Senast publicerat
Senast publicerat:

Tillträde till Musts krigsförband

Nationella underrättelseenheten ansvarar för Musts stöd till Försvarsmaktens internationella insatser. Förbandet arbetar med en bred palett av frågor, från säkerhetspolitisk analys till taktisk underrättelsetjänst. ”Ytterst handlar det om liv och hälsa för vår utsända personal”, säger förbandschefen Gustav.

Josefine Owetz
Anna-Karin Nilsson & Margareta Bloom Sandebäck

”Varje dag och varje timme gör våra medarbetare insatser som påverkar andra människors liv, både i stort och smått, på hemmaplan och runt om i världen”, står det i jobbannonsen från Nationella underrättelseenheten, Nue, på Försvarsmaktens webbplats. 

Nationella underrättelseenheten är en del av den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must. Nue ansvarar för Musts stöd till Försvarsmaktens internationella operationer. Inför, under och efter en militär insats stödjer de med underrättelser och analyser av hotnivån. Förbandet tar fram underlag åt uppdragsgivare både inom och utanför Försvarsmakten.

– Vi beskriver hur hotbilden ser ut mot specifika insatser och ger stöd till Regeringskansliet och Försvarsmakten i form av underrättelser och beslutsunderlag, säger förbandschefen Gustav, som egentligen heter någonting annat.

Officerstidningen träffar honom och ytterligare fyra anställda på Nue i ett konferensrum på Högkvarteret i Stockholm. De vill inte gå ut med sina namn i tidningen.

Liknande läsning:

– Förbandets verksamhet omgärdas av sekretess och vi vill inte exponera oss i onödan, säger Gustav.  

Vi har bidragit till att svenska soldater undvikit att dödas.

”Gustav”, förbandschef

Must sänder ut personal från Nue till insatsområden för att stödja svenska och utländska militära chefer. Förbandets anställda är verksamma där Sverige och Försvarsmakten genomför, eller avser att genomföra, operationer och insatser. Tjänstgöring utomlands är en obligatorisk och återkommande del för flera av befattningarna på förbandet. 

– Nue har alltid personal som är insatta i olika områden och har ständigt personal som roterar ut. Det frestar dock på med rotationer, och inriktningen är att de anställda ska rotera ut flera gånger per år, säger Gustav. 

Under det senaste året har förbandet haft personal på plats i bland annat Mali, Irak och Somalia. Nue gör analyser av hot mot Försvarsmaktens skyddsvärden och bedömningar av utvecklingen av konflikter i insatsområden, som ett stöd till genomförandet av Försvarsmaktens verksamhet eller den svenska säkerhetspolitiken. 

– Mottagarna av våra hotbedömningar och underrättelser i ett område är allt från politiska beslutsfattare till militära styrkechefen på plats där insatsen är. Vi stöder också ambassadpersonal med bedömningar av säkerhetsläget, säger Gustav och fortsätter:

– Ytterst handlar det om liv och hälsa för Försvarsmaktens utsända personal genom att få kunskap om läget. Både före, under och efter insatsen.

”Under 2022 har Must bidragit till en rad olika nationella avdömningar och beslut, exempelvis gällande fortsatt utveckling av Försvarsmaktens styrkebidrag och hur personal ska agera ur säkerhetssynpunkt i insatsområdena”, står det i Musts årsöversikt för 2022. 

Nue har de senaste åren kontinuerligt haft personal på plats i Mali. Våren 2022 meddelade regeringen att det svenska bidraget till FN-insatsen Minusma skulle avslutas ett år tidigare än beräknat och i april 2023 lämnade det sista svenska styrkebidraget Mali. 

Den förändrade och komplexa säkerhetssituationen i landet var något som Nue:s personal tidigt kände av, berättar underrättelseofficeren Johanna som, i likhet med majoriteten av sina kollegor, har gjort flera rotationer till Mali. 

– På plats i ett insatsområde bedömer vi stämningen och hur vi blir bemötta i uniform av polisen och civilbefolkningen, och om det har förändrats sedan sist. I Mali förvarnade vi om ändrad hotbild, där såg vi att trenden och utvecklingen gick i en negativ riktning, och som senare ledde till hemtagning av personal, säger Johanna.

Förbandet arbetar med en bred palett av frågor, från säkerhetspolitisk analys till taktisk underrättelsetjänst, förklarar förbandschefen Gustav. I hotbedömningarna som förbandet gör ingår en bedömning av motståndarens krigföringsförmåga.

– Vi bistår med beslutsunderlag som stödjer strategi och beslut om motåtgärder som svenska förband genomför. Vi har genom vårt arbete bidragit till att svenska soldater undvikit att dödas och hamnat i svåra situationer, säger Gustav och fortsätter:

– Det är det som rapporteringen syftar till, Försvarsmaktens riskhantering. Hur svenska förband ska förflytta sig i ett visst område eller vilka sambands- och ledningssystem som vi ska använda oss av för att lösa uppgiften. Våra analyser skiljer sig åt beroende på vilket underrättelsestöd som behövs och hur farligt det är i ett område.

Mali-insatsens avslut innebär för närvarande ett slut för Försvarsmaktens stora internationella truppinsatser. Det var många år sedan Försvarsmakten hade lika få anställda utomlands som nu. I dag har myndigheten knappt 30 observatörer i internationell tjänst samt ett 10-tal personer som bidrar till EUTM Somalia. 

– Nue roterar fortfarande ut mycket, även om det för Försvarsmaktens del har svängt bort från de stora förbandssinsatserna utomlands. Vi är insatta vid särskilda händelser och förstärker Must med analys. Vi åker ut och genomför underrättelsesamverkan och inhämtning, därefter sker analys och bedömning, säger underrättelseofficeren Johan och konstaterar att kraven på förbandet ökar i takt med det försämrade säkerhetsläget. 

Det säkerhetspolitiskt omvälvande året 2022 har för Must varit ett arbetsintensivt år med en hög efterfrågan från båda våra uppdragsgivare, regeringen och överbefälhavaren”, skrev förra chefen för Must, generalmajor Lena Hallin, i sitt förord till senaste årsöversikten. 

Hur arbetar ni när ni åker ut? 

– Vi  arbetar efter underrättelsecykeln i sammansatta grupper. Underrättelsecykeln innefattar planering, inhämtning, bearbetning, analys och delgivning, säger Johanna.

Underrättelseassistenten Pär, som är anställd soldat vid förbandet, fyller i: 

– Vi har stark analyskraft när vi är ute, men vi kan också röra oss i fält. Man jobbar egentligen med samma arbetsuppgifter hemma som därute. Men ute får man lära sig det man inte kan göra från skrivbordet, en närhet med händelseutvecklingen där möten med människor adderar till informationen, säger han och fortsätter:

– Växelverkan i olika miljöer är därför väldigt viktigt för oss. Det är en sak att sitta hemma och läsa in sig, en helt annan att vara ute i ett område. Man blir bättre som analytiker genom att vara både ute och hemma.

Förbandet är grupperat på Högkvarteret vid Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. I Stockholm består arbetsuppgifterna till stor del av analysarbete, bearbetning av information och av att skriva strategiska rapporter om vad som händer i omvärlden. Delgivningar av förbandets analyser och bedömningar görs regelbundet till försvarsmaktsledningen och Regeringskansliet. Förbandets analyser och bedömningar syftar till att beslutsfattare i Regeringskansliet samt svenska och utländska militära chefer ska få bästa möjliga beslutsunderlag.

ute får man lära sig det man inte kan göra från skrivbordet.

”Pär”, underrättelseassistent

Som anställd krävs en förmåga att utifrån rapportering från olika källor identifiera mönster och dra relevanta slutsatser av den, förklarar Elin. Hon är civil analytiker och har arbetat på förbandet i ett år. 

– Vi tittar på stora informationsmaterial och läser, skriver och delger muntliga och skriftliga rapporter. Det är mycket teamarbete. Alla här är generellt duktiga på analys och vi bollar och skriver underlag tillsammans. Det är ett väldigt socialt och flexibelt arbete, med ett stort gemensamt ansvar. Det är också viktigt att snabbt kunna ställa om, säger Elin. 

För de anställda på förbandet varvas underrättelseanalys på hemmaplan med tjänstgöring i något av Försvarsmaktens insatsområden. Nue ska ha förmåga att arbeta på geografiskt stora områden och kunna kommunicera hem för att fråga om detaljer och få mer information, samtidigt som kollegor samproducerar material här hemma och får ut rapporter. 

– Vi har en inhämtande uppgift i insatsområdet. Vi är ute i miljöerna och har möten med viktiga befattningshavare och nyckelpersoner. Arbetet därute består av analys, mötesrapportering och sedan delgivning till chefer i insatsområdet, säger Johan.

Förbandet följer Försvarsmaktens insatskrav, vilket bland annat innebär att man ska kunna rädda nödställd, det vill säga förflytta en docka 50 meter. Personalens fysiska förmåga följs upp årligen, det sker också en kontinuerlig psykologisk och medicinsk uppföljning av personalen.

– Det är en sund kultur på förbandet. Fys är en naturlig del av verksamheten och det är viktigt att folk mår bra. Men det är inga extrema fyskrav som vi har. Det finns också alla förutsättningar för att hålla sig i form och klara de fyskrav som vi har, säger Johanna.

Nue har en egen personalsektion som arbetar med strukturerad uppföljning av de anställda. Frågor som rör arbetsmiljö och riskhantering är ständigt närvarande på förbandet, enligt förbandschefen. 

– Man kan inte alltid prata om hur man har det på jobbet hemma. Det är därför viktigt att vi har kunskap om varandra och kollar av hur alla mår, säger Gustav.

För många av befattningarna på förbandet inleds anställningen på Nue med en grundkurs som innehåller bland annat utbildning i underrättelsetjänst och strid. Under kursen kommer nyanställda in i arbetslaget, berättar Johanna. Hon och kollegorna vid bordet är överens om att den lagandan sedan präglar den kollegiala stämningen på arbetsplatsen även efteråt. 

– Kraven som förbandet ställer på sin personal märks även här skulle jag säga. Det är ett lagarbete och det finns ett stort ansvarstagande. Vi tar ansvar för våra kollegor och jag upplever att alla som jobbar här är duktiga på att stämma av hur läget är. Vi umgås mycket privat också, och man har nära band till sina kollegor eftersom man har varit ute mycket ihop, säger Johanna.

Nue bildades 2011 och förbandet fick då i uppgift att leda Musts stöd till internationella insatser. Inledningsvis var förbandets insatsområden Balkan och Afghanistan. Nue är sprungen ur Nic-konceptet. Nic står för National Intelligence Cell och i den Natoledda insatsen Ifor i Bosnien på 1990-talet kom Sverige, som första icke-Natoland, att ha ett Nic-bidrag till insatsen. Sverige hade ett stort truppbidrag till Ifor, och i likhet med de andra truppbidragande länderna upplevde man ett otillfredsställt behov av underrättelse- och säkerhetstjänst, står det i Musts årsöversikt för 2013. 

Must fick i uppdrag att sätta samman och sända ut en Nic till Ifor:s högkvarter och 1996 var enheten på plats i Sarajevo. ”Samarbetet med Nato på underrättelse- och säkerhetstjänstsidan fortsatte och senare etablerades även en svensk Nic inom ramen för Kfor i Kosovo. Fram till att den svenska truppinsatsen i Bosnien avvecklades 2006 ledde Must två Nic:ar på Västra Balkan”, står det i årsöversikten. 

Införandet av Nic-systemet innebar att Must började utveckla ett koncept för att ge stöd till Försvarsmaktens internationella insatser. Det var också nytt för Must att arbetsleda utsänd personal och enheter i insatsområden, står det vidare i rapporten. 

Under andra halvan av 2000-talet hade Försvarsmakten en Nic på Isaf:s högkvarter i Kabul. I och med Nue:s bildande 2011, organiserades alla Nic:ar på den nya enheten och Nic-personalen övergick från att vara tillfälligt rekryterad till att bli fast anställd på Must. 

Förbandschefen Gustav kom till förbandet vid den här tiden, berättar han. Han är arméofficer i grunden och berättar att han alltid försökt ha ett analytiskt förhållningssätt.

– Jag började som Nic-chef och har sedan fortsatt inom förbandet. Jag har alltid uppskattat att analysera de militärstrategiska skeendena och att beskriva irreguljär och reguljär krigföring.

Nue har just nu flera lediga tjänster ute på Försvarsmaktens webbplats. Förbandet söker bland annat yrkesofficerare med underrättelsebakgrund, analytiker och underrättelseassistenter. Det är också en anledning till att Officerstidningen blivit inbjudna för att göra ett reportage om Nue. Förbandet letar efter en väldigt nischad grupp civila och Försvarsmaktanställda, och det kan vara svårt att hitta de personer som förbandet vill ha: individer som är starka både i samverkan och i analysen – och har militär bakgrund. Språkkunskaper i franska, ryska eller arabiska är meriterande. 

– Vi söker efter personal med militär kompetens som stimuleras av analys och samtidigt är social och duktig på samverkan. En person som tycker om att hålla i en dragning och som har en pedagogisk förmåga. Dessutom får personen gärna ha språkkunskaper, säger Johan.

Han förklarar att han har en ”traditionell truppbakgrund” innan han kom till Nue för två år sedan. Han har även en civil examen i statskunskap. 

– Jag har ett intresse för att förstå större skeenden och är intresserad av säkerhetspolitiska frågor. Då är Nue den perfekta arbetsplatsen. Med min militära bakgrund och min civila examen har jag med mig båda delarna, säger Johan.  

ute i insatsområden tror jag att många uppfattar oss som en lite obskyr enhet.

”Johanna”, underrättelseofficer

Många av de militärt anställda på Nue har en civil examen eller har studerat civilt. Den civila personalen på Nue har ofta militär bakgrund eller utbildning. Analytikern Elin har en master i statskunskap och har även erfarenhet av arbete på ett annat av Försvarsmaktens förband. 

– Jag ville göra något annat i Försvarsmakten och lockades av att det är mer varierande arbetsuppgifter på Nue än vad Must generellt har. Jag ville resa och lockades av att man får möjlighet att utvecklas inom det militära också, säger hon.  

Hur många det är som arbetar på Must och Nue omfattas av sekretess, men inte hur fördelningen mellan personalkategorierna ser ut. Must är en arbetsplats med många civilt anställda och de civila utgör 70 procent av personalen. På Nue däremot är 60 procent av medarbetarna militärt anställda. Fördelningen hos personalkategorierna är ungefär en fjärdedel vardera av officerare, specialistofficerare, soldater och civila, förklarar förbandschefen. 

– Tyngdpunkten på specialistofficerare har blivit större. Det är viktigt för att få en kontinuitet på förbandet, säger Gustav.

Fördelningen mellan kvinnor och män på Must i stort är 40 respektive 60 procent. På Nue är tio procent av de anställda kvinnor, och förbandet vill gärna att den siffran ska bli högre. 

– Vi behöver fler kvinnor, de bidrar till ett bredare perspektiv, ökad produktivitet och ett bättre resultat, säger Gustav. 

En diskussion inleds vid bordet i konferensrummet kring vad som gör att kvinnor inte söker sig till Nue i samma utsträckning som män. Svårigheter att i familjebildande ålder kontinuerligt rotera utomlands lyfts upp som en möjlig anledning. Men Johanna understryker: 

– En graviditet behöver verkligen inte stoppa en. Mitt barn var ett år när jag började på Nue, så det går att ha familj och jobba här också.

De anställda som Officerstidningen träffar har arbetat på förbandet i ett, två respektive tre år. En anledning till att anställda söker sig vidare från Nue beror ofta just på att det sliter att kontinuerligt rotera utomlands, förklarar de. Underrättelseofficeren Johanna upplever dock att det har skett en kulturförändring på förbandet. 

– Tidigare har nog många tänkt att man bara ska orka arbeta här i tre år. Man köpte lite grann att folk inte orkade arbeta här i flera år. Jag upplever att förbandet har lärt sig under de här åren och att inställningen är en annan i dag, säger hon.

Förbandschefen Gustav:

– Förbandets inställning är att vi vill behålla vår personal längre. I perioder så har vissa sektioner gått tungt. Men vi kan flytta runt anställda mellan sektioner och taktisera med vår personal. Men ja, det har varit intensiva perioder under ett par år. 

Många av de anställda som lämnar Nue kvarstannar på annan tjänst inom Must, andra söker sig vidare till andra försvarsmyndigheter och till försvarsindustrin. 

– Förbandet bidrar med underrättelsekompetens i samhället i stort och många som slutar hos oss fortsätter inom detta område hos andra arbetsgivare. Nue har varit en bra plantskola för Säpo, FRA och andra myndigheter, säger Gustav.

Hur upplever ni att kunskapen internt i Försvarsmakten är om Nue och vad ni gör? 

– Många vet att vi har en hög analytisk förmåga, men att vi också kan röra oss i ett militärt sammanhang. Att vi är en del av Must, men att vi inte bara sitter vid skrivbordet. De förväntar sig att det ska komma bra analyser och material från oss. Jag tror, och hoppas, att vi uppfattas som trovärdiga, säger Johan. 

Johanna nickar instämmande. 

– Sedan när vi är ute i insatsområden tror jag att många uppfattar oss som en lite obskyr enhet som inte riktigt är en del av alla andra eftersom vi mest jobbar med vårt. Jag hoppas dock att de upplever att vi har kunskap om vårt område och att vi kan svara upp för de frågor som finns, säger hon.

Vad utmärker en bra underrättelseofficer och analytiker skulle ni säga – och hur skiljer sig tjänstgöringen på Nue från era tidigare anställningar i Försvarsmakten? 

– Det krävs ett flexibelt sinne och att ha förmåga att kunna skifta fokus snabbt. Man ska kunna ta sig an nya och oförutsägbara saker och ha en förmåga att hantera det, säger Pär.

Johanna säger att hennes drivkraft är en hög grad av självständighet och att skillnaden från tidigare befattningar är mandatbredden. 

– Det är en stor frihet i jobbet, samtidigt som det är ett högt ansvarstagande. Om jag jämför med mina tidigare befattningar har jag mer mandat och det är en större variation av arbetsuppgifter här. 

Johan säger att han håller med, och tillägger att friheten i lösandet av arbetsuppgifter också kommer med ett stort ansvar.   

– Arbetet vi gör innebär både organisatoriska och politiska risker. Vi kan inte sätta oss i situationen där vi riskerar Sveriges intressen. Det krävs omdöme och förståelse för vad det kan bli för följder om vi agerar på ett visst sätt. Det är viktiga beslut som ska fattas. 

Personerna i reportaget heter egentligen något annat. 

FAKTA

Nationella underrättelseenheten

Nationella underrättelseenheten, Nue, är ett stående krigsförband med uppgift att stödja multinationella chefer, förbandschefer och nationellt styrkebidrag med nationella underrättelser i Försvarsmaktens insatsområden. Förbandet tar även fram underrättelser inför internationella insatser, åt uppdragsgivare både inom och utanför Försvarsmakten. Förbandet är underställt
chefen för Must.

Källa: Försvarsmakten.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén
Kampen om Östersjön – Sveriges nya ­verklighet i Nato
De ryska aktiviteterna i Östersjön har ökat markant efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Här syns svenskt stridsflyg följa en rysk ubåt på väg in i Östersjön.

Foto: Försvarsmakten

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

Fregatter

De fyra fregatterna som Sverige ska beställa av Frankrike, riskerar att bli lätta måltavlor för ryska drönare, menar Peter Haldén.

Foto: REA/Pierre Ollier

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibie­förbanden ges uppgifter att bedriva ­operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Peter Haldén

Peter Haldén

Lärare på Strategiavdelningen på Försvarshögskolan och huvudredaktör till antologin ”Östersjön. En geopolitisk historia”, Stolpe förlag, 2026.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid för­ändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt ­innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än be­mannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens ­försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten

Ur arkivet: