Efter examen är det Skövde som varit arbetsorten, med undantag från en mission i Afghanistan, FS 22 under 2011-2012. Det var efter återkomsten från Afghanistan som Kristina blev mer fackligt aktiv, som sekreterare i sin lokalförening. Vid Förbundsmötet 2017 blev hon även invald som ordinarie ledamot i Förbundsstyrelsen. Innan hon tillträdde sin nuvarande tjänst i augusti hade uniformen under två år mestadels hängt i garderoben då Kristina tjänstgjort som facklig förtroendeman på heltid. 

Men förståelsen för vikten av det fackliga arbetet kom före Afghanistan, under tiden som plutonchef på NBG 11. Detta sammanföll med att värnplikten lades vilande, Försvarsmakten började anställa soldater och införandet av Prio. Kristina insåg snart hur galet fel det hade en tendens att bli när vare sig chefer eller medarbetare riktigt visste hur systemet var tänkt att fungera.

–Det var oerhört mycket stök med Prio. Det strulade och krånglade med löner och allt möjligt. Men jag gav mig den på att lära mig systemet. 

Under en tvåveckorsperiod ringde Kristina HRC i princip varje dag för att bena ut saker och ställa frågor. Till slut hade hon alla sina anställda hos sig i systemet.

– Jag har fått söka all information själv, det är ingen från arbetsgivarhåll som lärt mig det här. Så ska det ju egentligen inte behöva vara, och okunskapen skapar så mycket onödiga fel, merarbete och allmän frustration. 

– Jag sitter nu fortfarande på mycket kunskap som många andra inte har, vilket i både den fackliga rollen och i chefsrollen är oerhört värdefullt. Att kunna avtalen är bra. Att kunna Prio är bra. Men det är först när du kan kombinera de här kunskaperna som det blir riktigt bra.

Kristina understryker ofta chefens roll för att få arbetsplatsen och arbetsmiljön att fungera.

– Känner man att man som chef saknar rätt verktyg så finns risken att man inte uppfattar sig själv som bra, eller uppfattas som en bra chef av andra. Det här gäller även bemötandet kollegor emellan i vardagen Och det i sin tur kan leda till att såväl chefer som medarbetare får ont i magen. Och ingen ska behöva ha ont i magen av att gå till jobbet!

– Att lära sig de system man behöver tar tid, och kan ta kraft. Men jag tror på utbildning. Prio är ett tydligt exempel på när det kan gå fel. Det är ett typiskt tyskt system – det är superbra OM du vet exakt hur det fungerar. Du behöver skriva in koder som är hur logiska som helst om du har järnkoll på systemet, men kan vara obegripliga om du inte har den kollen. Med den begränsade utbildning man som chef får är det klart att det blir fel. Men jag vet att det inte är för att jävlas som folk gör fel, vare sig chefer eller medarbetare. Det handlar om utbildning, och här måste arbetsgivaren ta ett större ansvar.