Senast publicerat
Senast publicerat:

Beridna vaktparaden ska få nya paradhjälmar efter olycka

Beridna vaktparadens ceremoniella hjälmar har bytts ut mot vanliga ridhjälmar. Det sedan Arbetsmiljöverket hotat med att förbjuda paradhjälmarna vid ridning. I våras startade projektet ridsäkerhet vid Livgardet som ska ta fram nya säkerhetsgodkända paradhjälmar och kroppsskydd för ridning.

Linda Sundgren
Försvarsmakten
Högvaktens paradhjälmar är nu tillfälligt ersatta med säkerhetsgodkända ridhjälmar efter en olycka förra hösten som ledde till en anmälan om brister i arbetsmiljön.

Diskussioner om den bristande säkerheten hos de ceremoniella hjälmar som burits under den beridna vaktparaden har förts i flera år. Åtgärder har vidtagits men utan fullgott resultat, och efter en olycka förra hösten när en musiker föll av sin häst uppe vid slottsbacken, fördes frågan vidare till Arbetsmiljöverket.

– Hjälmen lämnade ryttaren och träffade backen och när man såg vad som hände med den undrade man hur det hade gått för ryttaren om han hade landat på huvudet, säger Andreas Lundin, lokalt skyddsombud vid Livgardets dragonmusikkår. Vi har ifrågasatt säkerheten i paradhjälmarna i flera år och vår enda utväg var till slut att upprätta en 6 6a (anmälan om brister i arbetsmiljön red anm).

Efter misslyckade försök att komma överens med arbetsgivaren om tidsplanen för införandet av en ny paradhjälm lämnades ärendet till Arbetsmiljöverket. I början av juli meddelade myndigheten att man övervägde att förbjuda paradhjälmen vid ridning från den 28 augusti. Användandet av paradhjälmen stoppades av regementschef Stefan Nacksten och efter en utredning beslutades att paradhjälmen skulle ersättas med säkerhetsgodkända ridhjälmar.

» Vi har varit fast i tänket att vi inte kan påverka hjälmen eftersom den är en del av paraduniformen «

– Jag kan bara beklaga att vi inte agerat tidigare, men vi har varit fast i tänket att vi inte kan påverka hjälmen eftersom den är en del av paraduniformen. Vi har också försökt att höja säkerheten i hjälmarna, men utan att nå ända fram, säger Stefan Nacksten.

Den första beridna vaktparaden genom Stockholm utan de ceremoniella hjälmarna genomfördes den 9 augusti.

– Det här river förstås upp känslor hos personalen, men det finns också en förståelse för att vi måste sätta säkerheten främst. Och de ridhjälmar som används i dag är bara en tillfällig lösning, säger Stefan Nacksten.

Inom projektet ridsäkerhet som startade på Livgardet i maj ska nya, säkra paradhjälmar tas fram. Det genom att antingen förse befintliga paradhjälmar med ny inredning eller utveckla skalet hos vanliga ridhjälmar till att efterlikna de ceremoniella hjälmarna.

Liknande läsning:
Gamla paradhjälmen och den tillfälliga säkerhetsgodkända ridhjälmen.

– Beslut om vilken väg vi ska gå är ännu inte fattat, men det är både viktigt att hjälmarna blir säkra och att bevara traditionen. Vi räknar med att införa de nya paradhjälmarna i april nästa år, säger Stefan Nacksten.

Andreas Lundin är glad över att arbetsgivaren agerar, men önskar att det hade skett tidigare.

– Då hade vi sluppit den här situationen och det hade funnits tid att ta fram en ny paradhjälm istället för att rida med svarta ridhjälmar. Vi vill alla rida i vacker, historisk utrustning, men mitt uppdrag som skyddsombud är att värna om säkerheten och göra det jag kan för att undvika allvarliga skador som invaliditet eller kanske till och med dödsfall, säger han.  

» Nu tittar vi på en ryggplatta eller en väst som ska skydda kroppen vid en ofrivillig avsittning. «

Inom ramen för projektet ridsäkerhet ska även ett ryggskydd eller en säkerhetsväst som kan bäras under paraduniformen anskaffas.  

– I dag har man bara en läderplatta på ryggen som är till för att skydda uniformen från slitage av karbinen. Nu tittar vi på en ryggplatta eller en väst som ska skydda kroppen vid en ofrivillig avsittning. Framför allt om man skulle råka landa på karbinen, säger Stefan Nacksten.  

Regementschefen berättar att det sedan många år bedrivs säkerhetshöjande arbete kring hästhanteringen på Livgardet utifrån hästarnas ridbarhet, personalens förmåga och säkerhetsutrustning. Bland annat infördes förra hösten ett eget incidentrapporteringssystem vid Livbataljonen. Där registreras varje tillbud och olycka som är kopplad till verksamheten runt det 70-talet hästar som står uppstallade på kavallerikasernen.

 – Vi registrerar inte bara själva händelsen utan också vilken häst som varit inblandad. Därmed kan vi urskilja de hästar som lägger sig till med olater och skicka dem på tillridning. Det finns ett systemtänk i detta som fungerar väldigt bra, säger Stefan Nacksten.  

Det satsas också på att förbättra hästhållningen och soldaternas ridutbildning.

 – Förr skrittade soldaterna mest ut och det lär man sig inte så mycket på, säger Johan Wennerholm, chef för kavalleriavdelningen. Nu har vi anställt två civila och en militär ridinstruktör och soldaterna får ungefär 100 ridlektioner på ett år. Av de cirka 90 värnpliktiga soldater som årligen kommer hit har bara mellan 20 och 30 procent ridvana och att lära sig rida är ingen quick fix.

FAKTA

Paradhjälmar
Den hjälm som burits vid beriden statsceremoniell tjänst tillhör en uniform från 1895. Genom åren har försök genomförts för att göra hjälmen säkrare. I början av 2000-talet kom nya paradhjälmar försedda med inredning av bygghjälmsmodell och inredningen infördes även i de gamla hjälmarna. Man har också provat att montera inredningen i hjälm 90 i paradhjälmen, men utan tillfredsställande resultat.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmaktens uppdrag bärs inte bara av dem som tjänstgör, utan också av deras närstående. Hur­ ­säkerställer vi att stödet möter deras verklighet?

    Redaktionen

    Sveriges bidrag till fred och säkerhet bärs av många myndigheter, organisationer och enskilda medarbetare i uppdrag. Tillsammans utgör de en struktur som gör insatser möjliga, både nationellt och internationellt.

    I detta sammanhang finns också ett lager som består av de närstående, de som i praktiken bär upp vardagen hemma runt uppdraget. Lagret är avgörande för både förutsättningarna att genomföra uppdrag och vad som händer efteråt. Anhörigas insats och roll är inte ett stöd i marginalen, utan en bärande del av den struktur som gör att uppdrag kan genomföras före, under och efter en insats.

    Att vara anhörig till någon i internationell tjänst kan innebära olika saker beroende på relation och uppdragets karaktär. För vissa handlar det om att få vardagen att gå ihop, för andra om en ständig oro på avstånd, gemensamt är beredskapen inför det som skulle kunna hända.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag.

    Under många år har vi mött närstående från flera typer av insatser, internationella, nationella och medföljande till utsänd personal. Behoven skiljer sig åt, men i kärnan finns erfarenheter som förenar. Det handlar om att få fakta, igenkänning, råd och stöd och att få dela vidare.

    Under senare tid har vi mött ytterligare en målgrupp: anhöriga till svensk personal i Ukraina-relaterade uppdrag. Personer som lever nära individer som utbildar, stödjer och förbereder ukrainsk personal för ett pågående krig. Det skapar en särskild typ av påfrestning.

    Hur förhåller sig personalen professionellt till något som samtidigt är djupt mänskligt, när arbetet innebär att komma nära människor som i nästa steg skickas vidare in i kriget? De närstående vi möter beskriver hur de påverkas på flera plan, i det som delas, men också i det som inte sägs.

    Vi är fem organisationer som är utpekade av Försvarsmakten att, inom ramen för IMI-lagstiftningen, komplettera stödet till personal och närstående. Det har funnits en tydlig ram för vårt arbete. Samtidigt ser vi nu hur gränserna börjar suddas ut. Insatsernas karaktär rör sig idag mellan nationellt och internationellt och genomförs av såväl anställda som frivilligorganisationer.

    Uppdrag formas i allt högre grad av omvärldsläget, och skiljelinjer som tidigare varit tydliga blir svårare att upprätthålla i praktiken. För den som är närstående spelar det mindre roll hur uppdraget definieras, det är det uppdraget innebär och för med sig som behöver mötas.

    När omvärldsläget förändras och gränser suddas ut behöver vi alla följa med. Det är avgörande för att våra stödinsatser fortsatt ska vara träffsäkra och göra största möjliga nytta för dem som tjänstgör, deras närstående och uppdragen i stort.

    Det är också utgångspunkten i vårt arbete, där vi kontinuerligt utvecklar och anpassar stödet utifrån de behov vi möter. Ett första steg är att synliggöra hur dessa gränser förändras.

    Ur arkivet: