Ser vi en renässans för traditionella militära ledningsprinciper även i civil krishantering? Det ser så ut att döma av det som sker för att hantera konsekvenserna av covid-19. Många företag och organisationer tycks anamma synsätt som mycket liknar militär ledning i krig.
Affärstidningen The Economist redovisade nyligen en undersökning där tjugofem företagsledare tillfrågades vilka erfarenheter de dragit av coronapandemin.
Här de viktigaste:
• Svårt att få pålitlig information.
• Osäkerhet om vad som kan hända härnäst.
• Viktigt att sätta upp ett ”war room” för att kunna utöva effektiv och samordnad ledning.
• Bättre att göra något misstag än att slösa tid på att vänta.
• Beslut måste kunna fattas på osäkert underlag.
• Snabb beslutsfattning är ofta obekväm för befattningshavare som är vana vid omfattande analyser före beslut.
• Underlydande förväntar sig snabba och klara besked, inte ordrika PM fyllda med banaliteter.
• Viktigt att hålla kontakten med underlydande chefer och ta hand om anställda.
» Här finns knappast någon principiell skillnad mellan kraven på civil krishantering och militär ledning, även om arten av problem är olika. «
Min spontana reaktion när jag läste artikeln var de extremt stora likheterna mellan dessa civila chefers erfarenheter och vad som sägs i militära reglementen om ledning.
Här ett axplock ur Arméreglemente del 2, Taktik, vägledande för chefer på alla nivåer, hög som låg:
”En chef skall (snabbt) kunna fatta beslut i oväntade situationer och på osäkert underlag. Förmågan att fatta beslut, förmedla sin vilja, och ta ansvar för sina handlingar är några av de främsta chefsegenskaperna”.
”Obeslutsamhet och bristande handlingskraft får oftast allvarligare följder än misstag i fråga om tillvägagångssätt.”
”Ordergivningen (ordern) skall vara entydig och skapa klarhet om (strids)planen och befälsförhållandena.”
”Samordning skall höja effekten av den totala insatsen. Härvid skall ansvaret vara entydigt reglerat. Samordning skall ske genom befäl.”
”För detta krävs att chefen prioriterar genomförandet.”
”Planeringsmetoden får aldrig hindra att nödvändiga beslut fattas i tid.”
”Han (chefen) skall upprätthålla en god anda och disciplin, vårda sig om truppen…”.
Denna samstämmighet är ingen slump. Militär ledning i krig syftar i grunden till en enda sak; att få saker och ting uträttade under ytterst påfrestande och ofta kaotiska förhållanden. Här finns knappast någon principiell skillnad mellan kraven på civil krishantering och militär ledning, även om arten av problem är olika. Det är därför inte förvånande att exempelvis Karolinska sjukhuset vid s.k. ”förstärkningsläge” övergår till en militärinfluerad ledningsmodell.
Det leder mig till en slutsats och en uppmaning.
Civila organisationer och företag skulle för sina behov av krishantering göra klokt i att studera militära ledningsprinciper, och öva situationer där konkreta resultat ”på fältet” är måttet på framgång. Må det vara släcka skogsbränder, rädda människor i katastrofområden, säkerställa företagets försörjning med insatsvaror, organisera fler vårdplatser, eller något annat.
Uppmaningen riktar jag till alla som är utbildade och övade för att leda verksamhet i krig – sätt inte ert ljus under skäppan* – ni har mycket att bidra med, mer än vad ni själva och andra tror, för att stärka samhällets krishanteringsförmåga.
*För de icke bibelkunniga. Talesättet kommer från Matt 5:15, med andemeningen; har man ett budskap tänder man inte ett ljus för att sedan sätta det under skäppan (där det inte syns), utan man sätter det i ljusstaken så att det lyser för alla.
