Senast publicerat
Senast publicerat:

Sätt inte ditt ljus under skäppan*

Karlis Neretnieks
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Ser vi en renässans för traditionella militära ledningsprinciper även i civil krishantering? Det ser så ut att döma av det som sker för att hantera konsekvenserna av covid-19. Många företag och organisationer tycks anamma synsätt som mycket liknar militär ledning i krig.   

Affärstidningen The Economist redovisade nyligen en undersökning där tjugofem företagsledare tillfrågades vilka erfarenheter de dragit av coronapandemin. 

Här de viktigaste:

• Svårt att få pålitlig information.

• Osäkerhet om vad som kan hända härnäst.

• Viktigt att sätta upp ett ”war room” för att kunna utöva effektiv och samordnad ledning.

• Bättre att göra något misstag än att slösa tid på att vänta.

• Beslut måste kunna fattas på osäkert underlag.

• Snabb beslutsfattning är ofta obekväm för befattningshavare som är vana vid omfattande analyser före beslut.

• Underlydande förväntar sig snabba och klara besked, inte ordrika PM fyllda med banaliteter.

• Viktigt att hålla kontakten med underlydande chefer och ta hand om anställda.  

Min spontana reaktion när jag läste artikeln var de extremt stora likheterna mellan dessa civila chefers erfarenheter och vad som sägs i militära reglementen om ledning.

Här ett axplock ur Arméreglemente del 2, Taktik, vägledande för chefer på alla nivåer, hög som låg:

”En chef skall (snabbt) kunna fatta beslut i oväntade situationer och på osäkert underlag. Förmågan att fatta beslut, förmedla sin vilja, och ta ansvar för sina handlingar är några av de främsta chefsegenskaperna”.

”Obeslutsamhet och bristande handlingskraft får oftast allvarligare följder än misstag i fråga om tillvägagångssätt.”

”Ordergivningen (ordern) skall vara entydig och skapa klarhet om (strids)planen och befälsförhållandena.”

”Samordning skall höja effekten av den totala insatsen. Härvid skall ansvaret vara entydigt reglerat. Samordning skall ske genom befäl.”

”För detta krävs att chefen prioriterar genomförandet.”

”Planeringsmetoden får aldrig hindra att nödvändiga beslut fattas i tid.” 

”Han (chefen) skall upprätthålla en god anda och disciplin, vårda sig om truppen…”.

Denna samstämmighet är ingen slump. Militär ledning i krig syftar i grunden till en enda sak; att få saker och ting uträttade under ytterst påfrestande och ofta kaotiska förhållanden. Här finns knappast någon principiell skillnad mellan kraven på civil krishantering och militär ledning, även om arten av problem är olika. Det är därför inte förvånande att exempelvis Karolinska sjukhuset vid s.k. ”förstärkningsläge” övergår till en militärinfluerad ledningsmodell.   

Det leder mig till en slutsats och en uppmaning. 

Civila organisationer och företag skulle för sina behov av krishantering göra klokt i att studera militära ledningsprinciper, och öva situationer där konkreta resultat ”på fältet” är måttet på framgång. Må det vara släcka skogsbränder, rädda människor i katastrofområden, säkerställa företagets försörjning med insatsvaror, organisera fler vårdplatser, eller något annat.

Uppmaningen riktar jag till alla som är utbildade och övade för att leda verksamhet i krig – sätt inte ert ljus under skäppan* – ni har mycket att bidra med, mer än vad ni själva och andra tror, för att stärka samhällets krishanteringsförmåga. 


 *För de icke bibelkunniga. Talesättet kommer från Matt 5:15, med andemeningen; har man ett budskap tänder man inte ett ljus för att sedan sätta det under skäppan (där det inte syns), utan man sätter det i ljusstaken så att det lyser för alla.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    När David Carlqvist skadade knät upptäckte han att han inte hade den sjukvårdsförsäkring han trott.

    David Carlqvist
    David Carlqvist

    Det var under det sista genomförandet det hände, såklart. Egentligen var det inte ens det sista, det här var det extra, det jag ville göra för att säkerställa att en av soldaterna verkligen hade förstått.

    Skyddsvaktsutbildningen är långt ifrån den farligaste verksamheten som bedrivs inom Försvarsmakten. Men blir man som instruktör nedbrottad av taggade 19-åriga värnpliktiga tillräckligt många gånger så, förr eller senare, kommer skadan.

    Men inte för mig. Som skyddsvaktsexaminator hade jag utbildat flertalet officerare och uppemot tusen värnpliktiga över årens lopp, utan en enda skada mer än några blåmärken.

    Men så var det den där kvällen precis innan semestern. Det där extra genomförandet. Jag spelade en aggressiv fyllegubbe, de greppade tag i mig, och skulle lägga ned mig. Pang. Mitt knä exploderade i smärta.

    Jag spelade en aggressiv fyllegubbe, de greppade tag i mig, och skulle lägga ned mig. Pang. Mitt knä exploderade i smärta.

    Det var inte de värnpliktigas fel, det är sånt som händer. Men det hände likväl. Det initiala beskedet var att knät var för svullet för att kunna ställa en diagnos. Sommaren kom och gick, och efter semestern konstaterade läkaren på Försvarshälsan att det behövdes en magnetröntgen.

    Och det var då jag förstod. Jag trodde, oinsatt som jag var, att för skador som uppstod i tjänsten hade jag givetvis en sjukvårdsförsäkring. Men icke.

    Här finns det anledning att stanna upp vid begreppen en stund. Många av er vet säkerligen skillnaden på en sjukförsäkring, en olycksfallsförsäkring, och en sjukvårdsförsäkring. Men för de av er som inte vet: En sjukförsäkring och en olycksfallsförsäkring innebär i praktiken att du får pengar. En sjukvårdsförsäkring å andra sidan är en försäkring som innebär att du får rätt vård snabbare.

    Och det var en sådan jag trodde jag hade som försvarsmaktsanställd. Men det hade jag alltså inte. Det har ingen av er som läser heller. Blir ni skadade i tjänsten kommer ni, precis som jag, bli hänvisade till den allmänna vården. Till vårdköerna, till brottandet med byråkratin, till remissernas förlovade land där klockorna går i ultrarapid. Detsamma gäller för alla de tusentals unga killar och tjejer vi varje år pliktar in. ”Välkommen, du måste vara här. Det här är farlig och fysiskt krävande verksamhet med hög skaderisk. Blir du skadad skickar vi dig till en vårdkö. Enjoy.”

    Det är inte i sin ordning. Militär verksamhet är krävande och riskfylld. Vi går sönder ibland. Marschfrakturer, brutna ben, överbelastade ryggar, ja ni vet själva. För att då inte tala om de betydligt allvarligare skador som ibland tyvärr uppstår. Men vad gör arbetsgivaren då? Skickar oss till regionerna.

    I en optimal värld hade Försvarsmakten haft en egen sjukvårdsorganisation, med röntgenapparater, ortopeder, och kirurger. Men vår myndighet är för liten för det. Vi är inte den amerikanska krigsmakten.

    Istället borde vi ha sjukvårdsförsäkringar, genom vår arbetsgivare. Det är ett fullt rimligt krav att ställa. Men till dess att Högkvarteret finner för gott att ge oss dylika försäkringar har vi inget annat val än att förlita oss på oss själva. Som medlemmar i Officersförbundet har vi rabatt på bland annat sjukvårdsförsäkring genom If.

    Det är fortfarande en dyr försäkring, den kostar flera tusenlappar per år. Jag struntade i att teckna en dylik, för jag trodde, korkat nog som sagt, att jag hade en sådan om skadan var tjänsterelaterad.

    Gör inte om mina misstag. Teckna en sjukvårdsförsäkring, åk aldrig sista åket, och bli aldrig nedbrottad av värnpliktiga en extra gång när ni egentligen redan är klara med utbildningspasset.

    Ur arkivet: