Tysklands komplicerade förhållande till Ryssland

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 var en chock för Tyskland. Förbundskansler Olaf Scholz beskrev i ett tal till den tyska förbundsdagen tidpunkten som en historisk vändpunkt, en zeitenwende. Enligt Scholz behövde Tyskland agera därefter. Strax därpå införde landet, tillsammans med andra västliga allierade, omfattande sanktioner mot Ryssland och försåg Ukraina med militär materiel. Därtill beslutade regeringen, med en bred majoritet i den tyska förbundsdagen, om en lånefinansierad så kallad särskild fond om 100 miljarder euro till den tyska försvarsmakten, Bundeswehr, för att fylla de värsta förmågeluckorna som följt av flera år av under-
investeringar. Dessutom stoppade regeringen öppnandet av den då nyligen färdigställda gasledningen Nord Stream 2 och inledde en avveckling av den tysk-ryska energirelationen. 

Den 23 februari 2025 gick Tyskland till nyval sedan regeringskoalitionen spruckit. Detta efter en lång tids oenighet som tidvis föranlett en oförmåga till beslutsfattande inom vissa politikområden. Trots oenighet i flera frågor lyckades regeringen emellertid samla en bred majoritet i förbundsdagen – med stöd av den kristdemokratiska oppositionen (CDU/CSU) – kring flera försvarspolitiskt viktiga frågor som har påverkat och fortsatt kommer att påverka den tyska säkerhets- och försvarspolitiken. 

Den första handlar om Tysklands förändrade syn på Ryssland, vilket medfört en förändrad säkerhets- och försvarspolitisk hållning. Tidigare formades den tyska Rysslandspolitiken dels av idén om förändring genom närmande, dels av historiskt betingade reflexer som är en komplicerad blandning av rädsla, känslosamhet, ambivalens och tacksamhetsskuld för den tyska återföreningen. Därtill har Tyskland vunnit ekonomiska fördelar genom den billiga ryska gasen. Mot bakgrund av detta har Tyskland efter 1990 sökt arbeta med morötter istället för med piska inom ramen för Rysslandspolitiken.

Tre år in i kriget är Tyskland en av de största givarna av militärt stöd till Ukraina 

I praktiken har detta tagit sig uttryck i att Tyskland exempelvis verkat för att inkludera Ryssland i G7 samt att man motsatte sig Georgiens och Ukrainas möjliga kandidatstatus för medlemskap i Nato under Natotoppmötet i Bukarest 2008, vilket avvek från USA:s dåvarande hållning. Efter Rysslands illegala annektering av Krim 2014 skedde dock en justering av Rysslandspolitiken. Den bestod å ena sidan av selektivt samarbete med Ryssland, å andra sidan av stöd till Rysslands direkta grannländer (dock ej militärt), ekonomiska sanktioner samt återgång till kollektivt försvar som Natos huvudsakliga uppgift.

Trots detta fortsatte Tyskland att inom Nato vara pådrivande för att man skulle mjuka upp språket om Ryssland i den offentliga kommunikationen, och att man fortsatt skulle nämna samarbetsavtalet mellan Nato och Ryssland (Nato-Russia Founding Act) och Nato-Rysslandsrådet. Med andra ord fanns det en tydlig ambivalens avseende huruvida man skulle bygga säkerhet mot eller med Ryssland. 

Rysslands fullskaliga angrepp 2022 ledde till en omdaning av den tyska Rysslandspolitiken och med det en vändpunkt i säkerhets- och försvarspolitiken. Tyskland har infört långtgående sanktioner mot Ryssland och har inlett en avveckling av de tysk-ryska energiförbindelserna. Försvarspolitiskt har den tyska försvarsmakten återgått till huvuduppgiften nationellt och kollektivt försvar, och man har inlett processen för att etablera en permanent tysk brigad på Natos östra flank, i Litauen. Tyskland har också höjt ambitionen i relation till sitt bidrag till Natos nya styrkemodell, vilket ställer högre krav på tillhandahållandet av materiel och förband i hög beredskap. Det är således tydligt att Tysklands fokus är att bygga säkerhet mot Ryssland, och inte med.

Stödet till Ukraina är ytterligare en pelare i denna nya politik. För Tyskland var det till en början inte självklart att stödja Ukraina, både på grund av tidigare nämnda aspekter, men även på grund av en restriktiv vapenexportlagstiftning. Därtill har Tyskland inom utrikespolitiken traditionellt följt principen om diplomati framför militära maktmedel. Denna princip har förändrats drastiskt och tre år in i kriget är Tyskland en av de största givarna av militärt stöd till Ukraina, dock ej mätt som andel av bnp. 

Den historiskt betingade reflexen av rädsla för Ryssland tycks dock delvis fortfarande ha format delar av den avgående tyska regeringens agerande. Olaf Scholz har kopplat det tyska militära stödet till eskalationsrisker, framförallt risken att Rysslands krig i Ukraina skulle utvecklas till ett krig med Nato som i värsta fall inbegriper kärnvapen. Den avgående tyska regeringen har välkomnat den påskyndade processen mot ukrainskt EU-medlemskap, även om man har vacklat om ett omedelbart ukrainskt Natomedlemskap. 

En tredje, och avgörande, vändning handlar om försvarsutgifter. Frågan om huruvida Tyskland ska uppnå två procent av BNP har tidigare varit en politiskt omstridd fråga. Detta har föranlett en brist på medel till såväl nyanskaffning som modernisering av materiel till det tyska försvaret. Emellertid har den politiska diskursen om försvarsutgifter förändrats avsevärt. Samtliga partier i mitten av det politiska spektrumet är överens om att Tyskland behöver spendera två procent av BNP och vissa partier föreslår mer därtill.

Rysslands fullskaliga angrepp 2022 ledde till en omdaning av den tyska Rysslandspolitiken och med det en vändpunkt i säkerhets- och försvarspolitiken.

De tyska försvarsutgifterna uppgick 2024 till två procent av BNP. Detta dock med medel från den särskilda fonden som antogs våren 2022, samt stödet till Ukraina inräknat. Den särskilda fonden väntas vara uttömd 2027, vilket skulle lämna en lucka upp till 35 miljarder euro för att nå upp till två procent av BNP 2028. Frågan om hur denna lucka ska fyllas har emellertid lösts. I mars 2025 fattade den utgående, då fortfarande sittande, förbundsdagen beslut om förändringar i den tyska grundlagen som innebär att försvarsutgifter som överstiger en procent av BNP får lånefinansieras genom att inte längre omfattas av den så kallade skuldbromsen. I praktiken kommer detta att underlätta framtida budgetförhandlingar avsevärt eftersom försvarsutgifterna inte behöver ställas mot andra utgiftsområden. Därtill har man inte definierat någon övre gräns för försvarsutgifterna, vilket förändrar förutsättningarna för att omsätta de säkerhets- och försvarspolitiska målsättningarna avsevärt.

Samtliga partier i mitten av det politiska spektrumet är överens om de övergripande vändningarna som beskrivits ovan. Det som däremot är intressant är hur partierna i de stundande koalitionsförhandlingarna kommer att kompromissa om de frågor där knutor finns. Dessa rör fram för allt hur man bistår Ukraina och stödjer dess framtid inom de västliga institutionerna, men även hur man ska bibehålla samsyn gällande den nya säkerhets- och försvarspolitiken. Detta gäller inte minst i den nya förbundsdagen där ett nu större antal ledamöter från ytterkantspartier motsätter sig stora delar av den nya politiken. Skulle knutorna finnas kvar efter regeringsbildningen består risken att den nya regeringen kommer att vara en stundvis lika vankelmodig regering som den avgående.