Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har lämnat Ottawakonventionen som förbjuder användning av truppminor, och återtar nu den förmågan. Skälet är inte att de värderar humanitär rätt lägre än Sverige, utan att de måste kunna stoppa ett ryskt genombrott på eget territorium. För frontstaterna är minor ett verktyg för att fördröja och kanalisera en angripare så att artilleri, drönare, pansarvärn får bättre verkan och inte minst minska sina egna förluster. Det ger också tid att evakuera och skydda civilbefolkningen.
I Sverige kvarstår dock förbudet mot truppminor. Problemet är nu inte bara att vi saknar samma militära verktyg som våra grannar, utan också att förbudet har straffrättsliga konsekvenser i svensk lag. Enligt 22 kap. 6 b § brottsbalken kan befattning med truppminor leda till mycket stränga straff, lagstiftningen nämner utveckling, förvärv, innehav och överlåtelse av de förbjudna minorna.
Hur ska en svensk chef leda ett finskt förband som använder truppminor? Kan en svensk trängsoldat frakta minor åt ett lettiskt förband? Kan en svensk logistiker medverka till att planera och leda transporter? Kan svenska förband överta terräng där allierade redan lagt ut minor?
Vid konkret gemensam operationsplanering kan det uppkomma frågor om vad medverkan vid planering, ordergivning och annat praktiskt bistånd innebär. ”Militära förberedelser” är inte kriminaliserade som en egen gärning, men konkret främjande av ett fullbordat minbrott kan vara medhjälp eller anstiftan enligt brottsbalken.
En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland
Svenska lagstiftare har också gjort undantag från det normala kravet på dubbel straffbarhet, att en gärning som görs utomlands måste vara olaglig i både Sverige och i det andra landet. En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland. Det skapar en orimlig situation i alliansen vid såväl försvarsplanering som stridens genomförande.
Kommer finska och lettiska förband acceptera att ledas av svenska chefer vilka inte får ge order som innebär användning av truppminor? Kommer det påverka Sveriges möjligheter att tillsätta viktiga chefsbefattningar i Natos befälshierarki i det nordisk-baltiska området?
Sådana frågor kan inte lösas med önsketänkande. Varje juridisk reservation i detta avseende kostar militär handlingsfrihet och effektivitet. Den skapar osäkerhet om order, ansvar och planering där Nato i stället behöver snabbhet, enkelhet och gemensamma ledningsprinciper.
Överbefälhavaren Michael Claesson flaggade redan våren 2025 för behovet av en lösning för svenska officerare som tjänstgör utomlands, i januari upprepades detta med ordet skyndsamt. Svensk handlingskraft lyser ännu med sin frånvaro.
Den bästa lösningen är att Sverige snarast lämnar Ottawakonventionen. Ett frånträde måste göras i fredstid och tar tid. Därefter krävs lagändringar, utbildning, doktrin, anskaffning och övning. Ukrainas erfarenhet visar faran med att vänta tills kriget redan har börjat, då man inte får frånträda konventionen om landet är i krig.
Men svenska officerare kan inte vänta på att det till sist finns en politisk majoritet att lämna konventionen och sedan ha väntetid på sex månader efter att utträdet lämnats in.
Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade.
Regering och riksdag bör därför omedelbart undanröja den straffrättsliga spärr som hindrar svenska officerare från att fullt ut tjänstgöra i allierade förband. Undantaget från kravet på dubbel straffbarhet för olovlig befattning med minor bör tas bort, så att svenska befäl inte riskerar åtal i Sverige för handlingar som är lagliga i värdlandet och nödvändiga för en gemensam Nato-operation.
Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade. Sverige kan inte å ena sidan lova Finland och de baltiska staterna att vi ska bidra till deras försvar och å andra sidan skicka svenska officerare med händerna bundna bakom ryggen. Det är osolidariskt, men också farligt för vår egen säkerhet.
Först måste den akuta juridiska låsningen bort. Därefter bör Sverige lämna Ottawakonventionen medan det fortfarande kan ske under ordnade former. Handlingsfrihet som inte säkras i fred kan vara omöjlig att återta i krig.
Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.
Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.
Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.
Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien
