Senast publicerat
Senast publicerat:

”En tvåa är oacceptabelt”

Bristen på flygstridsledare har fått påverkan för flygsäkerheten. Även flygverksamheten får följder, där bland annat divisionernas krigsduglighet och provflygningar med Jas 39 E påverkas.

Linda Sundgren
Försvarsmakten

Enligt den analys och åtgärdsplan av flygstridsledarbristen som Prod flyg presenterade i oktober förra året, konstateras att flygsäkerheten har påverkats markant. Den har varit så låg som en tvåa på en femgradig skala. Nu har man lyft till en trea, men målet är en fyra. 

– De här siffrorna är kvalitativa och en samlad bedömning av flera inblandade befattningshavare. En tvåa är oacceptabelt. En trea är okej att ligga på ett tag, på väg mot en fyra, säger chefen för 161:a strilbataljonen, Håkan Leijonqvist, som tillträdde tjänsten vid årsskiftet. 

Liknande läsning:

Bakom siffrorna döljer sig en omfattande brist på flygstridsledare. Organisationen har varit underbemannad i flera år och i takt med att divisionernas efterfrågan på flygtid ökar och övningarna blir mer komplexa och krävande har personalbristen blivit alltmer påtaglig.  

– Läget är allvarligt eftersom vi förra året bara kunde leverera 75 procent av Försvars­maktens behov och prognosen för i år ser ungefär likadan ut. Det här påverkar krigsduglig­heten hos våra divisioner och kan leda till att vi exempelvis inte kan bistå Saab i deras materiel­utveckling med exempelvis Jas 39 E eller att piloter inte kan utbildas i den utsträckning som skulle behövas, säger Håkan Leijonqvist. 

Håkan Leijonqvist
Håkan Leijonqvist, chef för 161 strilbataljonen.

Den långsiktiga prognosen för flygstridsledar­organisationen visar på en stadigt vikande trend. Medelåldern bland flygstridsledarna är hög. Mellan en och tre nya individer utbildas årligen medan det faktiska behovet är sex till åtta personer. Håkan Leijonqvist säger att han räknar med att få leva med ett personalunderskott i många år framöver och att det är något som måste hanteras i planering och åtaganden. 

– Vi kommer inte att kunna göra allt och därför måste vi prioritera bland uppgifterna. 

För att lösa de dagliga uppgifterna med bibehållen flygsäkerhet och skapa en långsiktigt hållbar arbetsmiljö, vill Håkan Leijonqvist se vissa förändringar. En sådan är att lyfta ansvaret för flygsäkerheten till bataljonschefsnivå. 

– I dag ligger ansvaret för flygsäkerheten på en senior flygstridsledartjänst i utkanten av bataljonsledningen och den individen har gjort ett utmärkt arbete. Men för att upprätthålla flygsäkerheten krävs resursbalansering och det ansvaret anser jag bör ligga på central nivå. Jag kommer att lämna in en ansökan hos Flygstaben om en sådan förändring och om den bifalls får jag ansvaret för såväl ekonomin som arbetsmiljön och flygsäkerheten, säger Håkan Leijonqvist och fortsätter. 

– Sedan jag tillträdde min nuvarande tjänst har jag åkt runt i landet och träffat alla flygstridsledares chefer och en hel del flygstridsledare och varit tydlig med att de inte ska göra mer än de orkar med. Viljan att underlätta för divisionerna är stark inom hela Strilbataljonen och man vill ställa upp. Jag har själv jobbat som flygstridsledare i många år och vet hur svårt det kan vara när man vet att om jag säger nej, får de inte flyga. 

För att vända den negativa trenden med ett vikande antal flygstridsledare behövs flera åtgärder, tror bataljonschefen. Dels måste rekryteringen av nya elever till utbildningen öka för att trygga återväxten inom kåren. Dels behövs ett engagemang för att inte tappa de flygstridsledare som redan finns. 

– Nu ägnar vi oss åt aktiv personalplanering. Vi visar vilka utvecklingsmöjligheter som finns och individerna får beskriva var de vill befinna sig om fem eller tio år. Jag tror att folk mår bra av att kunna påverka sitt eget yrkesliv, säger Håkan Leijonqvist. 

Vilket spår man går in i beror på bakgrund och utbildning.   

– Specialistofficerarna ska utvecklas genom olika befattningar i flygstridsledartjänsten. För officerarna handlar det om att kombinera sina kunskaper som flygstridsledare i rollen som chef och bli en del i ledningen av luftstridsförmågan. 

För flygstridsledare finns även en civil arbetsmarknad som kan konkurrera om personalen. Håkan Leijonqvist tror inte att det är realistiskt att Försvarsmakten skulle kunna konkurrera lönemässigt med civila aktörer. Däremot hoppas han kunna attrahera flygstridsledare med intressanta arbetsuppgifter. 

– Det vi kan erbjuda är ett utmanande arbete och goda möjligheter att utvecklas. Vi ska också se till att ha en bra arbetsmiljö som gör att folk vill och orkar arbeta kvar hos oss under många år. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Jag anser att utbildningen kräver en repetitionsutbildning inom strid i samband med inryck på skolan, i syfte att fylla i luckor i kadetternas tidigare utbildning", skriver insändarskribenten.

    Foto: Niklas Englund/Försvarsmakten.

    Efter att precis ha avslutat min värnplikt ryckte jag in på Officersprogrammet (OP) 2025 och visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Visserligen hade jag genomfört min värnplikt som logistikgruppchef, men trots det anser jag inte att jag var redo för de krav jag upplever utbildningen ställer på mig. En genomförd värnplikt var inte nog för att ge mig den kunskap jag behöver för att utvecklas optimalt på Officersprogrammet. Jag anser att utbildningen kräver en repetitionsutbildning inom strid i samband med inryck på skolan, i syfte att fylla i luckor i kadetternas tidigare utbildning.

    Fördelen med OP är kadetternas många tidigare erfarenheter. Detta innebär att man kan lära av varandra och knyta viktiga kontakter inom Försvarsmaktens många funktioner. Dock är detta även en nackdel när utbildningen är standardiserad och är starkt formad efter arméns stridande förband.

    Varje officer i Försvarsmakten måste kunna strida och leda strid, men för att uppnå detta krävs att kadetterna har en gemensam lägstanivå som är känd av befälslaget. En känd lägstanivå medför att utbildningen kan fokusera mer på att utveckla kadetternas ledarskap i strid, än att kadetterna skall behöva jaga i kapp sina kollegor som har mer stridsvana.

    Kadettbataljonen har enligt mig varit undermålig i att fånga upp de kadetter vars kunskap är bristande

    För många som tidigare har arbetat med någon av arméns funktioner, såsom underhåll, ledning eller fältarbete, är markstridsförmågan i min mening skrämmande låg. Detta inkluderar inte de andra vapengrenarna, vars genomsnittsförmåga troligtvis är ännu sämre. Eftersom väpnad strid i mångt och mycket är Försvarsmaktens huvuduppgift, krävs att kadetterna hanterar grunderna innan övrig utbildning kan staplas ovanpå.

    Kadettbataljonen har enligt mig varit undermålig i att fånga upp de kadetter vars kunskap är bristande, och det känns enligt mig som att bataljonen stoppar huvudet i sanden och ignorerar problemet. Trots detta uttrycker befälslaget ett missnöje över den låga utbildningsnivån. En kortare repetitionsutbildning på cirka en månad med fokus på att strida och leda strid, hade enligt mig löst många av de ovannämnda problemen.

    I samband med mitt inryck tilldelades Försvarsmakten blott två veckor att förbereda kadetterna för utbildningen samt att kontrollera kadetternas fysiska förutsättningar. Inrycksveckorna borde utan större förhinder för Försvarshögskolans planering kunna förlängas med ett par veckor. De kadetter som tidigare varit anställda som GSS/K kan eventuellt möta en sådan utbildning med skepsis, då den kan för den erfarne te sig överflödig.

    En repetitionsutbildning hade gett kadetterna en gemensam utbildningsnivå 

    Dock är en sådan utbildning vital för de som antingen varit civila och behöver skaka av sig rosten, eller haft en mestadels ickestridande funktionsbefattning under värnplikten. Detta hade möjliggjort att kadetterna med mindre erfarenhet inte behöver oroa sig för att deras tidigare erfarenheter är otillräckliga för att ta tillvara på utbildningen till fullo.

    Sammanfattningsvis anser jag att en repetitionsutbildning hade gett kadetterna en gemensam utbildningsnivå som gör det lättare för befälslaget att utgå från. Utbildningen hade även gett kadetterna lika villkor inför utbildningens krav inom markstrid och tagit bort kadetternas behov av att jaga i kapp sina kollegor.

    Slutligen hade en sådan repitionsutbildning möjliggjort att kadetterna inte behöver oroa sig för att otillräcklig kunskap inom en arméfärgad utbildning begränsar deras möjlighet till personlig ledarskapsutveckling.

    Kadett R

    Ur arkivet: