Senast publicerat
Senast publicerat:

Robert Egnell får förlängt som rektor för Försvarshögskolan: ”Hedrande”

Regeringen ger Robert Egnell förlängt förordnande som rektor för Försvarshögskolan, FHS. Han räds inte tillväxt utanför budgetramarna för att möta Försvarsmaktens behov. Att kunna kompetensförsörja Försvarsmakten är det viktigaste uppdraget för skolan. ”Vi ska fortsätta utveckla Officersprogrammet, men även Högre officersprogrammet – inte minst kopplat till Natoanpassningar”, säger Robert Egnell.

Maria Widehed
Robert Egnell är professor i ledarskap och utsågs 2019 till rektor för Försvarshögskolan.

Foto: Anders G Warne/Försvarshögskolan.

Robert Egnell utsågs 2019 till rektor för Försvarshögskolan, FHS. Efter förslag från skolans styrelse beslutade regeringen den 6 februari att förlänga Robert Egnells uppdrag som rektor under ytterligare en treårsperiod, till och med mars 2028.

– Det känns fantastiskt roligt och hedrande att få fortsatt förtroende, det är ett otroligt roligt och viktigt jobb, säger Robert Egnell.

Han är professor i ledarskap och när han utsågs till rektor för FHS kom han närmast från uppdraget som prefekt för dåvarande institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap. Mycket har hänt de senaste sex åren, konstaterar han i dag.

– Säkerhetsläget och kriget i Ukraina har förändrat Försvarshögskolans roll i grunden. Jag kan konstatera att vi är nästan dubbelt så stora nu som då. Vi har en helt ny organisation, nästan tre gånger så många utbildningar och syns hela tiden i media. Vi har fått en väldigt viktig roll i totalförsvaret och bland svenska lärosäten, säger Robert Egnell.

Säkerhetsläget och kriget i Ukraina har förändrat Försvarshögskolans roll i grunden.

”2024 lider mot sitt slut med blandade känslor. Den strategiska kontexten och säkerhetsläget mörknar allt mer med ett Ukrainakrig som nu passerat 1 000 dagar, samtidigt som vi också bevittnar fruktansvärd förödelse i kriget i mellanöstern och mer bortglömda konflikter i Sudan och Myanmar. Osäkerheterna späds på av gissningsleken kring konsekvenserna av en andra Trumpadministration i USA och ett regimskifte i Syrien som kan gå åt vilket håll som helst”, skrev Robert Egnell på FHS rektorsblogg i slutet av förra året.

– Vi kan konstatera att Sverige på grund av det mörka omvärldsläget har ett enormt behov av att bygga Försvarsmaktens förmåga och totalförsvaret i stort. Här är kunskapsutveckling helt central. Och det är både en slags positiv känsla att vara viktig och att kunna bidra, samtidigt som det är ett tungt ansvar på axlarna för ett litet lärosäte. Personalen har jobbat hårt under många år nu.

Samtidigt lyfter Robert Egnell den forskningsproposition som regeringens nyligen har beslutat om.

Liknande läsning:

– Det görs stora forskningssatsningar och det omfattar även oss, vi noterar också att säkerhetsfrågorna blir allt viktigare – det kommer in ett strategiskt forskningsområde under Vetenskapsrådet som handlar om just totalförsvar.

Hur påverkar Natomedlemskapet er roll?

– Det påverkar allt vi gör. Vi är nu en försvarshögskola inom Nato och behöver anpassa oss till det. Det handlar bland annat om att anpassa officersutbildningarna efter det faktum att en officer kommer ha delvis internationell karriär, liksom de civila programmen där Natokunskap blir en viktig del i exempelvis statsvetenskaplig och historisk utbildning.

När Officerstidningen besökte Försvarshögskolan för ett år sedan var Robert Egnell tydlig med vikten av att inte vara en bromskloss i Försvarsmaktens tillväxt och behovet av att ligga i framkant med planeringen för att kunna möta efterfrågan. Det handlar bland annat om att möta den kraftiga ökningen kadetter med tillgång på lärare.

– Rekryteringen av lärare går bra. FHS har ett ekonomiskt underskott när vi stänger böckerna för 2024 och det är för att vi rekryterar och utvecklar verksamheten snabbare än budgetprocessen hänger med. Det är en slags aggressiv strategi för att kunna gör så stor skillnad som möjligt nu. Vi måste ligga i framkant snarare än sitta och vänta på pengar. Det är den signal den politiska ledningen sänder: att det är fara i dröjsmål.

Försvarsmaktens nuvarande inriktning är minst trehundra kadetter som påbörjar Officersprogrammet årligen.

– Det ser på årets ansökningar ut som att vi kommer klara det även hösten 2025, men det är så klart så att värnpliktkullarnas storlek begränsar.

Robert Egnell vill se en ökning på Särskild officersutbildning, Sofu, där man i dag utbildar mellan fyrtio och sextio elever årligen.

– I de dialoger vi har med Försvarsmakten pratar vi om att det kanske ska vara uppåt hundra.

Vi ska fortsätta utveckla Officersprogrammet, men även Högre officersprogrammet

Vad är viktigast i ert uppdrag framgent?

– Att kunna kompetensförsörja Försvarsmakten. Vi ska fortsätta utveckla Officersprogrammet, men även Högre officersprogrammet – inte minst kopplat till Natoanpassningar. Vi ska också fortsätta utveckla den vetenskapliga grunden som de här professionerna står på. Vi startar ett institut för krigföring nu, det är otroligt viktigt för den senaste forskningen om Ukraina.

På rektorsbloggen skriver du att FHS har blivit ”det nya Vasamuseet” – varför då?

– Haha, ja vi kan konstatera att det numer är många som vill besöka FHS, över 20 000 besökare förra året. Det är allt från delegationer till presidenter, astronauter och kollegor på försvarshögskolor. Det är väldigt roligt och samtidigt ganska ansträngande.

Vem vill du se besöksanmäld i år?

– Årets önskelista är snart uppfylld – vi hade både försvars- och utbildningsministrarna på besök i januari, rektorn för Nato defense college kommer i maj för att utveckla det samarbetet närmare. Men jag säger såhär: jag skulle vilja ha fler besök och samarbeten med våra ukrainska kollegor så vi kan lära så mycket som möjligt, men också bidra så mycket som möjligt till deras förmåga.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Det finns en politisk föreställning om att försvarsproblemet har lösts genom tillförsel av ekonomiska resurser, men enbart nya miljarder räcker inte för att på kort tid skapa den försvarsmakt och avskräckningsförmåga som Sverige behöver. Länderna på Nordflanken borde tänka i termer av försvarsintegration och organisera multinationella förband så som de skulle slåss i händelse av krig med Ryssland.

    Magnus Christiansson
    Nato är inträdes­biljetten till regional försvarsintegration
    Bara genom samarbete med andra kan Sverige på kort sikt uppnå en tillräcklig försvarsförmåga, enligt Magnus Christiansson, forskare och lärare vid Försvarshögskolan.

    Foto: Johan Nilsson/TT

    I början av februari 2026 sammanträdde den nyligen sammankallade Försvarsberedningen för första gången. Den har en diger agenda, men har å andra sidan också redan lovade resurstillskott av större magnitud att ta i beaktande. Omvärldsläget som präglar det kommande arbetet är synnerligen allvarligt. Kriget i Ukraina rasar vidare, trots nästan obegripliga förlustsiffror på främst den ryska sidan. I stället för att backa efter den fiaskoartade inledningen på kriget, har Putin satsat hela sin regim i potten och med den landets ekonomiska framtid.

    Ryssland rustar för nya krig, och under tiden stressar man väst med en mer intensifierad verksamhet med sabotage, destabiliserings- och påverkansoperationer. I Mellanöstern har i skrivande stund Israel och USA inlett ett militärt angrepp på Iran. Israel har inlett en markoffensiv i Libanon. Trumps administration, Sveriges yttersta säkerhetsgarant, har lanserat sin nationella säkerhetsstrategi, och har trots ett uttalat fokus på västra halvklotet gjort interventioner i Somalia, Irak, Jemen, Syrien, Nigeria och framför allt Venezuela.

    Trumps administration är mycket svag diplomatiskt och i kombination med en snäv ”hovkultur” likt en renässansfurste, är det Putin och Netanyahu som styr inriktningen på USA:s politik i Europa och Mellanöstern. Trumps idé om att hitta en uppgörelse med Putin om Ukraina, vilken lanserades i början av 2025, kan leda till förväntan på svenskt deltagande i en stabiliseringsstyrka under ledning av Storbritannien och Frankrike. Trump är i sig en osäkerhetsfaktor, eftersom han inte har förmågan att vare sig tänka eller agera strategiskt.

    Det är denna samlade bild som är bakgrunden till den synnerligen späckade dagordning som den svenska försvarspolitiken tar sig an 2026. Det gäller främst den ambitionshöjning som kommer med försvarsbeslutet 2024 och Natos kapacitetsmål. Krigsorganisationen ska växa kraftigt.

    Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande ­beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst.

    Sverige har, som enda nation, valt engagemang i två delar av Natos snubbeltråd, Natos Forward Land Forces (FLF), med en bataljon i Lettland och med ett ramnationsansvar i Finland. Till detta följer bemanningsbehov i Natos stabsstruktur och ett skriande behov av förbandsutveckling och anpassning (adaption), inte minst med hänsyn till de erfarenheter som dragits på slagfältet i Ukraina.

    Det stora problemet för Försvarsberedningen är att den militära och civila förmågan behöver öka mycket snabbt. Eller kanske snarare, att hastigheten i reformbehoven inte kan mötas av den försvarsförvaltning som byggts upp. Sverige måste därför på allvar inse att detta politikområde är organiserat efter helt andra omvärldsförutsättningar än dagens. Den inneboende trögheten i systemet, vilken ÖB visat frustration över, hotar att bli det stora problemet för Sveriges försvar. Det finns uppenbarligen en politisk föreställning om att man har ”löst” försvarsproblem genom att avsätta ekonomiska resurser. Men produktionskapacitet har blivit trögrörligt och antalet reformmiljarder har begränsad betydelse för tonåringars intresse för värnplikt och officerskarriär. För att parafrasera ett begrepp som används inom samhällsvetenskapen: budgeten är ett nödvändigt, men inte tillräckligt kriterium för en fungerande försvarspolitik.  

    Det är inte bara Sverige som har identifierat detta problem. Den danska statsministern Mette Frederiksen uttalade de berömda orden: ”køb, køb, køb!” och nu arbetar den danska motsvarigheten till Försvarets materielverk med två tidshorisonter: två år och fem år. Om industrin inte är beredd att ta ekonomisk risk, behöver staten i sista hand ta den för att undvika säkerhetsrisk.

    Mitt favoritexempel på politisk och militär beslutsamhet från krigets historia är upprättandet av Natos strategiska högkvarter Shape i Belgien. I september 1950, efter att Koreakriget skrämt upp de allierade, beslutade försvarsministrarna inom Nato att utse en allierad befälhavare i Europa. Man insåg att omvärldsläget krävde en permanent stab organiserad för krig. I december utnämndes den gamle krigshjälten Dwight D. Eisenhower till organisationens förste saceur. På nyårsdagen 1951 landade Eisenhower i Paris och började, med utgångspunkt från Hotel Astoria, organisera staben.

    Trots en regnig vår som försenade byggnationerna kunde Eisenhower aktivera sitt högkvarter i Rocquencourt utanför Paris (som då redan fungerat i praktiken sedan några veckor) den 2 april. Alliansen skapade på ett halvår något helt nytt och banbrytande, en permanent multilateral militär stab, eftersom omvärldsläget krävde det.

    Nato är inträdes­biljetten till regional försvarsintegration

    Riksdagsledamot Jörgen Berglund (M) i samband med en debatt i riksdagen om DCA-avtalet som handlar om hur Sverige snabbt ska kunna ta emot militär hjälp från USA.

    Foto: Claudio Bresciani/TT

    Detta är den första och viktigaste slutsatsen som Försvarsberedningen måste dra: vi kan inte fortsätta försvarspolitiken med nuvarande normala rutiner. Ytterst kan vi inte lita på att några andra tar ansvar för vårt lands säkerhet, så nu kan inte vanliga regler gälla. Brådskande beslut behöver tas långt innan Försvarsberedningen ska slutredovisa i höst. Det är märkligt att den politiska ledningen och myndighetsledningen uppmanar till handlingskraft, när de själva skulle kunna leda utvecklingen genom att ta steg som visar prioriteringar och ger vägledning för beslut inom Försvarsmakten. ”Handlingskraft” är lätt att säga, men när den inte preciseras och sällan belönas blir begreppet en floskel.

    Vidare finns ett inneboende dilemma i att göra en avvägning mellan hur mycket resurser som ska användas för att skapa framtida militära resurser, och hur mycket som ska användas för militära insatser här och nu. Till detta kommer även en utvecklingslogik, det vill säga att resurser också måste avsättas för vidareutbildning och experimentverksamhet för att fortsatt garantera relevans för förbanden i dagens stridsmiljö.

    Detta är utmaningar som Försvarsmakten i hög utsträckning har verksamhetsansvar för. Jag har stor respekt för att det finns förklaringar bakom olika lösningar, men för mig förefaller det som ett självförvållat problem att regementen och flottiljer samtidigt och oreflekterat tilldelas uppgifter som både handlar om insats, produktion och utveckling samtidigt. Det leder till en situation då organisationen själv får prioritera i den mångfald av (övermäktiga) uppgifter som just nu tilldelas Försvarsmakten. I praktiken innebär det att organisationen själv kan välja vilka vakanser som förblir utan bemanning.

    Strategi handlar om prioriteringar. I första hand en snabb ökning av krigsorganisationen, därefter förbandsutveckling, bemanning i Natos staber och insatser i Finland och Lettland. Sist i prioritering hamnar en stabiliseringsstyrka i Ukraina och eventuella bidrag i Mellanöstern. Det viktigaste i detta läge är att få krigsorganisationen att växa till snabbt. Här krävs extraordinära åtgärder både när det gäller inköp och utbildning, men också att politikerna inte lägger på fler bördor på Försvarsmakten, vilka kan utgöra ursäkter för att inte fokusera på krigsorganisationen. Men detta räcker inte.

    Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.

    Även om exempelvis utbildningssystemet läggs om och fokus sätts på att snabbt uppnå en stor befolkningsgrupp med militär grundutbildning, kommer detta sannolikt inte att räcka för de risker vi står inför på kort och medellång sikt. Detta är tredje slutsatsen av en försvarspolitisk analys: vi kommer under de närmsta åren inte att uppnå en tillfredsställande (konventionell) avskräckning på egen hand. Eftersom en bilateral relation med USA är osäker och ett konsensusbeslut i Bryssel är ännu mer osäkert, återstår bara för Sverige att vidareutveckla avskräckningsförmågan med de länder vi delar den säkerhetspolitiska risken med.

    I närområdet pågår sedan lång tid ett bitvis intensivt samarbete vad gäller exempelvis övningar. Det senaste decenniet har det som idag utgör ”nordflanken” inom Nato, organiserats av stormakterna som ett sammanhängande område i olika konstellationer: Nordic-Baltic 8 (NB8), ett informellt samråd mellan åtta länder i Norden och Baltikum som diskuterar bland annat försvars- och säkerhetsfrågor.

    Joint Expeditionary Force (JEF), ett militärt samarbete mellan tio länder i norra Europa under ledning av Storbritannien som snabbt ska kunna hantera uppkomna konflikter och kriser samt Northern Group, ett säkerhets- och försvarspolitiskt samarbetsforum mellan tolv länder i Norra Europa. Detta är bra och nödvändigt, inte minst mot bakgrund av behoven i Natos regionala planering. Men för att på kort tid kunna kompensera för att det nationella försvaret inte kan förändra den ryska avskräckningskalkylen, borde länderna på nordflanken tänka i termer av försvarsintegration. Mer om detta finns att läsa om i antologin ”Enade vi stå – Söndrade vi falla”, med Tommy Jeppsson som redaktör.

    Försvarsintegration innebär att vi skrapar ihop de förband alliansen har i norra Europa och organiserar dem multilateralt så som de kommer att slåss i händelse av krig med Ryssland. På nordflanken skulle länderna kunna bilda multilaterala förband, i linje med vad som är funktionellt och efterfrågat av försvarsorganisationerna. Som referenspunkt kan man ta den gemensamma marinstab som Nederländerna och Belgien byggt upp (Admiral Benelux). Varje land beslutar om deltagande i insatser för ingående fartyg, men de leds av den gemensamma staben. Natomedlemskapet är inträdesbiljetten till försvarsintegration, eftersom det krävs att alla ingående parter deklarerar att man håller varandra om ryggen. Integration kräver mod och stor tillit mellan länderna i alliansen, men alternativen finns inte på kort sikt och omvärldsläget kräver handlingskraft.

    Magnus Christiansson, 2022

    Magnus Christiansson

    Forskare och lärare vid ­Institutionen för krigs­vetenskap vid Försvars­högskolan.

    Fakta

    Försvarsberedningen

    Den 4 februari 2026 höll den nya Försvarsberedningen sitt första sammanträde. I fokus för beredningens arbete finns frågor som exempelvis skydd av samhällsviktig verksamhet och kritisk infrastruktur, förmåga kopplat till Natos förmågeprocess för det militära försvaret och det fortsatta genomförandet av totalförsvarsbeslutet 2024. I Försvarsberedningen deltar ledamöter från samtliga åtta riksdagspartier tillsammans med ordförande Jörgen Berglund och huvudsekreterare Tommy Åkesson. Senast den 20 november ska Försvarsberedningen redovisa sin slutrapport.

    Källa: Regeringskansliet

    Ur arkivet: