Senast publicerat
Senast publicerat:

Ändrade prövningsregler för personer med diagnos

Personer med adhd och andra neuropsykiatriska diagnoser ska inte längre automatiskt uteslutas från möjligheten att pröva sin lämplighet till militärtjänstgöring. Ändringen sker efter att Diskrimineringsombudsmannen, DO, i ett tillsynsbeslut kommit fram till att Försvarsmakten och Plikt- och prövningsverket har överträtt diskrimineringsförbudet.

Josefine Owetz
Emil Malmborg
Personer med neuropsykiatriska diagnoser kommer inte längre automatiskt att uteslutas från möjligheten att pröva sin lämplighet till värnplikt.

I juli kom beslutet att personer med adhd, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser inte längre automatiskt ska vara diskvalificerade för att prövas för sin lämplighet att göra militärtjänst. I stället ska varje fall prövas individuellt. Ändringen kommer efter att Diskrimineringsombudsmannen, DO, gjort en tillsyn mot Försvarsmakten och Plikt- och prövningsverket. DO kom fram till att det rörde sig om diskriminering genom den automatiska uteslutningen.  I det webbformulär som använts som lämplighetsprövning av de som ska kallas till mönstring för värnplikt eller frivillig militärtjänstgöring har det funnits frågor om personen någon gång diagnostiserats med autism eller adhd. De som svarat ja har inte gått vidare i antagningsprocessen. 

– Eftersom det inte kan uteslutas att personer med dessa diagnoser har den förmåga som krävs för att göra militär tjänstgöring anser DO att det strider mot diskrimineringslagen med en automatisk uteslutning av dessa personer – även om det senare i prövningen skulle visa sig att de ändå inte uppnår ställda krav för tjänstgöring, säger diskrimineringsombudsman Lars Arrhenius i ett pressmeddelande.

Liknande läsning:

» Det kan inte uteslutas att personer med dessa diagnoser har den förmåga som krävs för att göra militär tjänstgöring. «

För att möjliggöra en individuell bedömning har Försvarsmakten nu beslutat att ta bort den automatiska uteslutningen som sker då en individ anger att denne har en adhd- eller autismdiagnos. Under förutsättning att övriga delar av testet är godkänt kommer dessa individer att kunna gå vidare och boka tid för en prövning. 

”Vid prövningen genomförs därefter en individuell bedömning av personens möjligheter att genomföra en grundutbildning med värnplikt inom ramen för antagningsprocessen”, skriver Försvarsmaktens personaldirektör Klas Eksell i beslutet om förändringen i rekryttestet.   

Parallellt med förändringarna kommer också en särskild översyn av Försvarsmaktens medicinska bedömningsgrunder med fokus på adhd och autism att genomföras skyndsamt, skriver Försvarsmakten vidare. 

Försvarsmakten har under DO:s utredning förklarat att det finns en ökad risk för personer med diagnoserna adhd eller autism att inte klara militärtjänst, men att det inte kan uteslutas att det finns personer med diagnoserna som har förmåga att göra det

Även Polismyndigheten har beslutat om att ändra antagningsreglerna till polisutbildningen. Personer med diagnos ska inte längre per automatik gallras bort, utan ges möjlighet till prövning med en individuell bedömning. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: