Senast publicerat
Senast publicerat:

Beridna vaktparaden ska få nya paradhjälmar efter olycka

Beridna vaktparadens ceremoniella hjälmar har bytts ut mot vanliga ridhjälmar. Det sedan Arbetsmiljöverket hotat med att förbjuda paradhjälmarna vid ridning. I våras startade projektet ridsäkerhet vid Livgardet som ska ta fram nya säkerhetsgodkända paradhjälmar och kroppsskydd för ridning.

Redaktionen
Försvarsmakten
Högvaktens paradhjälmar är nu tillfälligt ersatta med säkerhetsgodkända ridhjälmar efter en olycka förra hösten som ledde till en anmälan om brister i arbetsmiljön.

Diskussioner om den bristande säkerheten hos de ceremoniella hjälmar som burits under den beridna vaktparaden har förts i flera år. Åtgärder har vidtagits men utan fullgott resultat, och efter en olycka förra hösten när en musiker föll av sin häst uppe vid slottsbacken, fördes frågan vidare till Arbetsmiljöverket.

– Hjälmen lämnade ryttaren och träffade backen och när man såg vad som hände med den undrade man hur det hade gått för ryttaren om han hade landat på huvudet, säger Andreas Lundin, lokalt skyddsombud vid Livgardets dragonmusikkår. Vi har ifrågasatt säkerheten i paradhjälmarna i flera år och vår enda utväg var till slut att upprätta en 6 6a (anmälan om brister i arbetsmiljön red anm).

Efter misslyckade försök att komma överens med arbetsgivaren om tidsplanen för införandet av en ny paradhjälm lämnades ärendet till Arbetsmiljöverket. I början av juli meddelade myndigheten att man övervägde att förbjuda paradhjälmen vid ridning från den 28 augusti. Användandet av paradhjälmen stoppades av regementschef Stefan Nacksten och efter en utredning beslutades att paradhjälmen skulle ersättas med säkerhetsgodkända ridhjälmar.

» Vi har varit fast i tänket att vi inte kan påverka hjälmen eftersom den är en del av paraduniformen «

– Jag kan bara beklaga att vi inte agerat tidigare, men vi har varit fast i tänket att vi inte kan påverka hjälmen eftersom den är en del av paraduniformen. Vi har också försökt att höja säkerheten i hjälmarna, men utan att nå ända fram, säger Stefan Nacksten.

Den första beridna vaktparaden genom Stockholm utan de ceremoniella hjälmarna genomfördes den 9 augusti.

Liknande läsning:

– Det här river förstås upp känslor hos personalen, men det finns också en förståelse för att vi måste sätta säkerheten främst. Och de ridhjälmar som används i dag är bara en tillfällig lösning, säger Stefan Nacksten.

Inom projektet ridsäkerhet som startade på Livgardet i maj ska nya, säkra paradhjälmar tas fram. Det genom att antingen förse befintliga paradhjälmar med ny inredning eller utveckla skalet hos vanliga ridhjälmar till att efterlikna de ceremoniella hjälmarna.

Gamla paradhjälmen och den tillfälliga säkerhetsgodkända ridhjälmen.

– Beslut om vilken väg vi ska gå är ännu inte fattat, men det är både viktigt att hjälmarna blir säkra och att bevara traditionen. Vi räknar med att införa de nya paradhjälmarna i april nästa år, säger Stefan Nacksten.

Andreas Lundin är glad över att arbetsgivaren agerar, men önskar att det hade skett tidigare.

– Då hade vi sluppit den här situationen och det hade funnits tid att ta fram en ny paradhjälm istället för att rida med svarta ridhjälmar. Vi vill alla rida i vacker, historisk utrustning, men mitt uppdrag som skyddsombud är att värna om säkerheten och göra det jag kan för att undvika allvarliga skador som invaliditet eller kanske till och med dödsfall, säger han.  

» Nu tittar vi på en ryggplatta eller en väst som ska skydda kroppen vid en ofrivillig avsittning. «

Inom ramen för projektet ridsäkerhet ska även ett ryggskydd eller en säkerhetsväst som kan bäras under paraduniformen anskaffas.  

– I dag har man bara en läderplatta på ryggen som är till för att skydda uniformen från slitage av karbinen. Nu tittar vi på en ryggplatta eller en väst som ska skydda kroppen vid en ofrivillig avsittning. Framför allt om man skulle råka landa på karbinen, säger Stefan Nacksten.  

Regementschefen berättar att det sedan många år bedrivs säkerhetshöjande arbete kring hästhanteringen på Livgardet utifrån hästarnas ridbarhet, personalens förmåga och säkerhetsutrustning. Bland annat infördes förra hösten ett eget incidentrapporteringssystem vid Livbataljonen. Där registreras varje tillbud och olycka som är kopplad till verksamheten runt det 70-talet hästar som står uppstallade på kavallerikasernen.

 – Vi registrerar inte bara själva händelsen utan också vilken häst som varit inblandad. Därmed kan vi urskilja de hästar som lägger sig till med olater och skicka dem på tillridning. Det finns ett systemtänk i detta som fungerar väldigt bra, säger Stefan Nacksten.  

Det satsas också på att förbättra hästhållningen och soldaternas ridutbildning.

 – Förr skrittade soldaterna mest ut och det lär man sig inte så mycket på, säger Johan Wennerholm, chef för kavalleriavdelningen. Nu har vi anställt två civila och en militär ridinstruktör och soldaterna får ungefär 100 ridlektioner på ett år. Av de cirka 90 värnpliktiga soldater som årligen kommer hit har bara mellan 20 och 30 procent ridvana och att lära sig rida är ingen quick fix.

FAKTA

Paradhjälmar
Den hjälm som burits vid beriden statsceremoniell tjänst tillhör en uniform från 1895. Genom åren har försök genomförts för att göra hjälmen säkrare. I början av 2000-talet kom nya paradhjälmar försedda med inredning av bygghjälmsmodell och inredningen infördes även i de gamla hjälmarna. Man har också provat att montera inredningen i hjälm 90 i paradhjälmen, men utan tillfredsställande resultat.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Den avgörande frågan idag är vilka hemskheter civilbefolkningen i Sverige och våra grannländer kan riskera att utsättas för och vilka egna militära förluster som kan bli följden av att vi inte disponerar truppminor, det är ett moraliskt ställningstagande", skriver debattskribenterna i en replik till Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Ulrika Modéer anför två huvudsakliga argument varför Sverige inte bör följa Finlands, Polens och de baltiska staternas exempel och frånträda Ottawakonventionen. Det första är att minor ligger kvar länge efter en konflikt och utgör därmed en fara för civilbefolkningen, samt att andra länder har funnit vägar att kompensera för bristen på truppminor i sina försvarsmakter. Inget av argumenten håller hela vägen vid en granskning. 

    Moderna truppminor, sådana som skulle kunna vara aktuella för svensk del, är konstruerade för att desarmera (bli ofarliga) sig själva efter viss tid.  Minorna förvaras också i lager och placeras ut först i ett skarpt läge. De utgör därför inte samma hot mot civilbefolkningen som äldre truppminor, vilket historiskt lett till de tragiska följder Ulrika Modeér beskriver.

    Påståendet att andra länder, exemplifierat med Tyskland och Storbritannien, inte debatterar frågan därför att de funnit metoder att kompensera bristen av truppminor är ytterst förvånande. Problemet med avsaknaden av truppminor har väckts i såväl det brittiska parlamentet som i Bundestag kopplat till behovet att återskapa militär förmåga med vilken man kan möta ett eventuellt ryskt angrepp.

    Minor utgör en komponent i markstriden för att fördröja och sedan avvärja ett angrepp.

    En inte onaturlig reaktion på det fullskaliga angreppet på Ukraina 2022 och på de vidrigheter den ukrainska civilbefolkningen utsätts för i de ockuperade områdena. Enligt senaste Freedom Houserapporten är det värre att leva under Kremls styre i Donbass än Nordkorea. Minor utgör en komponent i markstriden för att fördröja och sedan avvärja ett angrepp.

    Den moraliska, politiska och etiska frågan handlar därför inte om huruvida minor är hemska. Det är de. Den avgörande frågan idag är vilka hemskheter civilbefolkningen i Sverige och våra grannländer kan riskera att utsättas för och vilka egna militära förluster som kan bli följden av att vi inte disponerar truppminor, det är ett moraliskt ställningstagande.

    Debatten förs nu i flera länder av politiker och militärer som ser vad som står på spel. Frontstaterna gick först. Andra kommer sannolikt att följa efter av samma skäl. 

    P.S. Vi välkomnar att Röda korset tycks vara överens med oss om att svensk militär personal inte ska kunna dömas för att de hanterat minvapnet i Finland och Lettland, i enlighet med dessa länders nationella lagar, och att svensk strafflag därför skyndsamt behöver ändras. Vi tackar för det stödet.

    Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.
    Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.
    Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

    Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

     

    Ur arkivet: