Senast publicerat
Senast publicerat:

Medaljceremoni för den första svenska Natostyrkan

Under fredagen hölls medaljceremoni på Södra skånska regementet, P 7, för 71:a bataljonen som nu har kommit hem efter sex månaders tjänstgöring i Lettland. Den första svenska Natoinsatsen är därmed avslutad. ”Försvarsmaktens förmåga till gemensamma operationer har utvecklats tack vare er”, sa försvarsminister Pål Jonson.

Maria Widehed
71:a bataljonen från P 7 är det första svenska arméförbandet att tjänstgöra som en del av Natos markstridsförband.

Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten.

Den 71:a bataljonen är tillbaka i Sverige och den första svenska Natoinsatsen är avslutad. Under fredagen hölls i stark blåst medaljceremoni på Södra skånska regementet, P 7, på Revingehed för den hemkomna styrkan LNLV 25.

Styrkan har varit en del av Natos multinationella brigad i Lettland som utgör en av åtta multinationella stridsgrupper – Nato forward land forces – som Nato har etablerat längs sin östra flank.

Efter att ”Södra skånska regementets marsch” högtidligt spelats inledde försvarsminister Pål Jonson (M) med att tacka förbandet för dess betydande insatser för att stärka Sverige såväl som allierade.

– När jag möter mina kollegor, så sent som på Natos toppmöte i Haag tidigare i veckan, hör jag oerhört positiva omdömen om er insats. Våra allierade, så som Kanada och Lettland, framhåller er professionalism, er hängivenhet och er kompetens, sa han.

Försvarsmaktens förmåga till gemensamma operationer har utvecklats tack vare er.

Med Natos flagga till höger, Lettlands och Danmarks till vänster, talade försvarsministern vidare om hur insatsen ökat interoperabiliteten.

– Försvarsmaktens förmåga till gemensamma operationer har utvecklats tack vare er.

Chefen för Försvarsmaktens operationsledning, viceamiral Eva Skoog-Haslum, betonade inför utdelningen av Försvarsmaktens medalj för internationella insatser hur styrkan är en viktig del av uppbyggnaden av ett europeiskt försvar.

Liknande läsning:

– Vi kan med er insats med stolthet säga att Sverige har levererat operativ effekt vid Natos östra gräns mot Ryssland, sa hon.

Lettlands ambassadör Ilze Rῡse talade om sitt, och militärattachén överste Gunārs Kauliņš, möte med en kvalificerad och väl förberedd 71:a bataljonen i höstas när de besökte styrkan och höll föredrag om den lettiska försvarsmakten och säkerhetssituationen i landet.

– Låt denna första rotation bli ett bra bevis på det svenska engagemanget i att försvara Natos territorium, sa Ilze Rῡse.

Medaljceremoni där 71:a bataljon från Södra skånska regementet hedras för sin insats som en del av Natos kollektiva försvar, under insatsen Forward Land Forces (FLF) i Lettland.

Försvarsminister Pål Jonsson medaljerar överstelöjtnant Henrik Rosdahl, chef för 71:a bataljonen.

Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten.

LNLV 25 tilldelades Försvarsmaktens medalj för internationella insatser, som instiftades av överbefälhavaren 1991 och reviderades 1994 och 2011. Medaljbandet har ett bandspänne i oxiderad brons med inskriptionen ”Lettland”.

Bataljonschef överstelöjtnant Henrik Rosdahl summerar nu efter hemkomst sin personliga utveckling som att ha fått möjligheten att ”lära sig spela på hela pianot”.

– Allt från att få insyn i den politiska sfären till att jobba mer utåt än inåt för förbandet, säger han.

Rekryteringen till LNLV 26 är färdig, med undantag för några enstaka vakanser. Fler soldater än vad bataljonen väntade sig har valt att stanna kvar.

– Inför nästa rotation är det viktigaste att stärka logistikkedjorna. Och det man kan förbättra inom brigaden är att utöka mängden träning inom brigads ram, säger Henrik Rosdahl.

 

Medaljceremoni där 71:a bataljon från Södra skånska regementet hedras för sin insats som en del av Natos kollektiva försvar, under insatsen Forward Land Forces (FLF) i Lettland.

Chefen för Operationsledningen viceamiral Ewa Skoog Haslum deltog vid medaljceremonin.

Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten.

Ställföreträdande arméchef, brigadgeneral Per Nilsson, betonade efter medaljceremonin vikten av att införliva de erfarenheter som bataljonen har kommit hem med i resten av armén.

– Det är viktigt att förstå att det inte har varit som det brukar när vi åker på insatser – där förbandet slits, som i Mali och Afghanistan. Jag uppfattar att det här förbandet är bättre nu än när man åkte iväg, eftersom man har övat och tränat på skarpa uppgifter i Lettland. Det är viktigt att vi håller ihop förbandet och krigsplacerar dem in i 71:a bataljon som ett krigsförband, som bataljonen har föreslagit, säger Per Nilsson och tillägger:

– Krigsförbanden är farligare för motståndaren när de har deltagit i den här formen av insats.

20250627_P7_felsun02_hemkomstceremoni_medaljering (46)

"Krigsförbanden är farligare för motståndaren när de har deltagit i den här formen av insats", säger brigadgeneral Per Nilsson, ställföreträdande arméchef.

Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten.

Erfarenheterna från 96 timmar ihållande estländska övningen Hedgehog 25 utvärderas också.

– Vi håller på att lära oss hur vi ska utveckla vår övningsmetodik för att det ska bli mer krigslikt. Samtidigt måste vi vara rädda om våra anställda och värnpliktiga. Det är stor skillnad mellan krig och fred, säger Per Nilsson.

Jag var ny i min befattning och tror aldrig förr att jag utvecklats så mycket som jag har gjort under det här året.

En av de första att tilldelas medalj under ceremonin var Madeleine, stabsassistent och signalist, som Officerstidningen för några veckor sedan väckte en tidig morgon på Camp Valdemar.

– Det har varit supernajs att komma hem, jag har saknat alla – men det är också väldigt skönt att kunna gå till duschen utan att gå ut utomhus först, säger hon och skrattar.

Hon är nöjd med sin insats.

– Jag känner mig stolt, jag var ny i min befattning och tror aldrig förr att jag utvecklats så mycket som jag har gjort under det här året. Jag har fått understödja både bataljon och kompani, och det känns som att vi har gjort ett avtryck.

I höst läser hon vidare till specialistofficer med inriktning mot sjukvårdslogistik.

– Från FLF:en tar jag med mig vikten av samverkan och att knyta nya kontakter. Det är tillsammans man blir någonting, säger Madeleine.

20250627_P7_felsun02_hemkomstceremoni_medaljer (3)

71:a bataljonen medaljerades den 27 juni för den sex månader långa insatsen i Lettland.

Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten.

20250627_P7_felsun02_hemkomstceremoni_soldater (1)

Nu väntar sommarledighet och när bataljonen återsamlas efter semestern påbörjas förberedelser inför nästa rotation till Lettland vid årsskiftet.   .

Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

    Anna-Maria Stawreberg
    Veteraner håller formen tillsammans
    Från vänster: Nils Förander, Per-Arne Persson, Peringvar Östblom, Torsten Gerhardsson, Håkan Svedin, Margareta Hellerström, Johan Högberg.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Det är tidig morgon och i receptionen till KFUM:s lokaler i Stockholm trängs ett tiotal spänstiga herrar i åldrarna runt 80. Stämningen är hög, och det är även ljudnivån. Varje person som kliver in genom porten möts av glada hälsningar. För här känner alla varandra sedan länge.

    Träningsgruppen består av pensionerade officerare där de flesta under karriären arbetade åtminstone någon period på Arméstaben. Och även om de har olika bakgrund, har de ofta stött på varandra under olika övningar och i andra sammanhang genom åren.

    – Det sägs att den här träningsgruppen började redan på 1950-talet och att man då tränade i ett av Kungstornen här i Stockholm. De flesta av oss som är här har varit med sedan början av 2000-talet, förklarar Håkan Swedin, före detta regementschef på Skaraborgs regemente, P 4, samtidigt som han kryssar i vad han ska ha till frukosten som ska dukas fram under tiden som gruppen tränar.

    Håkan Swedin

    Håkan Swedin

    En dam finns i sällskapet: Margareta Hellerström, som är gruppens trogna ledare sedan flera år tillbaka. Hon har lett träningspass i olika sammanhang i över 55 år och har tränat i hela sitt liv.

    – Vi har inga kvinnliga deltagare ännu. Men förhoppningsvis kommer vi att få det framöver, säger en av herrarna och visar ner till omklädningsrummen.

    Två gånger i veckan träffas träningsgruppen som består av 22 stycken pensionerade officerare. Oftast snittar de på 10–15 deltagare. Det är alltid någon som inte kan dyka upp, och tur är väl det. Det är trångt i den lilla gymnastiksalen där träningsgruppen gör sig redo för passet. Men alla samsas om utrymmet och verkar ta trängseln med ro, för här är själva umgänget minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten.

    En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat.

    Margareta Hellerström sätter in den första skivan i CD-spelaren. Snart hörs ljudet av den traditionsenliga marschen som passet alltid inleds med.

    – En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat, säger ­Margareta Hellerström innan hon höjer volymen.

    Veteraner håller formen tillsammans

    Claes Grafström är en av deltagarna i träningsgruppen.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Det är ett taktfast gäng som marscherar runt på led i salen. Med jämna mellanrum ger hon instruktioner som får gruppen att stanna upp och göra olika uppvärmningsövningar. Det plockas äpplen och det tänjs vader. Det sträcks ryggar och mjukas upp lårmuskler.

    Tempot är lugnt och fint, och känns fullt rimligt för en grupp bestående av en grupp deltagare med en snittålder på runt 80 år. Men inte länge till. För så fort marschen är över byter Margareta Hellerström skiva till Elvis Presley och ökar takten. Det är dags för joggning. Vissa mer eller mindre rusar fram. Andra lunkar mer kontrollerat. Någon väljer att gå med spänstiga steg och pendlande armar i innercirkeln.

    Att gruppens äldsta deltagare är födda i början av 1940-talet är svårt att tro. Alldeles särskilt när övningarna övergår till armhävningar. Deltagarna är alldeles uppenbart ett gäng vältränade pensionärer som är så långt ifrån soffpotatisar man kan vara, det är svettigt och andfått. Men inte för veteranerna som troget dykt upp på varje pass. De har nu kommit upp i andra andningen och genomför situps och knäböj med en stor portion frenesi och målmedvetenhet. Här maskas inte, det är uppenbart.

    Det är tydligt att det här är en skara män som aldrig riktigt lagt av. Ett gäng människor som, precis som så många andra militärt anställda, hållit sig i form under hela yrkeslivet och som fortsatt med det även efter pensionen.

    – Det har varit en av de största fördelarna med officersyrket: att man har fått träna på arbetstid, säger en av herrarna under en kort andhämtningspaus innan mattorna åker fram för nya övningar.

    Margareta Hellerström tittar ut över deltagarna, som för att göra sig en uppfattning om status, och fattar sedan beslut om att dra igång några snabbare ABBA-låtar.

    Först därefter är det dags för stretching och nedvarvning i sällskap av Ted Gärdestad och Elton John.

    Trots att själva träningspasset är avslutat är det ingen som går hem. Efter en snabb dusch med efterföljande bastu tar nästa moment över. Den obligatoriska fikastunden.

    – Samvaron oss emellan är jätteviktig. De flesta av oss känner varandra sedan yrkeslivet. Men de som vi inte kände sedan tidigare har vi lärt känna här på tisdagarna och torsdagarna, säger Claes Grafström som har en bakgrund på Livregementets husarer, K 3, Livgardets Kavallerikasern, K 1, och på Försvarsmusikcentrum.

    På bordet är fat med smörgåsar framdukade. Någon skickar runt en burk med pepparkakor och någon annan fyller på kaffet.

    Fikastunden är minst lika viktig som själva träningen. Det är här som samtalen förs och som en herre uttrycker det: ”om vi inte hade frukosten efter träningen hade jag lika gärna kunnat boka in mig ensam på Friskis & Svettis.”

    Ingen av dem har lämnat Försvarsmakten helt. Förutom tisdags- och torsdagsträningarna är de flesta med i åtminstone någon kamrat- eller veteranförening.

    – De flesta av oss jobbade i Försvarsmakten under nedrustningen, men nu är det helt nya tider, säger Torsten Gerhardsson som tog sin officersexamen 1965 och åren innan pension var chef på Norrlands artilleriregemente, A 4.

    Torsten Gerhardsson

    Torsten Gerhardsson

    Ja, det är nya tider nu, men om Trump och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, pratar man inte särskilt mycket. Det är ämnen som sänker stämningen och istället har samtalsämnena en tendens att röra sig runt gamla minnen och kalla kriget. När det inte pratas gamla minnen diskuterar man kultur.

    – För vi gör även lite andra grejer. Det händer att vi träffas och går på museum, vi ses på Militärsällskapet och gör utflykter, säger Håkan Swedin.

    Utflykterna är av varierande art. Någon gång har de pensionerade officerarna åkt till Finland. En annan gång har de gjort en kyrkotur i Uppland.

    När kaffet är uppdrucket och smörgåsarna uppätna börjar motionärerna packa ihop för att lämna stället. Men eftersom det är träning två gånger i veckan kommer de att ses om ett par dagar igen för ett nytt pass.

    – Vi har kört länge tillsammans, men vi vill ändå få in nya deltagare. Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det, uppmanar Håkan Swedin.

    Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det.

    Det är inte helt otroligt att det äldre gardet kommer att sopa mattan med potentiella nykomlingar med tanke på den goda form samtliga verkar vara i.

    Å andra sidan visar forskningen att det aldrig är för sent att formtoppa, och under ledning av Margareta Hellerström känns det som om det trots allt finns goda möjligheter till det, även efter pension.

    Veteraner håller formen tillsammans

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Ur arkivet: