Jag avser stolpa upp ett antal förstärkningar och förändringar av nuvarande förutsättningar som jag tror skulle öka attraktiviteten för familjerna som skall skickas utomlands. Vissa är till för att skapa attraktion och göra utlandsstationeringen lockande för familjen, något som alla inblandade parter borde vara intresserade av. Andra förslag är mer av ren anständighetskaraktär.

• Utlandsstationering bör ge minst en ”1,3-lösning” för den anställdes lön, dvs. individens normala grundlön x 1,3. På detta bör fullt traktamente erhållas. Det här behövs för att skapa attraktion för individ och familj. Man tjänar helt enkelt något på den uppoffring som den fleråriga bortavaron innebär.

• Medföljande partner behöver erhålla fullständig kompensation för utebliven inkomst. Det är helt orimligt att upp till 250 Försvarsmakts-familjer skall behöva sänka sin gemensamma inkomst med många hundratusentals kronor under flera år för att lösa ut en central och viktig uppgift för Sverige i vårt alliansförsvar. Detta innefattar självklart inkomst motsvarande den som individen haft innan utlandsstationeringen, med bl.a avsättningar till pension samt skyddande av den sjukpenninggrundande inkomsten. Uppräkning av dessa nivåer bör också ske under tiden om kommenderingen varar mer än ett år.

• Utlandsstationerade bör erhålla minst fyra fria tur- och returresor till Sverige per familjemedlem (barn inkluderat) och halvår, i syfte att kunna upprätthålla relationer på hemmaplan, besöka åldrande föräldrar, släktingar, m.m. Tjänsteresor till Sverige och/eller hemorten räknas inte in i dessa resor.

• Är man placerad utomlands i tre år på uppdrag av Försvarsmakten ska man inte behöva sälja sitt hus/bostadsrätt eller hyra ut det på lösa boliner till någon annan. Här behöver myndigheten kliva in och stötta upp med kontinuerlig tillsyn och kontroll av bostad och bohag. Om detta skulle vara en för stor nöt att knäcka är en alternativ lösning att ersätta de utlandsstationerade för utgifter som de har för underhåll, tillsyn och kontroll av fastigheten under utlandsvistelsen.

• Social infrastruktur i form av bostad, fordon, förskola/skola, vårdgivare, osv behöver finnas på plats i stationeringslandet för hela familjen under hela vistelsen. Även stöd med sysselsättning för medföljande behöver kunna erbjudas.

• Hjälp med skattehantering, antingen genom undantag från utlandsregeln (sexmånaders-/ettårsregeln) eller genom att någon faktiskt gör deklarationen åt en.

• Karriärsplan för tiden efter utlandsstationeringen behöver vara ytterst tydlig och ta stor hänsyn till individens och familjens behov. Det är för många en stor oro kopplat till detta, då flera representanter för Försvarsmakten uttryckt att tjänstgöring i Nato-stab per automatik kommer påföljas av tjänstgöring i ”central stab” hemma i Sverige. Detta kommer inte att vara acceptabelt för huvuddelen av de jag pratat med. När man väl kommit hem vill man ha en stabil familjegrund att stå på, utan veckopendling.

Detta är några av de förslag som jag anser är viktigast att få på plats inför det svenska Natomedlemskapet. Det är inte bara viktigt att vi hanterar anständighetsaspekten gentemot våra medarbetare, vår målsättning bör självklart vara att utlandstjänstgöringen blir såpass attraktiv att det i det längre perspektivet uppstår konkurrens om platserna. Målet måste vara att både individ och medföljande familj upplever att det är ett gemensamt projekt som familjen vinner på på alla plan. Socialt, ekonomiskt och även arbetslivsmässigt. 

Min uppfattning är att om vi nöjer oss med att endast slipa lite på URA-avtalet och utökar utlandsobligatoriet, så vore det att sänka mångmiljonbelopp i sjön för att spara in lite på marginalen.

Denna debattartikel har tidigare publicerats på Militär debatt.