag vet att eftermiddagarna är lugna. Det är fördelaktigt att planera operationer efter sådana rutiner.

    Fredrik Fahlman

    Fredrik Fahlman

    Utrikesreporter med en bakgrund på TT och SvD, bosatt i Ukraina och bevakar utvecklingen vid fronten.

    Paul Wennerholm

    Paul Wennerholm

    Prisbelönt bildjournalist som arbetar med flera stora dagstidningar.

    Ur arkivet: