När Kinas tidigare ledare Deng Xiaoping lanserade sitt omfattande moderniseringsprogram 1978 var den militära upprustningen långt ner i prioriteringsordningen. Detta berodde inte på att det saknades behov; tvärtom kännetecknades Folkets befrielsearmé vid den tidpunkten av undermålig utrustning och låg utbildning. Tanken var att först utveckla jordbruket och industrin för att öka människors välstånd och tilltro till kommunistpartiet, och även generera resurser till vidare utvecklingssatsningar.
Även om det går att skönja vissa militära satsningar redan vid mitten av 1980-talet, exempelvis inrättandet av ett nationellt försvarsuniversitet och nedläggningar av förband som inte ansågs hålla måttet, tog den mer omfattande militära upprustningen fart först på 1990-talet. USA:s överlägsenhet under Kuwaitkriget gjorde de kinesiska ledarna smärtsamt medvetna om hur långt efter i den militära utvecklingen Kina faktiskt var och därmed om upprustningsbehovets magnitud.
Liknande läsning:
Sedan dess har vi vant oss vid rapporter om stora årliga ökningar i Kinas militära budget, reformer i det militära skolsystemet, och stora tekniska framsteg. Även om det förstås är vanskligt att dra slutsatser om militär kapacitet baserat på vapensystem och budgetstorlek, utan hänsyn tagen till den utbredda korruptionen och erfarenhetsbristerna i officerskåren, står det klart att Folkets befrielsearmé har decennier av imponerande tillväxt och utveckling bakom sig. Vid sidan av en trimmad organisation med välutbildad personal, har Kina i dag även ett välutvecklat rymdprogram, en militärbas i Djibouti och dess flotta har 2024, enligt tankesmedjan Brookings Institution, fler stridsfartyg än den amerikanska.
Xi har en tydligare vision än sina företrädare, både vad gäller Kinas ambition i världen och Folkets Befrielsearmés roll för att uppnå denna.
Det är inte ovanligt att militär upprustning mäts just i budgetallokeringar till militära ändamål, militär hårdvara eller antal soldater. Sett ur detta perspektiv har utvecklingen av Kinas militära förmågor i mångt och mycket fortsatt på samma vis under alla ledare som följt efter Deng. Kommunistpartiets nuvarande generalsekreterare Xi Jinping har således under sina tio år vid makten fortsatt och utvecklat den militära upprustning hans företrädare initierat. Anammar man en bredare förståelse av militär upprustning, som går bortom det som syns i den militära budgeten, framträder emellertid avgörande förändringar sedan Xi kom till makten 2014/2015.
Xi har en tydligare vision än sina företrädare, både vad gäller Kinas ambition i världen och Folkets befrielsearmés roll för att uppnå denna. Redan 2014 presenterade Xi sin vision om ”den kinesiska drömmen om nationell föryngring” som innebär att nationella och personliga strävanden ska integreras med målen att återuppliva nationell stolthet och uppnå personligt välstånd. Drömmen om nationell föryngring är inte Xis påfund utan har varit en del av Kinas övergripande strategi sedan tidigt nittiotal. Det som utmärker Xis tid är däremot att Kina mer aktivt försöker uppfylla detta mål, genom att arbeta för en ändrad världsordning som är mer gynnsam för Kina och genom att agera kraftfullt mot det som anses utmana landets centrala intressen.
Redan i dag har Kina förmåga att projicera makt långt utanför de egna gränserna, vilket anses nödvändigt givet den numera mycket breda förståelsen av Kinas nationella säkerhetsintressen. Att Kina identifierar nationella intressen i andra delar av världen, och agerar för att avvärja hot mot dessa genom en alltmer aggressiva utrikes- och säkerhetspolitik ses inte sällan som en säkerhetspolitisk utmaning. Ur ett kinesiskt perspektiv ses alltså inte bara ekonomisk tillväxt som en förutsättning för att uppfylla drömmen, utan även en stark militärmakt. Senast 2049 ska Kina ska ha en militär av världsklass.
Samtidigt pågår en mindre iögonfallande inrikes militarisering som enligt Kinas ledare är lika viktig för mobiliseringen av Kinas resurser i händelse av krig eller konflikt. Eftersom denna militarisering, som riktas mot det kinesiska samhället, faller utanför ramen för det som generellt förstås som militär upprustning, riskerar en viktig del av implementeringen av Kinas nationella strategi att förbises.
Militariseringen av det kinesiska samhället hänger samman med den politisering som kännetecknar Xis tid vid makten och Kommunistpartiets allt hårdare grepp om i princip alla aspekter av kinesiskt samhällsliv. Under reformperioden och Kinas öppnande mot omvärlden hävdades det ofta att den marxist-leninistiska ideologin spelat ut sin roll. Partiets ökade makt och kontroll, Xis förkärlek för politiska kampanjer, referenser till masslinjen, obligatoriska sessioner av kritik och självkritik för politiska ledare, centraliseringen av makt i Xis egna händer, har emellertid fått forskare och analytiker att tala om en ”maoistisk vändning” i kinesisk politik.
Man kan diskutera om det är rimligt att jämföra dagens Kina med den totalitära samhällsordningen under Mao Zedong. Samtidigt kan Kinas historia ge verktyg för att förstå förändringar i militärens roll under det senaste decenniet. Ett centralt kännetecken för den marxist-leninistiska staten är den oklara gränsdragningen mellan partiet å ena sidan, och staten, militären och civilsamhället å den andra. Militären, inte minst i egenskap av att vara partiets väpnade gren, har en bredare roll i både politiken och samhället i dessa stater. Detta förstärks av att marxism-leninismen i sig är en militaristisk ideologi som syftar till samhällsomvandling genom kampanjer och revolutionär kamp.
För att förstå Kinas militära modernisering behöver vi alltså ägna uppmärksamhet även åt den inrikes dimensionen
Den pågående politiseringen, det breddade säkerhetskonceptet, kommunistpartiets ökade kontroll, och Xis uppenbara vilja att återuppliva marxist-leninistiska metoder och strukturer har resulterat i en nedbrytning av uppdelningen mellan civilt och militärt och gett militären, som organisation och ideal en mer framträdande roll i det kinesiska samhället. Denna utveckling kan spåras i en rad sektorer som populärkultur, civila utbildningar (från förskola till universitet) och lagstiftning. Av största vikt för att förstå Kinas nationella strategi är även den militärcivila fusion som ska genomsyra försvarsekonomi, forskning och utveckling, samt militariseringen av tidigare civila funktioner inom staten.
Militärcivil fusion är en nationell strategi som föregår Xi Jinpings tid vid makten, men som har uppgraderats under hans styre. Det övergripande målet är att främja Kinas militära ambitioner med hjälp av immateriella rättigheter, forskningsresultat och teknologiska framsteg från privatpersoner, forskare och det privata näringslivet i, och utanför, Kinas gränser.
Militären i Kina kopplar ett hårdare grepp om tidigare civila funktioner.
Foto: Istock
Precis som i andra marxist-leninistiska stater har Kinas militär historiskt varit en aktiv ekonomisk aktör. Under 1950- och 60-talet var syftet inte bara att kraftsamla för att återuppbygga ett krigshärjat samhälle, utan även att knyta militären närmare civilbefolkningen och därmed motverka militär elitism. Under reformperioden användes militära resurser och överkapacitet för att stimulera den civila ekonomin och i slutet av 1990-talet var en stor majoritet av outputen från försvarsindustriproduktionen icke-militär. Detta främjade korruption och annan brottslighet, vilket ledde till att militären tvingades avveckla större delen av sin kommersiella verksamhet i början av 2000-talet.
Det som sker nu är delvis en motsatt utveckling där civila resurser kraftsamlar för att bidra till den militära moderniseringen och försvarsindustrin. Militärcivil fusion syftar till att etablera enhetliga standarder för militär och civil infrastruktur och centrala tekniska områden och industrier. Civila utbildningsinstitutioner ska utreda möjligheter att träna och utbilda militär personal och förbättra utvecklingen av vapensystem och utrustning. Vidare ska civil infrastruktur ta hänsyn till och anpassas efter militära ändamål, och gemensam militärcivil utveckling av projekt kopplade till utforskande av hav, yttre rymden och luftfart, navigation och meterologi premieras. För att åstadkomma detta har nya standarder införts, hinder mellan olika sektorer avvecklats och förändringar i skattelagstiftningen genomförts.
När det gäller militariseringen av tidigare civila funktioner inom staten är två viktiga exempel Kinas paramilitära styrkor, Folkets beväpnade polis, och kustbevakningen. Under 1990-talet sjösattes reformer som syftade till en tydligare uppdelning mellan de reguljära och de paramilitära styrkorna. Det fanns en tydlig ambition att stärka gränsdragningen mellan inrikes och utrikes säkerhet. De paramilitära styrkorna fick ett tydligt ansvar för att hantera massprotester, demonstrationer, upplopp och liknande inom Kinas gränser, medan de reguljära trupperna fick ansvar för externa hot.
Det kan därför tyckas logiskt att de paramilitära styrkorna både lydde under det civila Statsrådet, som är Kinas centralregering, och den Centrala militärkommissionen. Sedan 2018 har dessa styrkor emellertid inlemmats helt i den militära kommandostrukturen precis som de reguljära trupperna, vilket innebär att det precis som under Maos tid vid makten är militären som ansvarar för den inre säkerheten. Deras uppdrag att fungera som militär supportfunktion har också förstärkts. På liknande sätt flyttades kontrollen över den kinesiska kustbevakningen 2018, från Statsrådet och den statliga Havsmyndigheten till Folkets beväpnade polis, och hamnade därmed under militär ledning.
Detta är exempel på hur militären får ett större inflytande över tidigare civila funktioner och hur dessa fått en allt tydligare roll att främja militär upprustning, utveckling och säkerhet. För att förstå Kinas militära modernisering behöver vi alltså ägna uppmärksamhet även åt den inrikes dimensionen. Den oklara gränsdragningen mellan civilt och militärt har emellertid inte bara betydelse för analysen av Kinas militära kapacitet utan har även reella implikationer för en rad olika aktörer. Den ständigt närvarande militära dimensionen i näringsliv, civil forskning och utveckling påverkar redan nu (eller borde påverka) utländska företag och universitet som är verksamma i Kina, eller som samarbetar med företag och institutioner där. På samma sätt ställs andra staters försvarsmakter, särskilt de marina styrkorna, inför dilemmat att avgöra vad som är civilt kontra militärt när de möter beväpnade fiskebåtar eller kustbevakningsfartyg som uppträder aggressivt.
Sofia Ledberg
Docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.
