Kommendör Anders Widén argumenterar i en debattartikel mot tidigare inlägg om officersutbildningen av Officersförbundets förbundsdirektör Johan Hansson i Officerstidningen nr 2/2025 och Urban Schöön i Artilleri- och Luftvärnstidskrift. Widéns argumentation berör indirekt också vårt inlägg på Militär debatt (11/6). Han hänvisar till besluten att avskaffa enhetsbefälsystemet (Ny befälsordning, NBO) samt att införa högskoleutbildning för officerare. Widén hävdar att artikelförfattarna missat att det idag finns specialistofficerare, vilket han menar skulle minska behovet av till exempel luftvärnsutbildning på Officersprogrammet. Kontentan av hans inlägg är att ett återinförande av NBO vore fel väg att gå.

Widéns inlägg är, i detta stycke, emellertid delvis ett slag i luften. Vi har inte argumenterat för ett återinförande av NBO eller ett avskaffande av akademisk officersutbildning. Vi är också medvetna om att officerare och specialistofficerare har olika roller, vilket emellertid inte innebär att officerare kan fungera som chefer respektive fatta beslut utan kunskap om den verksamhet som besluten gäller. Beslutsfattande berör alltid ett sammanhang, och det kan inte reduceras endast till generiska principer som antas fungera i alla situationer, oavsett domän eller kontext.

Viss hjälp kan förvisso beslutsteori ge, men den kan inte ersätta verksamhetskunnande. Såväl den aktuella debatten om den militära akademiseringen som över 15 år av en relativt trevande flerbefälssystemreform skulle i sig kunna ses som illustrativa exempel på att beslutsfattande i sig inte är tillräckligt – det krävs även relevanta sakkunskaper för att fatta kloka beslut.   

Vad vi hävdar är att en alltför stor del av Officersprogrammet är likformig samt inriktad mot relativt abstrakt samhällsvetenskap, vars teoriinslag inte primärt berör, eller förbereder för, uppgiften att leda militära enheter. Det innebär också att kadetterna inte förvärvar tillräcklig taktisk eller teknisk kompetens för sin chefsroll. Här finns, apropå likformigheten, skäl att påpeka det i grunden tveksamma synsättet att Armén, Flygvapnet och Marinen ur ett kompetensperspektiv utgör en enda organisation. Kunskapsbehoven för officerare ur olika försvarsgrenar är inte i alla stycken desamma – speciellt inte under de första yrkesåren innan man tjänstgör i gemensamma staber. I dominerande militärmakter har försvarsgrenarna egna grundläggande officersutbildningar, vilket även var fallet i Sverige tidigare. 

”En alltför stor del av Officersprogrammet är likformig samt inriktad mot relativt abstrakt samhällsvetenskap.”

Till ovanstående kommer att de militära antagningskraven till Officersprogrammet idag sänkts till så låg nivå att den kunskapsmässiga utgångspunkten för utbildningen i många fall blir problematisk. Högskolebehörighet med vissa utökade krav (professions- och psykologintervjuer) kan inte kompensera att det idag varken krävs befälsvärnplikt eller ens värnplikt i just den försvarsgren eller förbandstyp i vilken man ska tjänstgöra som officer – bara värnplikt i största allmänhet. Officersprogrammets verksamhetsförlagda utbildning (VFU) får därför, i värsta fall, inriktas mot att hjälpligt kompensera frånvaron av befälsvärnplikt. Här går utbildningssystemet på kontrakurs mot beprövad militär erfarenhet – i alla fall vad avser utbildning av arméofficerare.

När inslag i dagens officersutbildning ifrågasätts framförs inte sällan argumentet att specialistofficerarnas kunskap om och färdigheter i att hantera till exempel materielsystem gör motsvarande inslag onödiga i Officersprogrammet. Argumentet innebär, om det dras till sin spets, att det finns två officerskategorier – den ena (specialistofficerarna) främst militärt praktiskt inriktad, den andra (officerarna) främst generell, akademisk och teoretiskt inriktad. Officerare och specialistofficerare har olika roller men synsättet att enbart den ena kategorin skulle vara militärt praktiskt inriktad bygger varken på beprövad erfarenhet eller förståelse för hur trebefälssystem tillämpas i andra Natoländer. Vi anser att både specialistofficerare och officerare i första hand måste vara militärer med praktisk förmåga att agera i sina respektive roller i förband och staber.

Specialistofficerarna ska fungera som experter på materielsystem och specialfunktioner i rollen som utbildare och operatörer. Specialistofficersutbildningarna har tidigare hämmats av nedskärningserans sammanslagningar till gemensamma, likformiga utbildningar, men börjar nu få karaktär av egentlig specialisering – vilket är bra. Nyblivna specialistofficerare är dock oftast ännu inte specialister i egentlig mening – för det krävs längre kvalificerad erfarenhet än vad många har vid examen. Med tiden utvecklar många det kompetensdjup som ofta omtalas och blir faktiska specialister. Det finns dock fortfarande anledning att se över vissa inslag i utbildningen – till exempel att den högre specialistofficersutbildningen idag i vissa avseenden förefaller kopieras på det Högre officersprogrammet, HOP, och snarare forma generalister – vart tog då tanken med trebefälssystemet vägen?

Officerarna ska utvecklas mot att bli chefer och stabsmedlemmar på högre nivå. De ska emellertid också, och här missar Officersprogrammet målet, först kunna tjänstgöra som chefer på lägre förbandsnivåer och leda sina enheter ”här och nu” – bland annat direkt efter mobilisering. Uppgiften förutsätter kunskaper om taktik på den egna nivån, och kunskap om nivåerna ovanför, samt om förbandens och materielsystemens förmåga och begränsningar (något som för övrigt inte upphör att vara relevant i senare befattningar). Det kräver också erfarenhet av att leda människor under extrema förhållanden liksom kunskap om de egna, personliga, begränsningarna. Dessutom behövs färdighet att agera i enlighet med nuvarande besluts- och ordermetoder.

Officeren ska självfallet också kunna reflektera över sin kunskap, förstå de vetenskapliga grunderna för den, kunna delta i utveckling av taktik och teknik samt förstå förhållandet mellan politik och militära maktmedel. Detta kräver dock inte bara ett vetenskapligt perspektiv utan också kunskaper och färdigheter på den egna nivån att relatera till. Försvarsmakten har dessutom varken tid eller resurser att ge alla nyblivna officerare ytterligare en utbildning efter examen. Fänrikar och löjtnanter måste vara användbara och trygga i sin chefsroll här och nu.

Fänrikar och löjtnanter måste vara användbara och trygga i sin chefsroll här och nu.

Vi anser att Officersprogrammet i sin nuvarande form behöver ses över och förbättras. Behov och möjligheter kan kanske variera mellan försvarsgrenarna, men vår uppfattning är att nedanstående i sin helhet bör införas åtminstone för utbildning av arméofficerare (i övrigt i tillämpliga delar). För det första behöver antagningskraven ändras. Försvarsmakten bör återfå kontrollen över antagning och urval. Praktiskt visad befälslämplighet bör vara ett avgörande krav för antagning (tillsammans med högskolebehörighet). Strävan måste vara att den sökande fullgjort befälsvärnplikt i samma försvarsgren och truppslag (funktion) som han eller hon sedan ska tjänstgöra i som officer.

Dagens begränsade mängd värnpliktiga innebär emellertid att rekryteringsbasen inte enbart kan vara de värnpliktiga befälen – även om det vore önskvärt. Meniga värnpliktiga som bedöms lämpliga bör dock genomgå en förberedande officerskurs, och prövas som chefer i Försvarsmakten före antagning till officersprogrammet. De sökandes förbandsplacering efter officersexamen bör dessutom alltid styras av i vilken försvarsgren och förbandstyp de gjort sin värnplikt.

För det andra bör innehållet i officersutbildningen ombalanseras så att den mer tydligt fokuserar på att vid förband och funktionsskolor ge kadetterna militär utbildning mot chefsnivån ovanför den de lämnat som värnpliktiga befäl. Med rätt förkunskaper (idealt befälsvärnplikt) och ett ökat fokus på utbildning mot de första chefsnivåerna kan dessutom den avslutade delen av den verksamhetsförlagda utbildningen ges det innehåll en sådan egentligen skall ha: praktiskt arbete i befattning. En ”VFU” i sjukvården innebär riktigt arbete med patienter på en vårdavdelning, med kvalificerad handledning.

För det tredje behöver det samhällsvetenskapliga krigsvetenskapsämnets dominans brytas och fler akademiska möjligheter erbjudas. Större inslag av militär teknisk högskoleutbildning är sannolikt nödvändigt för tekniska officerare och officerare som på sikt ska tjänstgöra som chefer på teknikkontor eller utvecklingsavdelningar i Försvarsmakten eller projektledare och avdelningschefer vid Försvarets materielverk.

För det fjärde bör genomförandet av officersutbildningens akademiska delar anpassas till Försvarsmaktens unika roll och uppgifter – inklusive innehålla inslag av fostran för att skapa förbandsanda, föregångsmannaskap och den självdisciplin som krävs av förbandschefer på lägre nivåer. Det är tveksamt om det är moraliskt och ekonomiskt försvarbart (eller ger kadetterna rätt målbild) att tillåta ett obegränsat antal omprov och dessutom ställa små krav på obligatorisk närvaro på en betald utbildning (att den är betald är i sig av rekryteringsskäl helt nödvändigt). Att akademisk utbildning automatiskt skulle innebära frivillig närvaro är en felaktig föreställning.

Det handlar alltså inte om att återinföra NBO, avakademisera officersutbildningen och gå på kontrakurs, utan om att reformera utbildningen och antagningskraven, det vill säga genomföra en trots allt relativt måttlig kursändring för att undvika att segla på den militära oanvändbarhetens blindskär. Vi anser detta vara ett anständighetskrav och en moralisk fråga med tanke på de värnpliktiga och yrkessoldater de nyblivna officerarna ska kunna leda i strid om det värsta skulle inträffa. Vid stridskontakt krävs förmåga här och nu – och det ges inga obegränsade chanser till omprov!