Senast publicerat
Senast publicerat:

”Nato-kommenderingar kräver löneincitament”

Herr Flax, officer och helikopterpilot
Jens Stoltenberg tittar på Robot 17 i samband med besöket på övningen SWENEX vid Stockholms Amfibieregemente. Foto: Fredrik Sandberg / TT
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det här är ett ämne som egentligen berör hela statsförvaltningens internationella bemanning och representation, men skrivs av uppenbara skäl utifrån kontexten av Försvarsmaktens framtida kontinuerliga bemanning av staber och centrum i Natostrukturen. Inte nödvändigtvis rotationsverksamhet med krigsförband inom ramen för Natos närvaro i gränsstaterna (Enhanced Forward Presence) eller motsvarande operationer, även om vissa av nedanstående punkter kan vara aktuella även där.

Min personliga uppfattning är att mina förslag även skulle gynna övriga delar av statsförvaltningen som också står inför stora utmaningar med bemanningen av internationella institutioner. Svårigheter som ett Natomedlemskap ytterligare kommer att förstärka även för dessa aktörer.

I samtal jag haft med andra officerare som är i samma eller liknande sits som jag (OF2/3, HOP-aktuella och småbarnsföräldrar med samlevande partner) så framkommer det en anekdotisk men samtidigt tydlig bild av vad det är som gör att många tvekar inför den ”naturliga” utlandsstationeringen som Natomedlemskapet i framtiden kommer att avkrävas oss och våra familjer.

» Min personliga uppfattning är att mina förslag även skulle gynna övriga delar av statsförvaltningen som också står inför stora utmaningar med bemanningen av internationella institutioner. «

Jag avser stolpa upp ett antal förstärkningar och förändringar av nuvarande förutsättningar som jag tror skulle öka attraktiviteten för familjerna som skall skickas utomlands. Vissa är till för att skapa attraktion och göra utlandsstationeringen lockande för familjen, något som alla inblandade parter borde vara intresserade av. Andra förslag är mer av ren anständighetskaraktär.

  • Utlandsstationering bör ge minst en ”1,3-lösning” för den anställdes lön, dvs. individens normala grundlön x 1,3. På detta bör fullt traktamente erhållas. Det här behövs för att skapa attraktion för individ och familj. Man tjänar helt enkelt något på den uppoffring som den fleråriga bortavaron innebär.

  • Medföljande partner behöver erhålla fullständig kompensation för utebliven inkomst. Det är helt orimligt att upp till 250 Försvarsmakts-familjer skall behöva sänka sin gemensamma inkomst med många hundratusentals kronor under flera år för att lösa ut en central och viktig uppgift för Sverige i vårt alliansförsvar. Detta innefattar självklart inkomst motsvarande den som individen haft innan utlandsstationeringen, med bl.a avsättningar till pension samt skyddande av den sjukpenninggrundande inkomsten. Uppräkning av dessa nivåer bör också ske under tiden om kommenderingen varar mer än ett år.

  • Utlandsstationerade bör erhålla minst fyra fria tur- och returresor till Sverige per familjemedlem (barn inkluderat) och halvår, i syfte att kunna upprätthålla relationer på hemmaplan, besöka åldrande föräldrar, släktingar, m.m. Tjänsteresor till Sverige och/eller hemorten räknas inte in i dessa resor.

  • Är man placerad utomlands i tre år på uppdrag av Försvarsmakten ska man inte behöva sälja sitt hus/bostadsrätt eller hyra ut det på lösa boliner till någon annan. Här behöver myndigheten kliva in och stötta upp med kontinuerlig tillsyn och kontroll av bostad och bohag. Om detta skulle vara en för stor nöt att knäcka är en alternativ lösning att ersätta de utlandsstationerade för utgifter som de har för underhåll, tillsyn och kontroll av fastigheten under utlandsvistelsen.

  • Social infrastruktur i form av bostad, fordon, förskola/skola, vårdgivare, osv behöver finnas på plats i stationeringslandet för hela familjen under hela vistelsen. Även stöd med sysselsättning för medföljande behöver kunna erbjudas.

  • Hjälp med skattehantering, antingen genom undantag från utlandsregeln (sexmånaders-/ettårsregeln) eller genom att någon faktiskt gör deklarationen åt en.

  • Karriärsplan för tiden efter utlandsstationeringen behöver vara ytterst tydlig och ta stor hänsyn till individens och familjens behov. Det är för många en stor oro kopplat till detta, då flera representanter för Försvarsmakten uttryckt att tjänstgöring i Nato-stab per automatik kommer påföljas av tjänstgöring i ”central stab” hemma i Sverige. Detta kommer inte att vara acceptabelt för huvuddelen av de jag pratat med. När man väl kommit hem vill man ha en stabil familjegrund att stå på, utan veckopendling.

Detta är några av de förslag som jag anser är viktigast att få på plats inför det svenska Natomedlemskapet. Det är inte bara viktigt att vi hanterar anständighetsaspekten gentemot våra medarbetare, vår målsättning bör självklart vara att utlandstjänstgöringen blir såpass attraktiv att det i det längre perspektivet uppstår konkurrens om platserna. Målet måste vara att både individ och medföljande familj upplever att det är ett gemensamt projekt som familjen vinner på på alla plan. Socialt, ekonomiskt och även arbetslivsmässigt. 

Min uppfattning är att om vi nöjer oss med att endast slipa lite på URA-avtalet och utökar utlandsobligatoriet, så vore det att sänka mångmiljonbelopp i sjön för att spara in lite på marginalen.

Denna debattartikel har tidigare publicerats på Militär debatt. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    När David Carlqvist skadade knät upptäckte han att han inte hade den sjukvårdsförsäkring han trott.

    David Carlqvist
    David Carlqvist

    Det var under det sista genomförandet det hände, såklart. Egentligen var det inte ens det sista, det här var det extra, det jag ville göra för att säkerställa att en av soldaterna verkligen hade förstått.

    Skyddsvaktsutbildningen är långt ifrån den farligaste verksamheten som bedrivs inom Försvarsmakten. Men blir man som instruktör nedbrottad av taggade 19-åriga värnpliktiga tillräckligt många gånger så, förr eller senare, kommer skadan.

    Men inte för mig. Som skyddsvaktsexaminator hade jag utbildat flertalet officerare och uppemot tusen värnpliktiga över årens lopp, utan en enda skada mer än några blåmärken.

    Men så var det den där kvällen precis innan semestern. Det där extra genomförandet. Jag spelade en aggressiv fyllegubbe, de greppade tag i mig, och skulle lägga ned mig. Pang. Mitt knä exploderade i smärta.

    Jag spelade en aggressiv fyllegubbe, de greppade tag i mig, och skulle lägga ned mig. Pang. Mitt knä exploderade i smärta.

    Det var inte de värnpliktigas fel, det är sånt som händer. Men det hände likväl. Det initiala beskedet var att knät var för svullet för att kunna ställa en diagnos. Sommaren kom och gick, och efter semestern konstaterade läkaren på Försvarshälsan att det behövdes en magnetröntgen.

    Och det var då jag förstod. Jag trodde, oinsatt som jag var, att för skador som uppstod i tjänsten hade jag givetvis en sjukvårdsförsäkring. Men icke.

    Här finns det anledning att stanna upp vid begreppen en stund. Många av er vet säkerligen skillnaden på en sjukförsäkring, en olycksfallsförsäkring, och en sjukvårdsförsäkring. Men för de av er som inte vet: En sjukförsäkring och en olycksfallsförsäkring innebär i praktiken att du får pengar. En sjukvårdsförsäkring å andra sidan är en försäkring som innebär att du får rätt vård snabbare.

    Och det var en sådan jag trodde jag hade som försvarsmaktsanställd. Men det hade jag alltså inte. Det har ingen av er som läser heller. Blir ni skadade i tjänsten kommer ni, precis som jag, bli hänvisade till den allmänna vården. Till vårdköerna, till brottandet med byråkratin, till remissernas förlovade land där klockorna går i ultrarapid. Detsamma gäller för alla de tusentals unga killar och tjejer vi varje år pliktar in. ”Välkommen, du måste vara här. Det här är farlig och fysiskt krävande verksamhet med hög skaderisk. Blir du skadad skickar vi dig till en vårdkö. Enjoy.”

    Det är inte i sin ordning. Militär verksamhet är krävande och riskfylld. Vi går sönder ibland. Marschfrakturer, brutna ben, överbelastade ryggar, ja ni vet själva. För att då inte tala om de betydligt allvarligare skador som ibland tyvärr uppstår. Men vad gör arbetsgivaren då? Skickar oss till regionerna.

    I en optimal värld hade Försvarsmakten haft en egen sjukvårdsorganisation, med röntgenapparater, ortopeder, och kirurger. Men vår myndighet är för liten för det. Vi är inte den amerikanska krigsmakten.

    Istället borde vi ha sjukvårdsförsäkringar, genom vår arbetsgivare. Det är ett fullt rimligt krav att ställa. Men till dess att Högkvarteret finner för gott att ge oss dylika försäkringar har vi inget annat val än att förlita oss på oss själva. Som medlemmar i Officersförbundet har vi rabatt på bland annat sjukvårdsförsäkring genom If.

    Det är fortfarande en dyr försäkring, den kostar flera tusenlappar per år. Jag struntade i att teckna en dylik, för jag trodde, korkat nog som sagt, att jag hade en sådan om skadan var tjänsterelaterad.

    Gör inte om mina misstag. Teckna en sjukvårdsförsäkring, åk aldrig sista åket, och bli aldrig nedbrottad av värnpliktiga en extra gång när ni egentligen redan är klara med utbildningspasset.

    Ur arkivet: