Senast publicerat
Senast publicerat:

David Bergman: ”Jag kan prata både militäriska och akademiska”

Försvarsmaktens forskningsbudget har mer än fördubblats på bara några år och nu ökar sam­­arbetet med civila lärosäten för att stärka kunskaps­utvecklingen ytterligare. Överstelöjtnant David Bergman, själv disputerad officer, är forskningschef i Försvarsmakten sedan den 1 september 2025.

Linda Sundgren
David Bergman
Forskningssamarbetet med civila universitet och högskolor ökar, berättar David Bergman.

Foto: Filip Erlind

Hur har det första året som forskningschef varit?

– Jättespännande. Hög belastning. Jag har aldrig tidigare haft en befattning där jag jobbat så mycket på min mentala tröskelnivå som här och jag står i spagat mellan olika delar. Generalläkarens forskningsmänniskor vill prata om dammpartiklar i lungor efter prolongerad ökenexponering, Undsäk och kryptologerna vill prata kvantsäkra kryptosystem och rymdgänget vill prata om friktionskoefficient vid atmosfäriskt återinträde. Det är extremt många roliga och intressanta områden, men det är mycket att sätta sig in i för att kunna prata vältaligt om dem.

Förutsätts du själv ha koll på alla olika forskningsområden?

– Nej, det kan jag ju inte men jag är jättestolt över att ha extremt kompetenta människor som jag arbetar med. Under mig finns 25 Fot-områden, alltså forsknings- och teknikutvecklingsområden, som är funktionellt indelade. Vi har såklart marksystem, flygsystem, marinsystem, rymdsystem och cybersystem. Sedan har vi också Undsäk som ligger under Must. Vi har försvarsmedicin som sköts av generalläkaren och CBRN som sköts av skyddscentrum och så vidare. För varje område finns en utsedd ordförande, men jag jobbar nära dem och vi har regelbundna avstämningar. Min uppgift som forskningschef är att ansvara för den kunskapsbyggande delen av forskning och utveckling. Forskningschefen är också ansvarig för doktorander och disputerade i myndigheten.

Jag har aldrig tidigare haft en befattning där jag jobbat så mycket på min mentala tröskelnivå som här och jag står i spagat mellan olika delar.

Genom åren har det riktats en del kritik mot Försvarsmakten för bristande förmåga att ta hand om disputerade officerares kompetens. Hur tycker du att Försvarsmakten sköter den uppgiften?

– Vi har historiskt inte varit bra på det här, och ironiskt nog har det som jag klagat på i alla år nu blivit mitt problem att lösa. 1993 inrättades ÖB:s doktorandprogram. Ambitionen var god, men det fanns inte någon riktig styrning och ibland hamnade forskningen väl långt ifrån den militära kontexten. Man visste heller inte vad man skulle ha disputerade officerare till. Sedan har vi haft doktorandprogram på Försvarshögskolan ett tag, men världen är större än FHS. Nu är vi ändå ett drygt 50-tal officerare med forskarutbildning i organisationen och försvarsgrenarna har sina egna disputerade forskningschefer, även om den befattningen i armén just nu är vakant. Vi befolkar organisationen och äger den, en befattning i taget. Jag är inte på något sätt nöjd, men jag är oerhört stolt över att vi är så många som vi ändå är.

Du är själv disputerad officer och doktorerade 2021 inom området stresspsykologi. Vad betyder det för den befattning du har idag?

– Du måste vara forskare för att kunna leda andra forskare. Det är extremt många områden att sätta sig in i snabbt och det kräver att du har förståelse för hur det akademiska systemet fungerar. Jag blir också ofta rådgivande och det dyker hela tiden upp frågor om vad vetenskapen säger om ditt eller datt. Många gånger har vi bra forskning och då kan jag ge ett faktaunderlag som bygger på vetenskap och inte så mycket på känslor. Man behöver också ha en förståelse för hur den akademiska friheten fungerar kontra den ibland nödvändiga sekretessen. Det enklaste sättet att förklara det på är att jag kan prata både militäriska och akademiska. Å ena sidan måste jag vara en erfaren officer för att kunna förklara för ett civilt lärosäte vad som är relevant ur ett militärt perspektiv. Å andra sidan måste jag vara en meriterad forskare och förstå etikprövningsansökan och friheten att ingå publiceringar för att kunna föra samtal med Vetenskapsrådet om ansvarsfull internationalisering.

Och ansvarsfull internationalisering, vad innebär det?

– Civila lärosäten bygger alltid på öppenhet. Det är så vi bygger kunskap och transparens. Vi ska kunna granska och kritisera det som publiceras för att utvecklas framåt, och det bygger på den villkorslösa öppenheten. Men det fungerar bara så länge alla länder respekterar öppenheten och inte utnyttjar den ensidigt för sin egen förmågeutveckling. Det här har lärosätena nu börjat upptäcka och det är det som kallas ansvarsfull internationalisering. Dela med dig så mycket som möjligt, men dela inte med dig av alla dina forskningsrön till exempelvis Kina gratis. Annars finns risken att vi bygger ett annat lands förmågeutveckling med våra forskningsresurser. Inom Försvarsmakten är det inget konstigt att hantera sekretess, men för den civila forskningsvärlden går det stick i stäv med deras principer. Vetenskapsrådet gav förra året ut riktlinjer för ansvarsfull internationalisering. Nu har de fått i uppdrag av regeringen att titta på om det finns särskilda tekniker som vi bör skydda genom lag. Jag tror att det är bra. En fullständig sekretess hade varit katastrofal. Vi måste sprida kunskapen för att bygga trovärdighet, men en viss kontroll kan vara nödvändig.

David Bergman

Den öppenhet som allmänt råder inom forskning måste hanteras med viss försiktighet i den militära kontexten, menar David Bergman.

Foto: Filip Erlind

Hur står sig den svenska försvarsforskningen i en internationell jämförelse?

– Vi står oss bra i Sverige och vi har en historik på området. Efter andra världskriget upptäckte vi att vi behövde försvarsforskning och började bygga upp dåvarande FOA (Försvarets forskningsanstalt, red. anm), Militärpsykologiska institutet och Flygtekniska försöksanstalten. Det lade grunden för FOI och FMV som kom sedan, och på nittiotalet började vi forskningsstyra dem mer och tala om vilka områden som vi ville ha beforskade. Nu är vi på väg in i tredje generationens forskning där vi börjar utveckla förband som kan utveckla själva och vi ser också en större innovationskraft nere på förbanden. Samtidigt är de 80 år av kunskapsuppbyggnad som FOI bidragit med och den organisatoriska kunskap som kommer därifrån är oersättlig. Många andra länder saknar försvarsforskningsmyndigheter. De är helt beroende av civila lärosäten för sin utveckling och då spelar det ingen roll hur mycket pengar du slänger på dem, de kommer ändå inte kunna komma fram med den kunskap som vi har tillgång till. Vi ligger konsekvent på topp tio i världen på Akademiskt frihetsindex och på Innovationsindex, vilket är väldigt bra. Vi saknar inte problem, men vi har alla förutsättningar att lösa dem.

Hur stor är Försvarsmaktens forskningsbudget?

– Vi har 1,5 miljarder i år och vi går mot 2 miljarder de kommande åren. Det kan jämföras med de 600 miljoner som vi var nere på under svältåren på den eviga fredens tid. Då var det nätt och jämnt att vi kunde hålla FOI levande och få inser nog hur nära det var att Rysslandsforskningen helt lades ner. Men vi lyckades hålla liv i den mest kritiska kompetensen, och det är guld värt idag. Att bygga upp den sortens kompetens tar en halv livstid och sedan har du en halv livstid att nyttja den. Nu kan vi istället vidmakthålla och fortsätta låta våra försvarsmyndigheter göra det de är bra på.

Liknande läsning:

Från vilka institutioner beställer Försvarsmakten sin forskning?

– Huvuddelen av forskningen beställs från våra försvarsmyndigheter: Försvarshögskolan, Totalförsvarets forskningsinstitut och Försvarets materielverk. Men vi vänder oss allt oftare till civila lärosäten inom de områden där de är experter. Exempelvis har vi styrt om försvarsmedicin mot Karolinska institutet, eftersom det är det bästa medicinska universitetet i Sverige. Visserligen har FHS kvar några delar av försvarsmedicin hos sig, men då handlar det om hur du arbetar med sjukvårdsresurserna, inte om själva kirurgin. Igår hade jag toppmöte med företrädare för Chalmers om nästa generations 3D-printing, alltså additiv tillverkning, där de är ledande. Men det här innebär inte att våra försvarsforskningsmyndigheter kommer att få minskade forskningsanslag, det handlar om en breddning.

Vi är redan inne på implantat och 3D-printade öron. Vad är nästa generation inom det området? Det blir lite science fiction, men det var ju AI också för tio, femton år sedan.

Forskning handlar ju om att bygga kunskap och utveckling framåt. Vad ser du för behov av forskning kopplat till försvaret de kommande åren? 

– Kvantteknik kommer, alltså nästa generations datorer. När vi får kvantdatorer som kan börja tänka själva, har vi då kvantsäkra kryptosystem som klarar av det hotet eller behöver vi designa om dem? Likaså sensorsystem. När vi får kvantsensorer, hur kommer det att påverka det skydd vi har? Bioteknik är en annan sak. Vi är redan inne på implantat och 3D-printade öron. Vad är nästa generation inom det området? Det blir lite science fiction, men det var ju AI också för tio, femton år sedan.

David Bergman

David Bergman är disputerad officer och har doktorerat inom området stresspsykologi.

Foto: Filip Erlind

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Sverige har tagit på sig ett stort militärt ansvar. Försvarsmakten leder den multinationella markstyrkan i norra Finland och bidrar till Natos försvar av Lettland. Men svenska officerare riskerar samtidigt att hamna i situationer där de döms till fängelse i Sverige för att ha deltagit i försvaret av allierade länder i enlighet med dessa länders lagar. Det är inte hållbart", skriver debattskribenterna.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har lämnat Ottawakonventionen som förbjuder användning av truppminor, och återtar nu den förmågan. Skälet är inte att de värderar humanitär rätt lägre än Sverige, utan att de måste kunna stoppa ett ryskt genombrott på eget territorium. För frontstaterna är minor ett verktyg för att fördröja och kanalisera en angripare så att artilleri, drönare, pansarvärn får bättre verkan och inte minst minska sina egna förluster. Det ger också tid att evakuera och skydda civilbefolkningen.

    I Sverige kvarstår dock förbudet mot truppminor. Problemet är nu inte bara att vi saknar samma militära verktyg som våra grannar, utan också att förbudet har straffrättsliga konsekvenser i svensk lag. Enligt 22 kap. 6 b § brottsbalken kan befattning med truppminor leda till mycket stränga straff, lagstiftningen nämner utveckling, förvärv, innehav och överlåtelse av de förbjudna minorna. 

    Hur ska en svensk chef leda ett finskt förband som använder truppminor? Kan en svensk trängsoldat frakta minor åt ett lettiskt förband? Kan en svensk logistiker medverka till att planera och leda transporter? Kan svenska förband överta terräng där allierade redan lagt ut minor?

    Vid konkret gemensam operationsplanering kan det uppkomma frågor om vad medverkan vid planering, ordergivning och annat praktiskt bistånd innebär. ”Militära förberedelser” är inte kriminaliserade som en egen gärning, men konkret främjande av ett fullbordat minbrott kan vara medhjälp eller anstiftan enligt brottsbalken.

    En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland

    Svenska lagstiftare har också gjort undantag från det normala kravet på dubbel straffbarhet, att en gärning som görs utomlands måste vara olaglig i både Sverige och i det andra landet. En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland. Det skapar en orimlig situation i alliansen vid såväl försvarsplanering som stridens genomförande.

    Kommer finska och lettiska förband acceptera att ledas av svenska chefer vilka inte får ge order som innebär användning av truppminor? Kommer det påverka Sveriges möjligheter att tillsätta viktiga chefsbefattningar i Natos befälshierarki i det nordisk-baltiska området? 

    Sådana frågor kan inte lösas med önsketänkande. Varje juridisk reservation i detta avseende kostar militär handlingsfrihet och effektivitet. Den skapar osäkerhet om order, ansvar och planering där Nato i stället behöver snabbhet, enkelhet och gemensamma ledningsprinciper.

    Överbefälhavaren Michael Claesson flaggade redan våren 2025 för behovet av en lösning för svenska officerare som tjänstgör utomlands, i januari upprepades detta med ordet skyndsamt. Svensk handlingskraft lyser ännu med sin frånvaro.

    Den bästa lösningen är att Sverige snarast lämnar Ottawakonventionen. Ett frånträde måste göras i fredstid och tar tid. Därefter krävs lagändringar, utbildning, doktrin, anskaffning och övning. Ukrainas erfarenhet visar faran med att vänta tills kriget redan har börjat, då man inte får frånträda konventionen om landet är i krig.

    Men svenska officerare kan inte vänta på att det till sist finns en politisk majoritet att lämna konventionen och sedan ha väntetid på sex månader efter att utträdet lämnats in.

    Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade.

    Regering och riksdag bör därför omedelbart undanröja den straffrättsliga spärr som hindrar svenska officerare från att fullt ut tjänstgöra i allierade förband. Undantaget från kravet på dubbel straffbarhet för olovlig befattning med minor bör tas bort, så att svenska befäl inte riskerar åtal i Sverige för handlingar som är lagliga i värdlandet och nödvändiga för en gemensam Nato-operation.

    Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade. Sverige kan inte å ena sidan lova Finland och de baltiska staterna att vi ska bidra till deras försvar och å andra sidan skicka svenska officerare med händerna bundna bakom ryggen. Det är osolidariskt, men också farligt för vår egen säkerhet.

    Först måste den akuta juridiska låsningen bort. Därefter bör Sverige lämna Ottawakonventionen medan det fortfarande kan ske under ordnade former. Handlingsfrihet som inte säkras i fred kan vara omöjlig att återta i krig.

     

    Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.

    Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.

    Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

    Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

    Ur arkivet: