Senast publicerat

Senast publicerat:

Löpande band i ”officersfabriken” motverkar ny kunskap

Försvarsmakten har ett väletablerat system för att skapa och bedöma militär kompetens. Det hämmar den bredd av kompetenser som är nödvändig för att möta dagens komplexa, högteknologiska krigshot och det gynnar inte den innovation som idag efterfrågas i försvarsdebatten. För att förbättra situationen krävs ökad flexibilitet och större respekt för fler kunskapstraditioner.

Karl Ydén

2025-12-17

”Kapten N har magisterexamen i matematik och datateknik. Han arbetar inom teknisk tjänst men Lv6 bedömer inte att utbildningen är adekvat för den verksamhet som genomförs vid Lv6.”

Formuleringen gäller en kapten i armén som 2021 tilldelades AI Swedens pris för bästa examensarbete, där maskinlärande och sensorfusion användes för att skilja drönare från fåglar nära flygplatser. Bedömningen gällde huruvida Kapten N:s masterexamen (inte magisterexamen, som Lv6 uppgav ovan) i ”Intelligenta och inbyggda system”, var relevant och N därmed inte skulle bli omklassificerad till specialistofficer. Luftvärnsregementet i Halmstad ansåg inte utbildningen relevant, vilket kan uppfattas som surrealistiskt i ljuset av dagens diskussion om AI, drönare och andra obemannade system. Bedömningar av denna typ är dock inte unika i försvaret. Hur kan de förstås i ljuset av dagens högteknologiska krigföring och efterfrågan på snabb militär innovation?

I Försvarsmakten finns ett etablerat system för hur militär kompetens skapas och bedöms. Utbildning och yrkessocialisering av svenska officerare har syftat till att skapa överensstämmelse med fastställda kriterier. Likt produkter på ett löpande band har officerare stegvis karriärutvecklats mot dessa genom befattningsbyten och militära skolsteg. Annan utbildning än det militära skolsystemets behandlas regelmässigt som irrelevant för officerares karriärmöjligheter – systemet är slutet.

Personalkategorin officer är i realiteten tiotals yrken fördelade över försvarsgrenarna, snarare än ett sammanhållet yrke. Under det kalla kriget bedrevs den grundläggande officersutbildningen i en specialiserad skolstruktur där varje truppslag i armén respektive varje ”skrå” i flygvapnet respektive marinen väsentligen utbildade de sina. Senare militära skolsteg tillförde officerare förståelse för övriga i den egna försvarsgrenen, och även för andra försvarsgrenar. Utbildningar kopplades i regel mot kommande krigsbefattningsnivå och taktikundervisningen kunde ha inslag av krigsplanering.

Efter kalla krigets slut inleddes en rad förändringar under parollen ”från invasionsförsvar till insatsförsvar” – i regel med syftet att skära ned kostnader (även när andra motiv framhölls). Politikerna ansåg försvaret vara kraftigt överdimensionerat och en rad försvarsbeslut avskaffade krigsorganisationen och lade ned regementen, flottiljer och militära skolor. Likriktningen av officerares kunskap, oavsett försvarsgren, förstärktes under denna turbulenta period.

Det nya idealet var en ung, energisk och skolad officer som efter ett antal internationella insatser växlade till en civil karriär före fyrtioårsåldern.

Det centraliserade Yrkesofficersprogrammet (YOP) för alla försvarsgrenar introducerades 1999. Officersutbildningens tidigare koppling till krigsbefattningar och konkret förbandspraktik var avvecklad – fokus lades på generella och kontextuella aspekter. Sovjethotet var borta. Den nya tidens officer skulle utveckla metodkunnande samt analysförmåga – och bli mer attraktiv på den civila arbetsmarknaden. Syftet var att undvika framtida överskott av medelålders skrivbordsofficerare som inte kunde tjänstgöra i exempelvis Afghanistan. Det senare övervägandet påverkade designen av officersutbildning liksom beslutet om flerbefälssystemet. Det nya idealet var en ung, energisk och skolad officer som efter ett antal internationella insatser växlade till en civil karriär före fyrtioårsåldern. Officersutbildningen ansågs behöva status som akademisk yrkesutbildning, varför ansvaret 2006 överfördes från Försvarsmakten till FHS.

Det treåriga Officersprogrammet (OP) designades kring FHS nyskapade akademiska ämnen: krigsvetenskap, ledarskap, försvarssystem och fysiskt stridsvärde. Alla kadetter studerade dessa samma ämnen, med samma lärare och samma litteratur. Trots de nya ämnena har en rad bedömare (inklusive FHS-medarbetare) kritiserat OP för bristande yrkesrelevans – mer intensivt efter krigsutbrottet 2022.

Liknande läsning:

Ett helt invändningsfritt utbildningssystem är förvisso inte möjligt att designa. Varje lösning blir resultat av avvägningar, och kritiker kommer alltid kunna hitta enskildheter med goda argument för ifrågasättanden. Därmed inte sagt att alla tänkbara officersutbildningssystem därför är lika bra. Varje system kommer att fungera olika väl alternativt illa i relation till olika kriterier. Centralt är att klarlägga vilka kriterier som är viktigast.

Såväl kalla krigets officershögskolestruktur (OHS) som nedskärningserans YOP och senare Officersprogrammet (OP), kan nog anses rimliga i relation till det de optimerades mot. De designades som helt olika sorters ”officersfabriker”. OHS utbildade i regel hyggligt hantverkskunniga instruktörer eller systemoperatörer som efter ett praktikår kunde krigsplaceras, och senare gå nya militära skolsteg för befordran till nästa grad. OP formades för att skapa en mer generisk officer – bättre på att läsa respektive skriva och i (samhälls)vetenskapliga metoder. Båda skolsystemen har olika svagheter. En aspekt av OP är att den ”vetenskapliga grunden” för militär yrkespraktik är bristfällig, vilket försvagar praktikrelevansen. En annan svaghet, utifrån dagens hotbild, är brist på teknisk kompetens. Tänkt motståndare år 2006 var dock främst talibaner och miliser, inte en högteknologisk fiende i ett storskaligt krig. Inslagen av teknisk utbildning reducerades kraftigt i nedskärningseran och den högre tekniska officersutbildningen avskaffades helt.

Ett flexibelt kompetenssystem skulle göra det lättare för Försvarsmakten att bemanna vissa positioner med rätt kompetens (inte -endast med rätt grad) både inrikes och i en del Natostrukturer.

Varje officersutbildningssystem är format av sin tid. Den militära innovationsförmåga som nu efterlyses utgjorde inte ett kriterium vare sig i 1980-talets OHS eller i millennieskiftets YOP som blev OP. Likriktning är systemens gemensamma nämnare, i övrigt skiljer mycket dem åt.

Ett likriktat system genererar just likriktning, inte innovation. Sannolikheten för nyskapande lösningar minskar om alla studerar samma ämnen med samma lärare och samma litteratur. Om likriktning är det som belönas, varför förvänta sig nytänkande? En ytterligare utmaning är att teknisk innovation i regel kräver både teknikkompetens och verksamhetsförståelse. Den svenska officersutbildningen är de facto samhällsvetenskaplig. Teknologi behandlas i försvarets karriärsystem som en specialitet för ”tekniker”, trots att teknisk förståelse är central för taktik och ledning av strid (exempelvis i multidomänoperationer). I få andra teknikintensiva organisationer lär samhällsvetare dominera ledningsgruppen. Teknikbolagschefer är inte sällan civilingenjörer – i Försvarsmakten ses en civilingenjörsutbildad officer oftare som en specialist än som en kunnig chef. Få officerare verkar inse att svensk ingenjörsutbildnings metalärande framförallt är metodisk problemlösning (utöver teknikkunskaper) och att dess ursprung dessutom är militärt.

Fakta

Vanligt med teknisk ämnesexamen vid USA:s militära akademier

Andel som studerar till en teknisk eller natur-vetenskaplig examen:

• 78% av flottans kadetter vid US Naval Academy (Annapolis).

• 61% av flygvapnets kadetter vid US Air Force Academy.

• 67% av armékadetterna vid US Military Academy (West Point).

Källa: De tre militära lärosätena (motsvarande Militärhögskolan Karlberg i respektive försvarsgren).

I strävan efter civilt meritvärde har akademisk kvalifikationsnivå och nivå på militär grad (som symbol för yrkeskunskap) sammangjutits i de svenska officersprogrammens betongblock. Den likriktade konstruktionen har svårt att utbilda i militära yrkespraktiker (flertalet lärare är civila) och den blir opraktisk i relation till framväxande behov av nya kompetenser, exempelvis inom cyberkrigföring respektive rymd. Militärmakter som Frankrike, Tyskland, USA och Storbritannien kombinerar universitets- och militära utbildningar i sina betydligt mer flexibla kompetenssystem. Akademisk nivå och militär kunskap gjuts inte samman där, utan tre löjtnanter kan gå en kompanichefskurs med avlagda akademiska examina i statsvetenskap, rymdfysik respektive datavetenskap.

En möjlig svensk väg framåt vore att i nuvarande struktur öppna för markant större flexibilitet genom att skilja mellan akademisk kvalifikationsnivå och militärt kunskaps-innehåll. Om en officer har avlagt en relevant masterexamen, exempelvis i ”Intelligenta och inbyggda system”, är akademisk kvalifikationsnivå uppnådd. Officeren har därmed inte självklart all nödvändig militär yrkeskunskap för att fungera som exempelvis chef eller stabsmedlem. Det får bedömas i det individuella fallet, där naturligtvis även tjänstgöring bör vägas in – lärande sker inte bara i formell utbildning. Saknas kunskaper, får det hanteras med komplettering – exempelvis praktik eller kurser (som inte måste vara akademiska).

Ett flexibelt kompetenssystem skulle göra det lättare för Försvarsmakten att bemanna vissa positioner med rätt kompetens (inte endast med rätt grad) både inrikes och i en del Natostrukturer. Innovation och teknikutveckling är centrala komponenter i Natos strategi. Där krävs ofta sakkunskaper, långt utöver vad som tillhandahålls i de svenska officersprogrammen. Överlag har stora andelar officerare i Frankrike, Tyskland, USA och Storbritannien studerat tekniska eller naturvetenskapliga ämnen – den svenska officersutbildningens likriktade tyngdpunkt i samhällsvetenskap har knappast någon utländsk motsvarighet.

Sammantaget framträder ett vägval för svensk officersutbildning. Antingen bibehålls likriktningen baserad på idén om officerare som ”generalister” – officersprogrammen fortsätter då att utgöra de enda viktiga utbildningsmeriterna. Alternativt utvecklas större flexibilitet genom nya sätt att kombinera akademisk kvalifikationsnivå och militär yrkeskunskap. Därutöver behövs en kraftig kursomläggning för ökad teknikkompetens. Alla officerare behöver inte ha teknisk problemlösningsförmåga, men långt fler än vad som är fallet idag. Det krävs större flexibilitet, kompetensmässig differentiering och respekt för flera kunskapstraditioner. Det vore positivt för Försvarsmakten om ”Fallet kapten N.” blir det sista av sitt slag i den svenska officerskårens historia. Den bästa tidpunkten att skapa ett fungerande akademiskt militärt kompetensutvecklingssystem var för ungefär 30 år sedan. Den näst bästa tidpunkten är nu.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: Officersutbildning

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Flygvapnet fyller 100 år samtidigt som nya flygsystem införs, rymdförmågan byggs upp och Natobidrag genomförs. Men enligt flygvapenchef Jonas Wikman är den viktigaste utmaningen en annan: att skapa en organisation som klarar ett säkerhetsläge som är oförutsägbart och där tempot aldrig går tillbaka till det normala.

Josefine Owetz

2026-07-09

Flygvapenchef generalmajor Jonas Wikman sitter uppe på däck ombord på HMS Carlskrona och blickar ut över Visby hamn. I likhet med Försvarsmaktens övriga representanter har han ett hektiskt schema i Almedalen och deltar i många panelsamtal.

Men innan dagens seminarier tar vid, bland annat ett med rubriken ”Nästa generations luftstrid i en multidomänkontext”, ska han summera hur det första halvåret av 2026 har varit för flygvapnet.

– Jag tycker att läget är gott. Vi har ett bra och intensivt år. Organisationen är satt under press med stora externa och interna förväntningar på vad vi ska åstadkomma, både vad gäller förmågeutveckling och den säkerhetsmiljö vi lever i. Men jag känner att vi levererar. Det handlar om flygvapnets nästa steg, införandet av nya plattformar och nya förmågor.

Bland vårens större händelser för flygvapnet lyfter Jonas Wikman bidraget till Natos Air Policing på Island, som är en del av luftförsvaret i Arktisområdet. Under årets första månader bemannade en kontingent från Skaraborgs flygflottilj alliansens incidentberedskap. I februari deltog svenska flygbasjägare i den danska övningsserien Arctic Endurance 26 på Grönland för att stärka säkerheten i området och öva försvaret av Natos norra flank.

– Det känns nästan som länge sedan nu, men det är bara några månader sedan som vi genomförde det, i en tid då säkerhetssituationen i Arktis var väldigt aktuell.

Vi har en aktivitet i vårt närområde som gör att vi har daglig skarp verksamhet pågående.

Samtidigt pågår ständigt incidentberedskapen på hemmaplan, med flera insatser hittills i år. Den 13 juni meddelade Försvarsmakten att flygvapnet dagen innan genomfört dubbla insatser mot ryska stridsflyg nära svenskt luftrum.

– Vi har en aktivitet i vårt närområde som gör att vi har daglig skarp verksamhet pågående. Det är utmanande, men samtidigt känner jag att vi levererar på de uppdrag vi har, även när det gäller att utveckla framtida förmågor, säger Jonas Wikman och fortsätter:

– Jag känner mig trygg med var vi är och vart vi är på väg. Min bild är också att vi har en organisation som är stolt över vad vi åstadkommer med de förutsättningar vi har. Så här ett halvår in så kunde jag inte vara mer stolt över mitt flygvapen än vad jag är just nu – ett flygvapen som dessutom fyller 100 år i år.

Samtidigt som verksamheten pågår för fullt firar flygvapnet sitt 100-årsjubileum. Jonas Wikman medger att han först såg jubileumsåret som ytterligare en uppgift i en redan full kalender, men i stället har det blivit något helt annat.

– Det har blivit ett sätt att stärka oss. Vi har fått anledning att beskriva vilka vi är, träffa varandra och bygga laget flygvapnet. Jag önskar att vår egen personal ser flygvapnet med samma ögon som omvärlden gör. För när man står där varje dag så känns kanske allting som ett motstånd och som en övermäktig uppgift. Men när man står utanför och betraktar oss så är det ett väl fungerande maskineri som levererar på en högre nivå än vad folk förväntar sig. Och det önskar jag att organisationen får känna ibland. Jag tror och hoppas att 100-årsfirandet är ett tillfälle för att göra det.

Flygvapnet reformeras i en tid när reform krävs, och det känns väldigt bra.

För flygvapnet är 2026 också ett år då flera materielprojekt har börjat levereras eller är i slutet på en anskaffningsprocess. Jonas Wikman lyfter bland annat införandet av Jas 39 Gripen E, de nya radarspanings- och ledningsflygplanen, S 106, GlobalEye, transportflygplanen C 390 och TP 106 och det nya skolflygplanet SK 40. Samtidigt sker flera satsningar inom rymdområdet och i maj skickades Försvarsmaktens första militära spanings- och övervakningssatellit upp i rymden.

– Det är väldigt vältajmat. Vi tar steget in i en ny generation krigföringsförmåga där rymden, Gripen E och GlobalEye är byggda för att fungera tillsammans med armén, marinen och våra allierade i Nato inom ramen för multidomäna operationer, säger han och fortsätter:

– Vi har tagit viktiga steg inom rymdområdet och har blivit en operatör i rymden på riktigt under det här året. Rymdförmågan är till för att vi ska bättre ha en kapacitet att koppla ihop de olika domänerna och nationerna. Flygvapnet reformeras i en tid när reform krävs, och det känns väldigt bra.

Hur ser det ut med flygvapnets personalförsörjning?

– Personalförsörjning är fortsatt en begränsande faktor för oss och kommer att vara det under lång tid. Med det sagt tycker jag att vi har gjort betydande framsteg. Vi har gjort en grundlig analys baserat på personalens iakttagelser och gett oss på flera områden som vi har haft särskilda problem med.

Han lyfter den satsning som gjorts inom teknikerområdet det senaste året och det stora arbetet som går under namnet ”Framåt”. Under 2023 genomfördes en stor översyn på personalområdet i flygvapnet. Arbetet tog frågor som avtal, arbetsmiljö, materiel och lön. Jonas Wikman fattade därefter beslut om ett direktiv med åtgärder som nu ska införas för att skapa en mer hållbar arbetssituation för flygvapnets anställda.

Vi kommer aldrig att bli klara och det viktiga är inte att allt blir gjort. Det viktiga är att rätt saker blir gjorda.

– Vi har fortsatt prioriterat arbetet inom det vi kallar ”Framåt”. Jag är stenhård på att följa upp alla åtgärderna. De följs upp kvartalsvis och vi räknar med att vi ska få ett väldigt bra resultat. Jag tycker att vi är på rätt väg, men det tar lång tid och vi har mer jobb kvar att göra.

En fråga som han återkommer till under intervjun är balansen mellan uppgifter och resurser. Jonas Wikman menar att Flygstaben länge har försökt väga uppgifter mot resurser, men att dagens säkerhetsläge kräver ett annat synsätt.

– Vi kommer aldrig att kunna planera bort friktioner och osäkerheter i en snabbt föränderlig omvärld. Vi behöver därför bli en organisation som kan leva i kaos och må bra i kaos. Vi kommer aldrig att bli klara och det viktiga är inte att allt blir gjort. Det viktiga är att rätt saker blir gjorda.

Han beskriver det med uttrycket ”Embrace the Chaos”, att acceptera att nya uppgifter och förändringar inte är undantag utan det nya normala. Målet är därför inte att allt ska hinnas med, utan att organisationen ska prioritera rätt och känna att ett väl utfört arbete är alldeles tillräckligt.

– Man måste kunna gå hem när arbetsdagen är slut och känna att man gjort ett bra jobb och är uppskattad, även om hela uppgiften inte är löst. Vi som chefer och ledare ska känna förtroende för att organisationen gör rätt prioriteringar.

I grunden handlar det om uppdragstaktik, konstaterar han. I en tid när omvärlden förändras snabbare än planeringscyklerna behöver högre chefer styra mot önskade effekter snarare än detaljerade planer. Förbanden ska få frihet att själva avgöra hur målen bäst nås utifrån den verklighet de möter.

– Det är ute på förbanden som kraften finns. Vi måste vidta åtgärder för att skapa en organisation som kan stå mitt i stormen. För det här är en dynamik som kommer att bestå en generation framåt. Vi vet vilka effekter vi ska uppnå: vi ska avskräcka, vi ska kunna försvara oss och vi ska utbilda förbanden till en viss nivå. Jag har fullt förtroende för att organisationen gör rätt saker.

Vi är uppskattade för det vi gör och det är personalen som har åstadkommit det.

En av de största förändringarna i flygvapnet märks dock inte i nya flygplan, utan i hur organisationen är uppbyggd. Flygvapnet har det senaste året gått från två separata grund- och krigsorganisationer till en sammanhållen organisation där personalen redan tjänstgör i sina krigsbefattningar.

– Det innebär att alla anställda normalt redan befinner sig på den befattning de har i alla konfliktnivåer. Vi har en plan, leder med en order mot en chef. Jag är helt trygg med att det är rätt väg att gå. Vi är i en tid där vi har ett hot att hantera hela tiden och det kommer inte finnas en brytning mellan fred, kris och krig, utan det är en flytande skala. Vi kan inte omorganisera några gånger per år. Det här känns jättebra.

Har du något medskick till flygvapnets anställda?

– Jag kunde inte vara stoltare över flygvapnet, det är helt ärligt från mitt hjärta. Det är lätt att gå rakryggad här genom Almedalen med detta flygvapen i ryggen. Vi har verkligen levererat, både i det skarpa och i förmågeutvecklingsperspektivet. Vi är uppskattade för det vi gör och det är personalen som har åstadkommit det. Varje gång människor utifrån möter flygvapnet slås de av lagandan och kamratskapet. Det är tillsammans vi löser våra uppgifter.