Formellt tillträde ingen garanti för jämställdhet

Under 1980-talet blev officer det sista manliga yrkesmonopolet som avskaffades i Sverige. Men andelen kvinnor i Försvarsmakten är fortsatt låg och trots riktade rekryteringsinsatser är det svårt att få in fler kvinnor i organisationen. För att få kvinnor att stanna i Försvarsmakten spelar ledarskapet en betydande roll. En enskild chef kan förstärka - men också i det närmaste omintetgöra - högsta ledningens intentioner om inkludering.

Foto: Axel Öberg/Försvarsmakten

I år är det fyra decennier sedan riksdagen beslutade att ”rekrytering till befälsyrket inom samtliga försvarsgrenar får ske oberoende av kön”. Formuleringen förpliktigade inte, men de formella och praktiska implikationerna var stora. Innan 1980-talet nått sitt slut hade samtliga militära yrkesbanor öppnats för kvinnor och ett hundratal kvinnor fått anställning som officerare. Därmed hade Sveriges sista manliga yrkesmonopol brutits.

Internationellt sett var Sverige tidigt ute med att öppna samtliga militära befattningar och verksamhetsområden för kvinnor. I åtskilliga länder har skarpa gränsdragningar gjorts mellan stridande och icke-stridande uppgifter varvid kvinnor länge enbart getts tillträde till de senare. Enstaka yrkesområden, vanligen stridsflyg och ubåtstjänst, har dessutom länge förblivit stängda för kvinnor också i länder som relativt tidigt öppnade övriga militära befattningar. Till exempel var det först i fjol som kvinnor tilläts tjänstgöra i nederländska ubåtsflottiljer.

Argumenten mot kvinnor inom vissa militära befattningar har skilt sig åt mellan länder och över tid men här finns också påfallande likheter. Ekonomiska skäl har inte sällan intagit en framträdande roll, såväl i Sverige som i andra länder. Det har bland annat ansetts för kostsamt att anpassa tester och utrustning efter mer än ett kön, samt funnits farhågor att dyra specialutbildningar inte ger lika god avkastning om kvinnor utbildas eftersom de antas ha högre frånvaro än män kopplat till föräldraledighet och vård av sjukt barn. Ett upplevt behov av att fysiskt separera kvinnor och män i olika sovsalar har därtill framhållits som en besvärande omständighet av både ekonomisk och praktisk art. Utomlands har just detta rumsliga argument anförts som huvudskäl till varför kvinnor inte kunnat komma ifråga för till exempel ubåtsbefattningar – såsom i det nederländska fallet. Under senare år har dock studier pekat mot att så kallade könsblandade logementen, vilket har varit vanligt i det svenska försvaret sedan 1990-talet, har positiv inverkan på jämställdheten. När kvinnor och män inte längre skiljs åt ökar sammanhållningen inom gruppen samtidigt som kvinnornas utanförskap minskar. Ett för forskarna överraskande resultat från studier i norska Försvarsmakten var dessutom att betydelsen av kön avtog och förekomsten av sexuella trakasserier minskade när könsblandade logementen infördes. 

» Det har bland annat ansetts för kostsamt att anpassa tester och utrustning efter mer än ett kön. «

Men formellt tillträde är inte på något sätt en garanti för jämställda villkor. Under åren har åtskilliga individer inom Försvarsmakten samt bland andra Officersförbundet, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Värnpliktsrådet (idag Pliktrådet), uppmärksammat en rad problem och missförhållanden som får konsekvenser för jämställdheten och kvinnors möjligheter att utföra sina uppdrag. Det har till exempel handlat om materiella förutsättningar som frånvaro av skyddsutrustning, uniformer, skor och underkläder anpassade för kvinnors kroppar, men också om misogyna attityder, könsfördomar och sexistisk jargong bland kollegor och överordnande. Trots åtskilliga policydokument, stora satsningar på utbildning i jämställdhetsfrågor, och diverse andra åtgärder, visar bland annat medarbetarundersökningarna att många problem kvarstår. Under metoo-hösten 2017 uppmärksammades därtill problemen med sexuella kränkningar inom organisationen när 1 768 anställda och före detta anställda inom Försvarsmakten undertecknade uppropet #givaktochbitihop. Exakt hur omfattande problemen av dessa slag är, eller om de insatser som gjorts haft önskad effekt, är mycket svårt att mäta. Rapporteringsfrekvensen vad gäller exempelvis diskriminering påverkas inte bara av faktiska fall utan också till exempel av ökad kunskap och medvetenhet om vad som betraktas som diskriminering i lagens mening. Anmälningsbenägenheten kan också öka om de anställda upplever att problemen tas på allvar och hanteras på ett professionellt sätt. Till synes stora ökningar av upplevd diskriminering och sexuella trakasserier i medarbetarundersökningar eller anmälningsstatistik kan därmed spegla faktiska ökade fall, men också framgångsrika insatser inom Försvarsmakten för att komma till rätta problem av dessa slag. Desto lättare att tyda är den könsuppdelade statistiken över Försvarsmaktens personal. Denna visar tydligt att den kvantitativa jämställdheten alltjämt haltar. Enligt Försvarsmaktens senaste årsredovisning består officerskåren till över 90 procent av män. Denna låga andel kvinnor inom officerskåren, liksom inom Försvarsmakten som helhet, förklaras inte sällan med att organisationen och dess huvuduppgifter är starkt förknippade med män och maskulinitet – ett förhållande som förstärks när kvinnor väljer bort Försvarsmakten som arbetsgivare. Det bör dock också påminnas om att rekryteringen till militär grundutbildning var könsskild fram till 2011 och att den frivilligbaserade rekryteringsvägen för kvinnor vid sidan av den manliga värnplikten medförde ett betydligt större inflöde av män. Sedan värnplikten blev könsneutral och återaktiverades har andelen kvinnor i grundutbildningen stadigt ökat, men ligger fortfarande under 20 procent. Kravprofilernas utformning har anförts som en förklaring, men också att män i högre utsträckning än kvinnor anger intresse för värnpliktsutbildningen i mönstringsunderlaget. Det föreligger även skillnader mellan de olika försvarsgrenarna, med en lägre andel kvinnor i armén än i marinen och flygvapnet. Samtidigt finns det enskilda förband där kvinnor är kraftigt överrepresenterade, såsom Skaraborgs flygflottilj där kvinnor utgjorde nästan 40 procent av dem som ryckte in hösten 2021.

Att attrahera kvinnor är inte Försvarsmaktens enda utmaning för att uppnå den kvantitativa jämställdhet som varit ett officiellt mål för samtliga statliga myndigheter sedan 1970-talet. Det behövs också fortsatta insatser för att behålla de kvinnor som redan finns i organisationen. Här spelar flera av de nämnda kvalitativa faktorerna in, såsom bemötande och tillgång på passande utrustning, men också till exempel kunskap om karriärmöjligheter. En av de aspekter som kvinnor ofta lyft fram som betydelsefull för beslutet att antingen stanna i eller lämna Försvarsmakten är ledarskapet. I en ordergivande organisation som Försvarsmakten är det chefer som utgör kanalen för de riktlinjer och åtgärder som kommer till för att skapa mer jämställda förutsättningar i organisationen. En chef kan förstärka, eller i det närmaste omintetgöra, den högsta ledningens intentioner att skapa inkluderande arbetsplatser där kvinnor, och också andra som inte med självklarhet känner sig som en medlem i det militära brödraskapet. Just ledarskapet har också stått i centrum för många av Försvarsmaktens interna jämställdhetsinsatser under dessa fyra decennier. Dessa har bland annat inkluderat utbildningar, mentorsprogram och utredningsstöd. Alltför ofta har dock jämställdhetsambitionerna stannat i de övre delarna av organisationshierarkin. Att omvandla dokumenten och idéerna till fungerande praktik ute på förbanden utgör fortsatt en av Försvarsmaktens största utmaningar. Här finns inga enkla lösningar och det är en svårighet Försvarsmakten delar med många andra arbetsorganisationer.

Fia Sundevall-2021 kopiera
Fia Sundevall, docent i ekonomisk historia vid Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer vid Stockholms universitet.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Norge och Finland har börjat få sina första leveranser av det gemensamma stridsuniformssystemet Nordic Combat Uniform System, NCU. Till Försvarsmakten kommer enskilda plagg under 2023, men för det kompletta systemet dröjer det till tredje kvartalet 2024.

Kontraktsvärdet under den sjuåriga kontraktsperioden uppgår till 425 miljoner euro. Foto: Nordefco.

När Norge, Danmark, Finland och Sverige undertecknade avtalet med den norska leverantören Oskar Pedersen AS om gemensamt ramavtal på det nya stridsuniformssystemet var det första gången som det nordiska försvarssamarbetet gick in i ett enskilt upphandlingsprojekt.

Ramavtalet undertecknades den 8 februari 2022 och kontraktsvärdet under den sjuåriga kontraktsperioden ligger på 425 miljoner euro.

I uniformssystemet ingår allt från underkläder till ytterplagg i olika konfigurationer: nordisk, europeisk, djungel och öken. Uniformen är likadan för samtliga fyra länder, förutom kamouflagemönstret som skiljer sig åt. Handskar, kängor, hjälmar och personlig skyddsutrustning ingår inte i systemet och således inte heller i ramavtalet. I stället upphandlas det självständigt av respektive land.

– Initalordern gjordes i april 2022 och nu pågår förberedelser för leverans till Sverige. För närvarande tittar vi på referensprover, tyger och färger för alla plagg som ingår i systemet. Vi besöker även leverantörerna som ett led i kvalitetssäkringen, säger Jennifer Skjäl Lundgren, chef för Försvarets materielverks verksamhetsområde Logistikmateriel.

» Det nya kamouflaget är väldigt likt det mönster som används till fältuniform 90, det är något förminskat och tre kronor ingår i mönsterrapporten. «

Leveranserna går helt enligt plan, vilket innebär att Norge och Finland är först ut och redan börjat få sina leveranser. Leveranserna till Sverige kommer att ske enligt den ursprungliga planen, det vill säga att den första orden successivt levereras med början senare under 2023 och att hela leveransen om 20 500 uniformer plus persedlar i form av underkläder och t-shirts slutlevereras tredje kvartalet 2024. Därefter kommer kompletterande avrop att levereras successivt under 2025, 2026 och 2027.

– Just nu jobbar våra ingenjörer med dokumentationen som följer med all materiel. Det måste finnas underhållsplaner för reparationer etcetera och det ska även finnas riktlinjer kring hur man väljer rätt storlek, vilka mått som är viktiga och så vidare, säger Jennifer Skjäl Lundgren.

Inför upphandlingen har omfattande användartester genomförts och uniformssystemets design är anpassad till båda könen.

– Ett nytt mönsterskyddat kamouflage är framtaget och kommer att införas med den nya svenska uniformen. Det nya kamouflaget är väldigt likt det mönster som används till fältuniform 90, det är något förminskat och tre kronor ingår i mönsterrapporten, säger Jennifer Skjäl Lundgren.

Danmark, Finland, Norge och Sverige startade Nordic Combat Uniform-projektet 2016 och det genomförs som en del av Nordefco, Nordic Defence Cooperation.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Stress, höga krav och psykisk ohälsa kan bidra till den förhöjda risken för separationer bland utlandsveteraner medan äventyrslust och dåligt mående gör att vissa veteraner ogärna ingår nya relationer. Det visar en rapport från Försvarshögskolan där forskare studerat vilka faktorer under en insats som påverkar parrelationer.

Studien visar att veteraner som separerar har mer negativa erfarenheter av insatsen än de som stannar kvar i sina relationer.

Tidigare studier har visat att svenska utlandsveteraner överlag är en ganska välmående yrkesgrupp. Däremot är skilsmässofrekvensen hög och separationer är nästan dubbelt så vanliga bland veteraner som hos mönstrade icke-veteraner. Nu har ett forskarlag vid Försvarshögskolan undersökt vilka faktorer i samband med utlandstjänstgöring som kan påverka parrelationer. En rad omständigheter knutna till insatsen har undersökts och jämförts mellan veteraner som separerat och de som fortsatt att leva tillsammans med sin partner efter den senast genomförda missionen.

Resultaten visar att de veteraner som separerar har mer negativa erfarenheter av insatsen än de som stannar kvar i sina relationer. Exempelvis upplevs resor och bortavaro från hemmet inför insatsen som mer negativa, stödet från chefer och Försvarsmakten anses ha varit sämre och fler har sökt hjälp för psykiska besvär på grund av insatsen. De som separerat svarar också oftare än övriga att de krav som Försvarsmakten ställer före, under och efter insatsen påverkar parrelationen negativt. Sofia Nilsson, docent vid Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap på Försvarshögskolan, har lett studien.

» Vid hemkomsten kan det finnas en inbyggd förväntan hos partnern att man ska avlasta och ta igen sådant man missat under frånvaron. «

 – Många beskriver det som tufft redan innan förberedelserna inför insatsen drar igång med pendling till och från jobbet, skolor och övningar. Sedan tillkommer krav specifikt kopplade till utlandstjänsten med utbildningar och andra förberedelser. Det är sällan man bara är borta de sex månader som utlandstjänstgöringen pågår. Med för- och efterarbete handlar det om betydligt längre tid än så. 

En annan faktor som sticker ut bland de veteraner vars förhållanden spruckit är det psykiska måendet. Flera hade problem med psykisk ohälsa vid hemkomsten och det var vanligt att man inte tyckte sig få den hjälp man behövde för att må bättre.  

– De som har PTSD-symtom och andra allvarligare psykiska symptom är ingen stor grupp, men inom den gruppen är separationer betydligt vanligare än hos andra. Något som förekommer oftare, och som jag tror att man många gånger missar, är mildare reaktioner av dåligt psykiskt mående, som vardagsstress. Det kan också påverka en parrelation negativt, säger Sofia Nilsson.  

Sofia Nilsson, forskare FHS, Foto Försvarshögskolan_webb
Sofia Nilsson, docent vid Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap på Försvarshögskolan

Vardagsstress rapporterades i ungefär samma utsträckning hos både de som separerat och de som fortsatt att leva tillsammans, men det fanns en skillnad mellan grupperna i hur stressen hanterades. Bland de som separerade var det vanligare att distansera sig från vardagens krav i ett försök att hantera situationen. Det var också vanligare med konflikträdsla och osunda dryckesvanor hos dem som gick isär.

– Vardagsstress kan skapa irritation och fresta på parrelationer. Vid hemkomsten kan det finnas en inbyggd förväntan hos partnern att man ska avlasta och ta igen sådant man missat under frånvaron, men den förväntan kanske inte stämmer överens med ens egen. Många veteraner beskriver också skuldkänslor och dåligt samvete över att de varit borta, vilket kan spä på upplevelsen av stress, säger Sofia Nilsson. 

Nyare relationer (ett till tre år) är mer sårbara vid utlandstjänstgöring än längre förhållanden och majoriteten av separationerna sker inom fem år efter hemkomst. Tidigare studier tyder också på att de negativa effekterna av en insats ökar ju fler resor man gör.  

– Första gången går det kanske bra och även den andra, men med tiden växer problemen. Flera sa att det finns en gräns för hur många insatser en relation klarar av, säger Sofia Nilsson. 

Tidigare studier visar också en något minskad benägenhet bland utlandsveteraner att ingå en ny parrelation efter att de separerat. I den nu genomförda undersökningen ges två möjliga förklaringar till detta. Dels ett stort intresse för äventyr och att man föredrar att leva som singel. Dels psykiska besvär som inte omhändertas och sämre återanpassning till vardagen efter avslutad insats. 

– Men det handlar inte om någon jättestor andel veteraner som undviker parrelationer, så man bör inte dra alltför stora växlar av det, säger Sofia Nilsson. 

FAKTA

Om undersökningen

Rapporten Internationell militär tjänstgöring och dess betydelse för parrelationer genomfördes vid Försvarshögskolan. Studien bygger på en enkätundersökning där 1 962 utlandsveteraner deltog, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 33 procent. Av dem var 181 kvinnor och 1 780 män med en medelålder på 56,3 år. Majoriteten av deltagarna, 1 796, var gifta eller sambo, 133 var särbo och 327 singlar.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Allmänhetens tilltro till Försvarsmakten ökar och i Medieakademins senaste förtroendemätning hamnar myndigheten i topp. – Det är bra för oss att veta att det finns en acceptans hos allmänheten för det vi gör, säger Försvarsmaktens kommunikationsdirektör Peder Ohlsson.

15. och 16. hemvärnsbataljonerna övar tillsammans i och kring Sollefteå under totalförsvarsövningen "Vildhussen".

Medieakademin är en ideell förening som sedan 1997 årligen mäter svenska folkets förtroende för olika samhällsaktörer som myndigheter, företag och politiska partier. Försvarsmakten kom med i mätningarna 2016 och har sedan dess ökat kraftigt i förtroende, från 36 procent till årets notering på 67 procent. Därmed är Försvarsmakten den organisation som bland de deltagande myndigheterna och frivilligorganisationerna i undersökningen har högst förtroende hos svenska folket. Brigadgeneral Peder Ohlsson, Försvarsmaktens kommunikationsdirektör, tror att flera faktorer ligger bakom uppgången. 

– Först och främst handlar det nog om det gedigna arbete som våra anställda och frivilliga uträttar i Försvarsmakten varje dag. Sedan har vår verksamhet blivit mer synlig i samhället också vilket antagligen ökat förståelsen för det vi gör. Men det är klart att det osäkra omvärldsläget och kriget i Ukraina förmodligen också spelar in och visar betydelsen av en stark försvarsmakt. 

» Det är klart att det osäkra omvärldsläget och kriget i Ukraina förmodligen också spelar in. «

peder ohlsson 26 aug 2022-1
Peder Ohlsson , Försvarsmaktens kommunikationsdirektör

Närmast efter Försvarsmakten i förtroendebarometern kommer Skatteverket och Säpo på respektive 65 procent följt av Folkhälsomyndigheten på 64 procent. I botten återfinns Migrationsverket på 20 procent och Arbetsförmedlingen på 16 procent. 

– Vi tycker att det här är en bekräftelse på det arbete som pågått i myndigheten under en längre tid och vi är väldigt tacksamma för förtroendet. Men det är också ett resultat som måste förvaltas. Vi har en central uppgift att lösa i samhället och det är viktigt att vi har allmänhetens förtroende, säger Peder Ohlsson. 

Årets förtroendemätning har genomförts av Kantar Public och omfattar 1.201 webbintervjuer med personer från 16 år och uppåt. Materialinsamlingen pågick mellan den 8 och den 13 februari 2023. 

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post