Senast publicerat
Senast publicerat:

Stress och krav ökar risken för skilsmässa bland utlandsveteraner

Stress, höga krav och psykisk ohälsa kan bidra till den förhöjda risken för separationer bland utlandsveteraner medan äventyrslust och dåligt mående gör att vissa veteraner ogärna ingår nya relationer. Det visar en rapport från Försvarshögskolan där forskare studerat vilka faktorer under en insats som påverkar parrelationer.

Redaktionen
Marcus Nilsson/Försvarsmakten
Studien visar att veteraner som separerar har mer negativa erfarenheter av insatsen än de som stannar kvar i sina relationer.

Tidigare studier har visat att svenska utlandsveteraner överlag är en ganska välmående yrkesgrupp. Däremot är skilsmässofrekvensen hög och separationer är nästan dubbelt så vanliga bland veteraner som hos mönstrade icke-veteraner. Nu har ett forskarlag vid Försvarshögskolan undersökt vilka faktorer i samband med utlandstjänstgöring som kan påverka parrelationer. En rad omständigheter knutna till insatsen har undersökts och jämförts mellan veteraner som separerat och de som fortsatt att leva tillsammans med sin partner efter den senast genomförda missionen.

Resultaten visar att de veteraner som separerar har mer negativa erfarenheter av insatsen än de som stannar kvar i sina relationer. Exempelvis upplevs resor och bortavaro från hemmet inför insatsen som mer negativa, stödet från chefer och Försvarsmakten anses ha varit sämre och fler har sökt hjälp för psykiska besvär på grund av insatsen. De som separerat svarar också oftare än övriga att de krav som Försvarsmakten ställer före, under och efter insatsen påverkar parrelationen negativt. Sofia Nilsson, docent vid Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap på Försvarshögskolan, har lett studien.

» Vid hemkomsten kan det finnas en inbyggd förväntan hos partnern att man ska avlasta och ta igen sådant man missat under frånvaron. «

 – Många beskriver det som tufft redan innan förberedelserna inför insatsen drar igång med pendling till och från jobbet, skolor och övningar. Sedan tillkommer krav specifikt kopplade till utlandstjänsten med utbildningar och andra förberedelser. Det är sällan man bara är borta de sex månader som utlandstjänstgöringen pågår. Med för- och efterarbete handlar det om betydligt längre tid än så. 

En annan faktor som sticker ut bland de veteraner vars förhållanden spruckit är det psykiska måendet. Flera hade problem med psykisk ohälsa vid hemkomsten och det var vanligt att man inte tyckte sig få den hjälp man behövde för att må bättre.  

Liknande läsning:

– De som har PTSD-symtom och andra allvarligare psykiska symptom är ingen stor grupp, men inom den gruppen är separationer betydligt vanligare än hos andra. Något som förekommer oftare, och som jag tror att man många gånger missar, är mildare reaktioner av dåligt psykiskt mående, som vardagsstress. Det kan också påverka en parrelation negativt, säger Sofia Nilsson.  

Sofia Nilsson, forskare FHS, Foto Försvarshögskolan_webb
Sofia Nilsson, docent vid Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap på Försvarshögskolan

Vardagsstress rapporterades i ungefär samma utsträckning hos både de som separerat och de som fortsatt att leva tillsammans, men det fanns en skillnad mellan grupperna i hur stressen hanterades. Bland de som separerade var det vanligare att distansera sig från vardagens krav i ett försök att hantera situationen. Det var också vanligare med konflikträdsla och osunda dryckesvanor hos dem som gick isär.

– Vardagsstress kan skapa irritation och fresta på parrelationer. Vid hemkomsten kan det finnas en inbyggd förväntan hos partnern att man ska avlasta och ta igen sådant man missat under frånvaron, men den förväntan kanske inte stämmer överens med ens egen. Många veteraner beskriver också skuldkänslor och dåligt samvete över att de varit borta, vilket kan spä på upplevelsen av stress, säger Sofia Nilsson. 

Nyare relationer (ett till tre år) är mer sårbara vid utlandstjänstgöring än längre förhållanden och majoriteten av separationerna sker inom fem år efter hemkomst. Tidigare studier tyder också på att de negativa effekterna av en insats ökar ju fler resor man gör.  

– Första gången går det kanske bra och även den andra, men med tiden växer problemen. Flera sa att det finns en gräns för hur många insatser en relation klarar av, säger Sofia Nilsson. 

Tidigare studier visar också en något minskad benägenhet bland utlandsveteraner att ingå en ny parrelation efter att de separerat. I den nu genomförda undersökningen ges två möjliga förklaringar till detta. Dels ett stort intresse för äventyr och att man föredrar att leva som singel. Dels psykiska besvär som inte omhändertas och sämre återanpassning till vardagen efter avslutad insats. 

– Men det handlar inte om någon jättestor andel veteraner som undviker parrelationer, så man bör inte dra alltför stora växlar av det, säger Sofia Nilsson. 

FAKTA

Om undersökningen

Rapporten Internationell militär tjänstgöring och dess betydelse för parrelationer genomfördes vid Försvarshögskolan. Studien bygger på en enkätundersökning där 1 962 utlandsveteraner deltog, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 33 procent. Av dem var 181 kvinnor och 1 780 män med en medelålder på 56,3 år. Majoriteten av deltagarna, 1 796, var gifta eller sambo, 133 var särbo och 327 singlar.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Otillräckliga vinterkängor, bristande riskhantering och attitydproblem. Det bidrog till de många köldskador som uppstod under vinterutbildning i Arvidsjaur och Boden i januari, enligt en utvärdering från Arméstaben. Nu vidtas åtgärder med regeländringar och en översyn av utbildningen Kallt väder.

    Linda Sundgren
    Vinterutbildning
    Utbildningen Kallt väder ska ses över som ett led i att minska risken för köldskador.

    Foto: David Gernes/Försvarsmakten

    Den gångna vintern var periodvis mycket kall och i Försvarsmakten rapporterades ett stort antal köldskador i samband med övning och utbildning. Under vinterutbildningen den 5–16 januari på Norrlands dragonregemente, K 4, i Arvidsjaur och Norrbottens regemente, I 19 i Boden, deltog 497 befäl, kadetter och värnpliktiga från olika förband. Temperaturen sjönk periodvis ner till 37 minusgrader och av deltagarna drabbades 83 individer (17 procent) av minst en köldskada. Majoriteten av skadorna, 47 stycken, var av första graden på en fyrgradig skala, vilket i rapporten beskrivs som ”vit hud, känselbortfall och inte alltid smärta”.

    I nio fall var skadorna av tredje graden med ”blågrå missfärgning och ibland nekros” (sjuklig cell- och vävnadsdöd, red. anm). I den utredning av skadeutfallet som Arméstaben genomfört, pekas flera brister ut som bidragande orsaker till skadorna. Däribland befälens hantering av de risker som uppträdande i kyla medför. Riskbedömningar hade upprättats, men planerade åtgärder omsattes inte i praktiken fullt ut.

    – Man behöver kanske ha någonstans där soldaterna kan gå in och värma sig och upprätta värmeslingor som soldaterna får springa för att hålla värmen. Kanske bör man heller inte öva åtta timmar med bara uppehåll för 45 minuters lunch när det är 37 minusgrader. Det har vidtagits åtgärder, men inte i tillräcklig omfattning, säger förvaltare Joakim Giöbel, chef för Försvarsmaktens marksäkerhetsavdelning på Arméstaben, som var ordförande i utredningen. 

    Ibland har det också funnits en inställning att det är mesigt att gå in och värma sig.

    Han drar slutsatsen att befälen underskattade riskerna med att öva i extrem kyla.

    – Jag menar att man kanske måste acceptera att vissa moment inte kan genomföras vid extremt låga temperaturer, säger han och tillägger:

    – Ibland har det också funnits en inställning att det är mesigt att gå in och värma sig. 

    Enligt Joakim Giöbel kan den pressade situation som organisationen befinner sig i öka risken för skador. Belastningen i organisationen är hög och det finns en förväntan på snabb utveckling.

    – Både ÖB och Försvarsmaktsförvaltaren är ju jättetydliga, vi ska ha riskaptit och våga chansa lite. Jag tror inte att ÖB är nöjd med den här mängden köldskador, men budskapet om riskaptit kan uppfattas olika av befälen i organisationen. En del förstår det som att du kan tänja på gränserna ibland, medan andra kanske tror att du ska ta alla risker alltid. Individer vill göra sitt bästa, men ibland blir det lite fel, säger han.

    Även brister i personlig utrustning och annan materiel bidrog till skadeutfallet. Enligt rapporten uppvisade samtliga förband brister i sin materiel avseende funktion och status. Bland annat är den vinterkänga som soldaterna använder, vinterkänga 90, inte anpassad för extremt låga temperaturer, säger Joakim Giöbel: 

    – Den tål inte mer än minus 20 eller minus 25 grader. Vinterkängor är något vi behöver se över.  

    Utredningen pekar också på problem med civil utrustning som soldaterna köpt in själva. Av rapporten framgår inte vilken typ av utrustning eller vilka problem det handlar om, men Joakim Giöbel är kritisk till att soldater tillåts använda egen utrustning i verksamheten.

    – Vem garanterar att den utrustning som soldaterna köper in tål en viss kyla? Och vem kontrollerar att utrustningen är rätt för den verksamhet som ska bedrivas i ett visst klimat? Chefen Försvarsstaben har gett sitt godkännande för egna inköp, men vi har varit stora motståndare till det, säger han. 

    Under vinterutbildningen var det också problem med vissa fordon som inte fungerade.

    – I en bandvagn där soldaterna skulle gå in och värma sig fungerade inte värmaren. Om det berodde på okunskap eller om grundtillsynen inte var korrekt utförd vet vi inte.

    Vinterutbildning

    Brister i personlig utrustning och annan materiel bidrog till skadeutfallet under vinterutbildningen, visar utredningen.

    Foto: Andreas Bardell/Aftonbladet/TT

    Deltagarna i vinterutbildningen som hölls i januari hade genomgått utbildningen Kallt väder inför avresan. Den ska ge kunskap om hur man uppträder i låga temperaturer på ett säkert sätt för att förebygga skador. Men under de intervjuer som genomfördes i samband med utvärderingen hade många deltagare svårt att återge vad utbildningen handlade om och uppgav att de inte hade känt sig förberedda.

    Kallt väder genomfördes antingen enskilt digitalt eller som en genomgång i större grupper. Flera av de intervjuade saknade lärarledda diskussioner i mindre grupper och praktiska övningsmoment kopplade till utbildningen.

    – Om du inte har övat att ta av dig kängor och strumpor och stoppa in fötterna i armhålan på en kamrat när det är minus 5 så kommer det inte att vara lättare i 30 minusgrader. Det räcker inte att bara läsa sig till hur man ska göra, man måste öva praktiskt också, säger Joakim Giöbel.

    I utredningen uttalar sig också stabsläkaren vid K 4 om Kallt väder. Enligt honom är utbildningen för omfattande och har tyngdpunkt på fel saker. För stor vikt läggs vid köldskadors utveckling och konsekvenser, medan förebyggande åtgärder och upptäckt av tidiga symptom får för lite utrymme.

    Joakim Giöbel berättar att det nu pågår ett arbete för att minska risken för förfrysningsskador och öka medvetenheten om de utmaningar som låga temperaturer medför.

    – I SäkR 2026 (Säkerhetsreglemente, red. anm) har vi gjort en ny riskbedömningsmall som vi håller på att implementera. Vi kommer att resa ut till fem platser i landet och utbilda på det här, säger Joakim Giöbel och fortsätter:

    – Vi ska också prata med Vinterenheten om utbildningen Kallt väder och vad vi ska göra med den. Någon slags förändring är nödvändig och de som går utbildningen behöver genomföra praktiska moment kopplade till utbildningen.

    Ur arkivet: