Utanför Veteranmottagningens fönster på Akademiska sjukhuset i Uppsala har skymningen börjat falla. Joel Bramsgård sitter tillbakalutad i stolen på sitt mottagningsrum efter en lång arbetsdag med flera patientmöten. Han är socionom och arbetar som kurator på Veteranmottagningen. Men han är också före detta yrkesofficer med flera missioner bakom sig, bland annat i Afghanistan. Precis som hos många andra veteraner har den senaste tidens händelseutveckling i landet gjort ett starkt intryck på honom.
– Man känner frustration och sorg över det som sker och många upplever att det de gjorde där nere var bortkastat, säger han. Det blir som en kedjereaktion av tankar och känslor där hela insatsen känns som ett misslyckande vilket får en att ifrågasätta om det verkligen var värt allt lidande, alla sårade och alla förluster. Man satsade stort i den konflikten och så blev det inte som man hade tänkt sig.
Joel Bramsgård berättar att han har kontakt med många veteraner som tjänstgjort i Afghanistan. Både genom sin privata umgängeskrets och i Facebookgrupper, men också bland patienterna på Veteranmottagningen. Och nästan alla han möter reagerar på samma sätt över det som sker. Starkast var reaktionerna under sensommaren när talibanerna efter sitt snabba segertåg genom landet intog huvudstaden Kabul och under den kaotiska evakueringen som följde.
– Jag brukar följa med i nyhetsrapporteringen annars, men under den här tiden var jag inte superaktiv och jag kände att jag inte ville se allt som hände. Men jag såg förstås en del och har tittat och läst i efterhand, säger Joel Bramsgård.
Nu när den värsta turbulensen lagt sig har han börjat förlika sig med det som händer och försöker se den Nato-ledda insatsen ur ett annat perspektiv. Även om det övergripande målet inte uppnåddes vet han att den utländska militära närvaron gjorde skillnad för lokalbefolkningen där och då och bidrog till att skapa ett visst mått av frihet och trygghet.
– Oavsett hur det blir med de nya talibanerna vid makten, värre, likadant eller bättre än på nittiotalet, finns 01-generationen kvar och lever vidare. Förhoppningsvis har vi lyckats så ett frö hos dem som på sikt kan leda till en förändring.
För egen del upplever Joel Bramsgård att han i sin befattning som ammunitionsröjare, på ett mycket konkret sätt bidrog till att öka säkerheten i och omkring staden Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan där den svenska campen låg. Under sin sista insats, FS17 2009, var han ställföreträdande gruppchef i en EOD-grupp som genomförde både planerade och uppkomna röjningsuppdrag.
Liknande läsning:
– I snitt röjde vi ett objekt i veckan, även om det kunde vara lite olika. Vid ett tillfälle eliminerade vi ett stort ammunitionsförråd med runt 1 000 projektiler som legat nergrävt sedan åttiotalet i väntan på bättre tider. Det vår grupp gjorde i Afghanistan var tydligt och livsbesparande. Det är sådant jag försöker fokusera på nu och jag hör många andra veteraner som resonerar på samma sätt. Man måste se till det lilla istället för det stora.
Insatsen i Afghanistan var krävande och periodvis också våldsam, något även Joel Bramsgård upplevde. Sin första tjänstgöring i landet 2007 i FS14, beskriver han som relativt lugn. De körde runt i Toyota Land Cruisers och stämningen i staden var ganska avslappnad. När han två år senare återvände var läget ett annat. Säkerhetsåtgärderna i och runt campen hade skärpts, de obepansrade bilarna hade ersatts av terrängbil 16, Galten, det var mer spänt bland lokalbefolkningen och många svenska enheter hamnade i strider. Tre veckor innan rotation färdas Joel Bramsgård och hans grupp i en konvoj genom en uttorkad flodfåra väster om Mazar-e-Sharif. Plötsligt smäller det. Det tredje fordonet i konvojen hade kört på en hemmagjord sprängladdning och slagits ut. En afghansk tolk dog och flera soldater skadades.
– Det var väldigt stressigt och pressat. Mycket gick på automatik när vi tog hand om sårade och den döde, men otryggheten fanns där hela tiden. Vi visste inte om det fanns fler IED-er i området eller om sprängladdningen var en del i ett planerat eldöverfall, säger Joel Bramsgård.
Dagarna efter händelsen upplevde han och övriga deltagare i gruppen akuta stressymptom med svårigheter att varva ner, rastlöshet och sömnproblem.
– Den första reaktionen var att vi inte ville ut igen. Vi ville bara stanna inne på campen, det var ju så nära hemgång. Men efter ett par dagar kände vi att vi behövde komma ut; back in the saddle, som man brukar säga, och vi gav oss ut och mötte vår ångest. Det var väldigt viktigt för oss och efterhand klingade besvären av, säger han och fortsätter.
– Min syn på den här händelsen har inte förändrats på grund av det som sker i Afghanistan nu, men det vi råkade ut för var något som påverkade alla oss som var med. Min bästa kompis från den tiden tog tyvärr livet av sig 2013. Ingen vet om det hade någon koppling till Afghanistan, men det går förstås inte att utesluta. Det var en tung förlust och jag blir fortfarande ledsen när jag påminns om det.
Ett sätt att hantera de känslor som händelseutvecklingen i Afghanistan kan väcka hos veteraner, är att prata med andra som varit där, säger Joel Bramsgård.
– Vi på Veteranmottagningen uppmuntrar att man tar kontakt och pratar med andra veteraner. Jag försöker själv leva som jag lär och har haft lite extra kontakt med mina gamla veterankompisar den senaste tiden.
Och det är inte bara veteraner som tjänstgjort i Afghanistan som påverkas av händelseutvecklingen i landet, berättar Joel Bramsgård. Även hos dem som deltagit i andra insatser väcker det här känslor.
– Veteraner brukar se sig själva som en stor homogen grupp och även om man själv inte varit i Afghanistan påverkas man i viss mån ändå av det som händer där.
För egen del, säger Joel Bramsgård, har han aldrig ångrat att han deltog i insatsen i Afghanistan. Han tycker att han kom dit med öppna ögon och förstod vad han gav sig in på, även om han tror att han i dag skulle funderat ett extra varv innan han beslutade sig för att åka.
– Det är lätt att så här i efterhand säga att jag skulle ha tänkt igenom mitt beslut ännu noggrannare än jag gjorde då, men jag tror att jag hade gjort det. Inte bara för att jag har blivit äldre utan också för det jag personligen varit med om och för att vi sett hur utfallet blev. Det var också en väldigt komplicerad konflikt där Sverige gick in i något som USA hade startat och målet var inte alldeles tydligt. Handlade det om att bekämpa terrorismen eller byta ut regimen i Afghanistan?
Under sina uppdrag hade Joel Bramsgård en ganska begränsad kontakt med lokalbefolkningen. En lokal grupp som däremot bidrog med ovärderliga tjänster till de svenska kontingenterna och som arbetade nära svenskarna, var de afghanska tolkarna. Att många av dem fortfarande är kvar i Afghanistan, tycker Joel Bramsgård är beklagligt.
Så tillbaka till den där frågan som du själv har ställt dig flera gånger: var det värt det?
– Ja, jag tycker att det, både utifrån personliga erfarenheter och utifrån Sveriges deltagande som helhet. Jag är i grunden för fredsbevarande insatser och kan se att vi gjorde stor skillnad för lokalbefolkningen under de åren vi var på plats.
FAKTA
Veteranmottagningen
Veteranmottagningen vänder sig till personer som tjänstgjort utomlands på uppdrag av svenska myndigheter och som lider av psykisk ohälsa kopplad till insatsen. Under de fem år som Veteranmottagningen funnits har man tagit emot cirka 300 patienter varav en majoritet tjänstgjort i Försvarsmakten. Bland patienterna är de som deltagit i mer våldsamma missioner överrepresenterade, däribland flera kontingenter i Afghanistan.
