Senast publicerat
Senast publicerat:

Medaljceremoni för den första svenska Natostyrkan

Under fredagen hölls medaljceremoni på Södra skånska regementet, P 7, för 71:a bataljonen som nu har kommit hem efter sex månaders tjänstgöring i Lettland. Den första svenska Natoinsatsen är därmed avslutad. ”Försvarsmaktens förmåga till gemensamma operationer har utvecklats tack vare er”, sa försvarsminister Pål Jonson.

Maria Widehed
71:a bataljonen från P 7 är det första svenska arméförbandet att tjänstgöra som en del av Natos markstridsförband.

Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten.

Den 71:a bataljonen är tillbaka i Sverige och den första svenska Natoinsatsen är avslutad. Under fredagen hölls i stark blåst medaljceremoni på Södra skånska regementet, P 7, på Revingehed för den hemkomna styrkan LNLV 25.

Styrkan har varit en del av Natos multinationella brigad i Lettland som utgör en av åtta multinationella stridsgrupper – Nato forward land forces – som Nato har etablerat längs sin östra flank.

Liknande läsning:

Efter att ”Södra skånska regementets marsch” högtidligt spelats inledde försvarsminister Pål Jonson (M) med att tacka förbandet för dess betydande insatser för att stärka Sverige såväl som allierade.

– När jag möter mina kollegor, så sent som på Natos toppmöte i Haag tidigare i veckan, hör jag oerhört positiva omdömen om er insats. Våra allierade, så som Kanada och Lettland, framhåller er professionalism, er hängivenhet och er kompetens, sa han.

Försvarsmaktens förmåga till gemensamma operationer har utvecklats tack vare er.

Med Natos flagga till höger, Lettlands och Danmarks till vänster, talade försvarsministern vidare om hur insatsen ökat interoperabiliteten.

– Försvarsmaktens förmåga till gemensamma operationer har utvecklats tack vare er.

Chefen för Försvarsmaktens operationsledning, viceamiral Eva Skoog-Haslum, betonade inför utdelningen av Försvarsmaktens medalj för internationella insatser hur styrkan är en viktig del av uppbyggnaden av ett europeiskt försvar.

– Vi kan med er insats med stolthet säga att Sverige har levererat operativ effekt vid Natos östra gräns mot Ryssland, sa hon.

Lettlands ambassadör Ilze Rῡse talade om sitt, och militärattachén överste Gunārs Kauliņš, möte med en kvalificerad och väl förberedd 71:a bataljonen i höstas när de besökte styrkan och höll föredrag om den lettiska försvarsmakten och säkerhetssituationen i landet.

– Låt denna första rotation bli ett bra bevis på det svenska engagemanget i att försvara Natos territorium, sa Ilze Rῡse.

Medaljceremoni där 71:a bataljon från Södra skånska regementet hedras för sin insats som en del av Natos kollektiva försvar, under insatsen Forward Land Forces (FLF) i Lettland.

Försvarsminister Pål Jonsson medaljerar överstelöjtnant Henrik Rosdahl, chef för 71:a bataljonen.

Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten.

LNLV 25 tilldelades Försvarsmaktens medalj för internationella insatser, som instiftades av överbefälhavaren 1991 och reviderades 1994 och 2011. Medaljbandet har ett bandspänne i oxiderad brons med inskriptionen ”Lettland”.

Bataljonschef överstelöjtnant Henrik Rosdahl summerar nu efter hemkomst sin personliga utveckling som att ha fått möjligheten att ”lära sig spela på hela pianot”.

– Allt från att få insyn i den politiska sfären till att jobba mer utåt än inåt för förbandet, säger han.

Rekryteringen till LNLV 26 är färdig, med undantag för några enstaka vakanser. Fler soldater än vad bataljonen väntade sig har valt att stanna kvar.

– Inför nästa rotation är det viktigaste att stärka logistikkedjorna. Och det man kan förbättra inom brigaden är att utöka mängden träning inom brigads ram, säger Henrik Rosdahl.

 

Medaljceremoni där 71:a bataljon från Södra skånska regementet hedras för sin insats som en del av Natos kollektiva försvar, under insatsen Forward Land Forces (FLF) i Lettland.

Chefen för Operationsledningen viceamiral Ewa Skoog Haslum deltog vid medaljceremonin.

Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten.

Ställföreträdande arméchef, brigadgeneral Per Nilsson, betonade efter medaljceremonin vikten av att införliva de erfarenheter som bataljonen har kommit hem med i resten av armén.

– Det är viktigt att förstå att det inte har varit som det brukar när vi åker på insatser – där förbandet slits, som i Mali och Afghanistan. Jag uppfattar att det här förbandet är bättre nu än när man åkte iväg, eftersom man har övat och tränat på skarpa uppgifter i Lettland. Det är viktigt att vi håller ihop förbandet och krigsplacerar dem in i 71:a bataljon som ett krigsförband, som bataljonen har föreslagit, säger Per Nilsson och tillägger:

– Krigsförbanden är farligare för motståndaren när de har deltagit i den här formen av insats.

20250627_P7_felsun02_hemkomstceremoni_medaljering (46)

"Krigsförbanden är farligare för motståndaren när de har deltagit i den här formen av insats", säger brigadgeneral Per Nilsson, ställföreträdande arméchef.

Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten.

Erfarenheterna från 96 timmar ihållande estländska övningen Hedgehog 25 utvärderas också.

– Vi håller på att lära oss hur vi ska utveckla vår övningsmetodik för att det ska bli mer krigslikt. Samtidigt måste vi vara rädda om våra anställda och värnpliktiga. Det är stor skillnad mellan krig och fred, säger Per Nilsson.

Jag var ny i min befattning och tror aldrig förr att jag utvecklats så mycket som jag har gjort under det här året.

En av de första att tilldelas medalj under ceremonin var Madeleine, stabsassistent och signalist, som Officerstidningen för några veckor sedan väckte en tidig morgon på Camp Valdemar.

– Det har varit supernajs att komma hem, jag har saknat alla – men det är också väldigt skönt att kunna gå till duschen utan att gå ut utomhus först, säger hon och skrattar.

Hon är nöjd med sin insats.

– Jag känner mig stolt, jag var ny i min befattning och tror aldrig förr att jag utvecklats så mycket som jag har gjort under det här året. Jag har fått understödja både bataljon och kompani, och det känns som att vi har gjort ett avtryck.

I höst läser hon vidare till specialistofficer med inriktning mot sjukvårdslogistik.

– Från FLF:en tar jag med mig vikten av samverkan och att knyta nya kontakter. Det är tillsammans man blir någonting, säger Madeleine.

20250627_P7_felsun02_hemkomstceremoni_medaljer (3)

71:a bataljonen medaljerades den 27 juni för den sex månader långa insatsen i Lettland.

Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten.

20250627_P7_felsun02_hemkomstceremoni_soldater (1)

Nu väntar sommarledighet och när bataljonen återsamlas efter semestern påbörjas förberedelser inför nästa rotation till Lettland vid årsskiftet.   .

Foto: Felix Sundbäck/Försvarsmakten.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: