Att tjänstgöra i Försvarsmakten är speciellt. Det är inte många arbetsplatser där arbetstagaren förväntas åka från sin familj och sina vänner på övningar som sträcker sig över flera dagar, eller som vid insatser utomlands, i flera månader där du dessutom åker till farliga platser. Det är inte alla arbetsplatser där interna utbildningar bedrivs under hårda fysiska och mentala påfrestningar för att belönas med ett tygmärke snarare än någon ekonomisk gratifikation.
Det är en speciell arbetsplats där arbetstagaren kan få en ny uppgift på andra sidan landet i flera månader för att lösa en kommendering förbandet har fått.
En arbetsplats där specialistofficeren och officeren har mycket ansvar för personal och materiel som i den civila världen hade resulterat i ett antal fler tusenlappar i lönekuvertet.
När jag skriver att arbetsgivaren måste sluta vara kaxig så menar jag det bokstavligt. Det är exempelvis kaxigt att till en nyanställd specialistofficer som har tjatat på sin närmaste chef i tre, fyra veckor om att få veta sin lön är till slut svara: ”Du får 19 900 kronor och det ska du vara nöjd med!”. Det är ett kaxigt svar. För tydlighetens skull ska sägas att detta exempel ligger flera år tillbaka i tiden då löneläget var lägre än i dag, men det tjänar ändå väl som ett exempel.
Försvarsmakten måste lyssna bättre på sina medarbetare om vad de vill. Alla kan inte och ska inte få allt, men det går att mötas en bit på vägen och främsta linjens chefer har ofta värdefulla åsikter.
» Ett exempel på kaxighet är omgaloneringen som arbetsgivaren tvingar igenom i en era då Försvarsmakten genomgår en av sina största förändringar på tiotals år. «
Det är främsta linjens chefer som upplever verksamhetens utmaningar och friktioner, antagligen mer än andra chefer och det är med sina plutoner och kompanier de handgripligen löser ut de uppgifter som beslutats på högsta nivå. Ofta under tidspress, med bristfällig information och materiel. Det är med andra ord främsta linjens chefer som kan säga hur verksamheten går, vad som fungerar och hur truppen faktiskt mår.
Ett annat exempel på kaxighet är omgaloneringen som arbetsgivaren tvingar igenom i en era då Försvarsmakten genomgår en av sina största förändringar på tiotals år. Det är kaxigt att tvinga sin lojala personal att byta kategori mot sin vilja efter decennier i tjänst. En enklare lösning hade kunnat vara att de fortsätter att vara löjtnanter och kaptener men de når inga högre grader och de fortsätter så med sin grad till sin pension.
Det är kaxigt av arbetsgivaren att låta framtiden vara osagd och osäker för oss anställda. Jag och många kollegor med mig har i flera fall varit i positioner där ens nästa permanenta befattning ”hänger i luften”. Lämnar jag vid årsskiftet för en ny tjänst eller blir det till sommaren? Är det förresten en ny tjänst eller en kommendering? Det är ibland inte helt glasklart.
Jag själv fick en kommendering som sen visade sig vara min nya tjänst. På frågan hur länge jag skulle inneha den fick jag först svaret ”Jag vet inte”. Efter några dagar fick jag ett lite tydligare svar: ”Max två år”. När jag väl började visade det sig att det inte var fråga om en kommendering utan en ny tjänst.
Jag har en kollega som sökte en intern tjänst på förbandet hen tjänstgjorde på. Hen fick nej av sin chef. Kollegan sökte sig till ett annat förband och tjänstgjorde där i mer än ett år för att sen söka sig tillbaka till den tjänsten hen var intresserad av där samma chef nu sade ja. Det kaxiga i detta var att ovanstående befattning var vakant hela tiden.
Låt mig ta ett annat exempel. Vid upprättandet av ett nytt regemente gick en regementschef ut och informerade om att vi skulle stötta våra kollegor med producerandet av nya förband tills de kunde stå på egna ben. Inte en helt orimlig uppgift förutom att informationsbrevet som gick ut skapade en olustig känsla av att vem som helst kan bli kommenderad när som helst vare sig en ville det eller inte. Så blev det också. Många officerare och specialistofficerare vars familjesituationer egentligen inte tillät långa kommenderingar fick med mössan i hand börja veckopendla.
Inneliggande SOU-kull fick efter nästan två genomförda terminer beskedet att deras nya tjänstgöringsplats var på det nya förbandet. När de påbörjade sin utbildning levde de i tron att de sökt mot det förband de kom ifrån. Resultatet blev att vi tappade många välbehövliga specialister.
Jag diskuterade detta och andra ämnen med en kollega för någon vecka sedan varvid hen uttryckte sig så här: ”Jag tror inte Högkvarteret vet hur det är på förbanden”. Jag är beredd att hålla med. Hade Högkvarteret vetat hur det är på förbanden så föreställer jag mig att de hade genomfört besök, pratat med alla officerare och specialistofficerare, kallat till sig sina regementschefer och frågat vad de håller på med. Jag tror inte att de förstår hur många uppgifter som den enskilde officeren och specialistofficeren löser. Jag tror inte de förstår vilket tryck vi arbetar under och vilket ansvar det innebär.
Under min tid i Försvarsmakten har jag hunnit med att tjänstgöra på sex olika militära förband i två olika vapengrenar. En av mina reflektioner är att många på regementsnivå har tappat känslan för hur det är på trupp. Högre upp har ännu fler tappat den känslan. Jag tror inte att arbetsgivaren alltid förstår att de unga nyanställda medarbetarna är betydligt mer öppna för en annan arbetsgivare om inte förutsättningarna matchar med den enskildes situation. Vi flyttar inte till en ort för att det finns ett regemente där utan vi flyttar till en ort och där råkar det finnas ett regemente.
Försvarsmakten ställer höga krav på sina medarbetare och ska med all rätt göra så. Men om arbetsgivaren ställer krav, då måste den också bry sig om personalen. Jag hävdar att så inte är fallet i den utsträckningen som krävs. Försvarsmakten behöver och kan bli bättre på att ta hand om sina medarbetare.
Det sägs ofta att personalen är den viktigaste resursen men det efterlevs inte lika ofta. Vill Försvarsmakten ha personal kommer det kosta pengar. Vill de också behålla sin personal måste arbetsgivaren behandla dem väl och sluta vara kaxig.
