Att obemannade flygplan förr eller senare skulle bli lika vanliga som de bemannade torde inte vara särskilt oväntat. Vad som kanske däremot har överraskat de flesta är takten och bredden på hur drönare börjat användas de senaste två decennierna, både i det civila samhället och på den militära sidan.
Det som började som leksaker och hobbydrönare som kunde filma från ett fågelperspektiv eller beväpnade drönare som användes av USA för att bekämpa terrorister i fjärran länder, har under senare år spelat en central roll i flera högintensiva konflikter. Framför allt i det korta kriget i Nagorno-Karabach 2020 och det pågående kriget i Ukraina.
Som så ofta med nya system och teknologier har det uppstått en viss begreppsförvirring i ämnet. I denna text används ordet drönare, eftersom det har kommit att bli den vanligaste termen i dagligt tal. I mer officiella sammanhang föredras i regel termer som UAV (unmanned aerial vehicle), UAS (unmanned aerial system) eller RPAS (remotely piloted aircraft system), där det sistnämnda endast innefattar obemannade flygande system som alltid kontrolleras av en mänsklig operatör.
» Båda sidor i kriget i Ukraina har visat upp exempel på stor uppfinningsrikedom med att utnyttja vad som i grunden är otillräcklig signaldisciplin. «
Drönare har kommit att bli ett brett samlingsbegrepp för allt mellan små kvadrokoptrar upp till vad som liknar vanliga flygplan, även om de saknar en cockpit. De mindre kvadrokoptrarna är i regel mer eller mindre modifierade civila system. De har visat sig vara mycket användbara i markstrid för att ge markförband ända ner till pluton- eller gruppnivå en egen flygburen förmåga till spaning med bilder i realtid, eldledning och i vissa fall till och med en viss förmåga till precisionsbekämpning.
Dessa smådrönare har dock visat sig inte överleva särskilt länge i strid och betraktas normalt som förbrukningsvara.
Liknande läsning:
Tack vare sitt låga pris och sin relativt låga risk för operatören för den uppgift de löser är de ändå en värdefull förmåga att ha i verktygslådan för markstrid; särskilt vid strid i bebyggelse och i det statiska skyttegravskrig som har kommit att bli en så stor del av kriget i Ukraina. För lägre förbandsnivåer på marken har även mindre flygplandrönare för spaning och eldledning börjat användas flitigt.
Något som bidrar till begreppsförvirringen är den klass av obemannade system som är ett mellanting mellan drönare och vapen, det som på engelska benämns loitering munitions och på svenska har den halvofficiella termen patrullrobot. I populärt språkbruk benämns de ofta även kamikazedrönare. De har det gemensamt att de är utformade som drönare, i nuläget normalt med propellerdrift, och har en inbyggd stridsdel. De kan därmed användas både som spaningsdrönare eller som styrda vapen mot mål som upptäcks med egna sensorer.
De minsta patrullrobotarna är bärbara engångsdrönare med en handhållen fjärrkontroll. De har en räckvidd på några kilometer och uthållighet på tiotals minuter, som exempelvis den amerikanska Switchblade 300. De största patrullrobotarna är fordonsburna system som kan anflyga autonomt till ett målområde hundratals kilometer bort, självständigt söka efter mål med en uthållighet på många timmar och sedan bekämpa dessa mer eller mindre autonomt.
Ett exempel är den israeliska Harop som främst är ämnad att bekämpa luftvärn. Något som kan öka förvirringen i sammanhanget är system som den iranska Shahed 136 som även den ofta benämns kamikazedrönare med sin flygplanskropp, inbyggda stridsdel och propellerdrift. Den är dock mer att betrakta som en lågbudgetvariant av kryssningsrobot då den förprogrammeras med en riktpunkt och eventuella brytpunkter för anflygningen, avfyras och sedan självständigt går mot målpunkten, utan att fjärrstyras eller avsöka något målområde.
En ytterligare viktig klass av drönare som har använts flitigt i flera krig och militära operationer på senare tid är den beväpnade drönaren, även benämnda MALE UCAV (medium altitude long endurance uncrewed combat aerial vehicle). De mest kända exemplen torde vara den amerikanska MQ-1 Predator, och på senare tid den turkiska Bayraktar TB2. Dessa system har det gemensamt att de med sin propellerdrift och stora vingspann kan flyga på över 7 000 meters höjd och har en uthållighet på mer än ett dygn. Med egen kamera kan de också se mål i de visuella och infraröda våglängderna flera kilometer bort som kan precisionsbekämpas med medförda robotar eller styrda bomber.
» Frågan är hur mycket människan kan släppa drönarna fria med de risker det innebär såväl säkerhetsmässigt som etiskt. «
Målen kan vara personal, fordon och i vissa fall även större och hårdare mål såsom byggnader. De styrs normalt av en eller två operatörer i en särskild operatörsstation som i vissa fall kan befinna sig på andra sidan jorden. Flyghöjden och avståndet till målet gör att de kan hålla sig undan det allra lättaste luftvärnet. Tack vare detta har de ofta uppnått spektakulära framgångar, men mot mer avancerade luftförsvar som i Ukraina har de visat sig vara tämligen sårbara. Det har i sin tur avsevärt dämpat förväntningarna på dessa system som revolutionerande game changers.
Förutom de drönartillämpningar som numera är kända hos en bredare publik, finns flera andra nämnvärda systemtyper, endera under utveckling eller redan i tjänst. Den första är de stora och avancerade spaningsdrönare som på hög höjd kan flyga tusentals kilometer och spana av stora områden med olika sensorer, som den amerikanska MQ-4C Triton.
Den andra är drönare som kan användas som skenmål, störplattformar eller vapen, som den amerikanska MALD-V. Sist i listan är de stridsdrönare, även kallade UCAV, Loyal wingmen eller adjunkter som utvecklas på flera håll med avsikten att samarbeta med och komplettera bemannat stridsflyg som exempelvis den ryska S-70 Ochotnik.
Till raden av svårdefinierade system kan även läggas bemannade flygplan som redan från början ska ha möjlighet att användas som drönare, det som benämns optionally manned. Det mest anmärkningsvärda exemplet är kanske det amerikanska flygvapnets kommande spjutspets i form av bombplanet B-21 Raider, som sägs ha just den egenskapen. Med sitt styckepris på flera miljarder kronor skulle den knappast bli en drönare för engångsbruk.
Utöver den militära användningen i form av spaning, bekämpning och som skenmål nyttjas drönare även flitigt i informationsdomänen. Relativt små drönare kan användas till signalspaning och telekrig, och då i synnerhet på taktisk nivå mot kommunikationer. Ett talande exempel är när mobilnät tas över så att telefoner hos oförsiktiga soldater blir störda, avlyssnade, lokaliserade och tar emot falska meddelanden.
Båda sidor i kriget i Ukraina har visat upp exempel på stor uppfinningsrikedom med att utnyttja vad som i grunden är otillräcklig signaldisciplin. Det tillsammans med optisk spaning och målinmätning från drönare kan orsaka kännbara förluster hos motståndaren, ofta mot nyckelmål som logistik och ledningsplatser.
En viktig bieffekt av alla kameraförsedda drönare som skickar strömmad högupplöst video är den psykologiska påverkan på taktisk nivå som detta kan ge i form av ökad självsäkerhet hos beslutsfattare. De kan basera beslut på en God’s eye view, ibland även benämnd predator tv, samtidigt som de som betraktas blir konstant iakttagna och utsatta. För strategisk kommunikation används filmerna flitigt på sociala medier som Tiktok och Youtube för att visualisera egna framgångar i strid när fienden nedgörs; gärna spektakulärt liknande datorspelens kill cams, en dehumaniserande propaganda-tv som även benämns war streaming. Samtidigt kan bildmaterial som inhämtas med drönare även användas som ett forensiskt hjälpmedel för att stärka bevisläget vid undersökningar av misstänkta krigsförbrytelser.
Både militära och civila behov kan förväntas driva på en utveckling av framtida drönare för logistikändamål, i synnerhet för transporter. Transportdrönare kan byggas i olika storlekar och utföranden beroende på behov för att föra fram förnödenheter, särskilt där det är bråttom eller vanliga vägar är obefintliga, förstörda eller minerade. I sammanhanget skulle ambulansdrönare kunna vara ett mycket attraktivt alternativ till ambulanshelikoptrar och liknande, särskilt vid masskadeutfall eller där luftläget innebär för stora risker för flygning med bemannade helikoptrar. En annan typ av logistik kan vara att ersätta eller förstärka mobilnät i områden som utsätts för påfrestningar eller som tillfälligt har för låg kapacitet vid särskilda händelser.
Dagens drönare är i regel styrda av mänskliga operatörer. I vissa system finns redan automatiska eller autonoma moder för start och landning samt navigering på brytpunktsbana, och vissa typer av patrullrobotar kan ha fullt autonoma moder. För att möjliggöra för en operatör att styra flera drönare samtidigt eller för att få en större robusthet mot avbrott i kommunikationen mellan drönare och operatörsstation så är en ökad grad av autonomi attraktiv. Men frågan är hur mycket människan kan släppa drönarna fria med de risker det innebär såväl säkerhetsmässigt som etiskt. Olika nationer kan sannolikt ha olika inställning och trängda lägen tenderar att sätta även de mest principfasta på prov.
En jämförelse mellan dagens drönare och flygets utveckling under tidigt 1900-tal ger många paralleller. Flyget utvecklades också i en vild innovation som möjliggjordes av framsteg inom andra teknikområden. Den största nyttan var först spaning och sedan alltmer verkan och transporter. Vi ser korsbefruktning mellan civil och militär användning. Användning i olika konfliktnivåer med olika lärdomar lär så småningom utkristallisera och cementera ett antal standardkoncept. I drönarnas historia är det fortfarande tidigt. Tekniken – men ännu mer användningen – kommer att fortsätta utvecklas i en rasande takt och påverka samhället och krigskonsten på många och oväntade sätt. Skrämmande hot och underbara möjligheter kan ses vid horisonten.
