I början av februari 2026 sammanträdde den nyligen sammankallade Försvarsberedningen för första gången. Den har en diger agenda, men har å andra sidan också redan lovade resurstillskott av större magnitud att ta i beaktande. Omvärldsläget som präglar det kommande arbetet är synnerligen allvarligt. Kriget i Ukraina rasar vidare, trots nästan obegripliga förlustsiffror på främst den ryska sidan. I stället för att backa efter den fiaskoartade inledningen på kriget, har Putin satsat hela sin regim i potten och med den landets ekonomiska framtid.
Ryssland rustar för nya krig, och under tiden stressar man väst med en mer intensifierad verksamhet med sabotage, destabiliserings- och påverkansoperationer. I Mellanöstern har i skrivande stund Israel och USA inlett ett militärt angrepp på Iran. Israel har inlett en markoffensiv i Libanon. Trumps administration, Sveriges yttersta säkerhetsgarant, har lanserat sin nationella säkerhetsstrategi, och har trots ett uttalat fokus på västra halvklotet gjort interventioner i Somalia, Irak, Jemen, Syrien, Nigeria och framför allt Venezuela.
Trumps administration är mycket svag diplomatiskt och i kombination med en snäv ”hovkultur” likt en renässansfurste, är det Putin och Netanyahu som styr inriktningen på USA:s politik i Europa och Mellanöstern. Trumps idé om att hitta en uppgörelse med Putin om Ukraina, vilken lanserades i början av 2025, kan leda till förväntan på svenskt deltagande i en stabiliseringsstyrka under ledning av Storbritannien och Frankrike. Trump är i sig en osäkerhetsfaktor, eftersom han inte har förmågan att vare sig tänka eller agera strategiskt.
Det är denna samlade bild som är bakgrunden till den synnerligen späckade dagordning som den svenska försvarspolitiken tar sig an 2026. Det gäller främst den ambitionshöjning som kommer med försvarsbeslutet 2024 och Natos kapacitetsmål. Krigsorganisationen ska växa kraftigt.
Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst.
Sverige har, som enda nation, valt engagemang i två delar av Natos snubbeltråd, Natos Forward Land Forces (FLF), med en bataljon i Lettland och med ett ramnationsansvar i Finland. Till detta följer bemanningsbehov i Natos stabsstruktur och ett skriande behov av förbandsutveckling och anpassning (adaption), inte minst med hänsyn till de erfarenheter som dragits på slagfältet i Ukraina.
Det stora problemet för Försvarsberedningen är att den militära och civila förmågan behöver öka mycket snabbt. Eller kanske snarare, att hastigheten i reformbehoven inte kan mötas av den försvarsförvaltning som byggts upp. Sverige måste därför på allvar inse att detta politikområde är organiserat efter helt andra omvärldsförutsättningar än dagens. Den inneboende trögheten i systemet, vilken ÖB visat frustration över, hotar att bli det stora problemet för Sveriges försvar. Det finns uppenbarligen en politisk föreställning om att man har ”löst” försvarsproblem genom att avsätta ekonomiska resurser. Men produktionskapacitet har blivit trögrörligt och antalet reformmiljarder har begränsad betydelse för tonåringars intresse för värnplikt och officerskarriär. För att parafrasera ett begrepp som används inom samhällsvetenskapen: budgeten är ett nödvändigt, men inte tillräckligt kriterium för en fungerande försvarspolitik.
Det är inte bara Sverige som har identifierat detta problem. Den danska statsministern Mette Frederiksen uttalade de berömda orden: ”køb, køb, køb!” och nu arbetar den danska motsvarigheten till Försvarets materielverk med två tidshorisonter: två år och fem år. Om industrin inte är beredd att ta ekonomisk risk, behöver staten i sista hand ta den för att undvika säkerhetsrisk.
Mitt favoritexempel på politisk och militär beslutsamhet från krigets historia är upprättandet av Natos strategiska högkvarter Shape i Belgien. I september 1950, efter att Koreakriget skrämt upp de allierade, beslutade försvarsministrarna inom Nato att utse en allierad befälhavare i Europa. Man insåg att omvärldsläget krävde en permanent stab organiserad för krig. I december utnämndes den gamle krigshjälten Dwight D. Eisenhower till organisationens förste saceur. På nyårsdagen 1951 landade Eisenhower i Paris och började, med utgångspunkt från Hotel Astoria, organisera staben.
Trots en regnig vår som försenade byggnationerna kunde Eisenhower aktivera sitt högkvarter i Rocquencourt utanför Paris (som då redan fungerat i praktiken sedan några veckor) den 2 april. Alliansen skapade på ett halvår något helt nytt och banbrytande, en permanent multilateral militär stab, eftersom omvärldsläget krävde det.
Riksdagsledamot Jörgen Berglund (M) i samband med en debatt i riksdagen om DCA-avtalet som handlar om hur Sverige snabbt ska kunna ta emot militär hjälp från USA.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Detta är den första och viktigaste slutsatsen som Försvarsberedningen måste dra: vi kan inte fortsätta försvarspolitiken med nuvarande normala rutiner. Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst. Det är märkligt att den politiska ledningen och myndighetsledningen uppmanar till handlingskraft, när de själva skulle kunna leda utvecklingen genom att ta steg som visar prioriteringar och ger vägledning för beslut inom Försvarsmakten. ”Handlingskraft” är lätt att säga, men när den inte preciseras och sällan belönas blir begreppet en floskel.
Vidare finns ett inneboende dilemma i att göra en avvägning mellan hur mycket resurser som ska användas för att skapa framtida militära resurser, och hur mycket som ska användas för militära insatser här och nu. Till detta kommer även en utvecklingslogik, det vill säga att resurser också måste avsättas för vidareutbildning och experimentverksamhet för att fortsatt garantera relevans för förbanden i dagens stridsmiljö.
Detta är utmaningar som Försvarsmakten i hög utsträckning har verksamhetsansvar för. Jag har stor respekt för att det finns förklaringar bakom olika lösningar, men för mig förefaller det som ett självförvållat problem att regementen och flottiljer samtidigt och oreflekterat tilldelas uppgifter som både handlar om insats, produktion och utveckling samtidigt. Det leder till en situation då organisationen själv får prioritera i den mångfald av (övermäktiga) uppgifter som just nu tilldelas Försvarsmakten. I praktiken innebär det att organisationen själv kan välja vilka vakanser som förblir utan bemanning.
Strategi handlar om prioriteringar. I första hand en snabb ökning av krigsorganisationen, därefter förbandsutveckling, bemanning i Natos staber och insatser i Finland och Lettland. Sist i prioritering hamnar en stabiliseringsstyrka i Ukraina och eventuella bidrag i Mellanöstern. Det viktigaste i detta läge är att få krigsorganisationen att växa till snabbt. Här krävs extraordinära åtgärder både när det gäller inköp och utbildning, men också att politikerna inte lägger på fler bördor på Försvarsmakten, vilka kan utgöra ursäkter för att inte fokusera på krigsorganisationen. Men detta räcker inte.
Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.
Även om exempelvis utbildningssystemet läggs om och fokus sätts på att snabbt uppnå en stor befolkningsgrupp med militär grundutbildning, kommer detta sannolikt inte att räcka för de risker vi står inför på kort och medellång sikt. Detta är tredje slutsatsen av en försvarspolitisk analys: vi kommer under de närmsta åren inte att uppnå en tillfredsställande (konventionell) avskräckning på egen hand. Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.
I närområdet pågår sedan lång tid ett bitvis intensivt samarbete vad gäller exempelvis övningar. Det senaste decenniet har det som idag utgör ”nordflanken” inom Nato, organiserats av stormakterna som ett sammanhängande område i olika konstellationer: Nordic-Baltic 8 (NB8), ett informellt samråd mellan åtta länder i Norden och Baltikum som diskuterar bland annat försvars- och säkerhetsfrågor.
Liknande läsning:
Joint Expeditionary Force (JEF), ett militärt samarbete mellan tio länder i norra Europa under ledning av Storbritannien som snabbt ska kunna hantera uppkomna konflikter och kriser samt Northern Group, ett säkerhets- och försvarspolitiskt samarbetsforum mellan tolv länder i Norra Europa. Detta är bra och nödvändigt, inte minst mot bakgrund av behoven i Natos regionala planering. Men för att på kort tid kunna kompensera för att det nationella försvaret inte kan förändra den ryska avskräckningskalkylen, borde länderna på nordflanken tänka i termer av försvarsintegration. Mer om detta finns att läsa om i antologin ”Enade vi stå – Söndrade vi falla”, med Tommy Jeppsson som redaktör.
Försvarsintegration innebär att vi skrapar ihop de förband alliansen har i norra Europa och organiserar dem multilateralt så som de kommer att slåss i händelse av krig med Ryssland. På nordflanken skulle länderna kunna bilda multilaterala förband, i linje med vad som är funktionellt och efterfrågat av försvarsorganisationerna. Som referenspunkt kan man ta den gemensamma marinstab som Nederländerna och Belgien byggt upp (Admiral Benelux). Varje land beslutar om deltagande i insatser för ingående fartyg, men de leds av den gemensamma staben. Natomedlemskapet är inträdesbiljetten till försvarsintegration, eftersom det krävs att alla ingående parter deklarerar att man håller varandra om ryggen. Integration kräver mod och stor tillit mellan länderna i alliansen, men alternativen finns inte på kort sikt och omvärldsläget kräver handlingskraft.
Magnus Christiansson
Forskare och lärare vid Institutionen för krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.
Fakta
Försvarsberedningen
Den 4 februari 2026 höll den nya Försvarsberedningen sitt första sammanträde. I fokus för beredningens arbete finns frågor som exempelvis skydd av samhällsviktig verksamhet och kritisk infrastruktur, förmåga kopplat till Natos förmågeprocess för det militära försvaret och det fortsatta genomförandet av totalförsvarsbeslutet 2024. I Försvarsberedningen deltar ledamöter från samtliga åtta riksdagspartier tillsammans med ordförande Jörgen Berglund och huvudsekreterare Tommy Åkesson. Senast den 20 november ska Försvarsberedningen redovisa sin slutrapport.
Källa: Regeringskansliet
