Senast publicerat
Senast publicerat:

ÖB om trebefälssystemet: ”Ett av de svåraste besluten jag tagit”

Överbefälhavare general Micael Bydén.

Arbetet med att slutligt införa trebefälssystemet pågår ute på förbanden. Överbefälhavare Micael Bydén säger att implementeringen är nödvändig för att skapa tydlighet. ”Jag fattade beslutet medvetet och jag står för det fortfarande”, säger han.

Josefine Owetz
Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

Den 7 maj 2021 fattade överbefälhavare Micael Bydén beslut om slutligt införande av trebefälssystemet. Frågan om konvertering mellan personalkategorier kom upp direkt efter att han tillträtt som ÖB hösten 2015, berättar han. 

– Frågan om omgalonering var högaktuell när jag klev på det här jobbet. Jag fick frågan rätt omgående om huruvida jag tänkte fatta beslut om det. De rådgivare jag har haft längs resan är de så kallade OR 9:orna, de högsta och främsta företrädarna för specialistofficerarna, i kombination med stridskraft- och försvarsgrenschefer. Jag frågade dem tidigt: är det här en viktig fråga? Bör jag fatta ett medvetet beslut? Inledningsvis var svaret att det inte var den viktigaste frågan, utan det var att få till systembeskrivningen och få ihop systemet med representanter och befattningshavare på alla nivåer, säger ÖB. 

Detta arbete gjordes och den 1 januari 2019 infördes trebefälssystemet i organisationen. Det innebar att en systematik för vilka befattningar som är avsedda för officerare respektive specialistofficerare introducerades. ÖB berättar att han följde frågan och träffade flottilj- och regementsförvaltarna varje år. 

– Jag förstod att det var en viktig fråga för många. När jag hade ett möte med de främsta företrädarna, OR 9:orna, på hösten 2020, började de att prata i termer om att det började bli tid nu. Jag tog med mig detta och kände i början av 2021 att nu ska vi gå till slutligt införande på något som infördes redan 2008. 

Beslutet innebär att senast vid årsskiftet ska samtliga officerare ur NBO-systemet, upp till major och örlogskaptens grad, antingen blivit inplanerade mot en fortsatt karriär inom officersspåret eller blivit specialistofficerare i enlighet med en konverteringstabell. Totalt berörs runt 1 800 personer av beslutet. 

– Varför ska vi då göra detta? En sak som jag lärt mig är att otydlighet i beslut över tid skapar frågor. Det blir otydligt och man vet inte vilka förutsättningarna är. Då bestämde jag mig för att fatta beslut kring när vi ska ha tidpunkten för genomförandet. Alla tycker inte att det är en jättebra idé, men där fanns tiden för chefer på respektive organisationsenhet att föra dialog med enskild individ om utveckling och vad den enskilde ser framför sig, säger han och tillägger:

– Jag fattade beslutet medvetet och jag står för det fortfarande. Det handlar om tydlighet. Nu går vi till slutligt genomförande och det har funnits tid att förbereda detta. 

Liknande läsning:

Hur uppfattar du att implementeringen går ute på förbanden? 

– Först vill jag säga att jag har respekt för den här frågan. Jag förstår att folk känner saker och har synpunkter på detta. Det jag har lärt mig, genom att jobba på förband där det handlar om tillhörighet, ursprung, bakgrund, var man är utbildad någonstans och vad man har för gradbeteckning, det är att tillhörighet är oerhört viktigt för oss. Jag förstår det och jag kan inte nog understryka det. Men att bara låta det gå, det är inte mitt sätt att bedriva ledarskap, säger han och fortsätter:

– Och nu står vi här nära inför. Att det skulle bli reaktioner även i ett slutgiltigt skede, det har jag varit beredd på. Många förband har kommit långt och haft enklare förutsättningar, andra förband har haft en längre resa att göra och där har varit svårare att ta det här steget. 

» Att komma till en situation där alla tycker att det här var den bästa lösningen, den ambitionen var inte möjlig. «

Vad gäller tydlighet – tycker du att ni har lyckats förankra beslutet tillräckligt i organisationen?

– Jag tycker att vi har gjort det, till stor del. Men att säga att man i ett sådant här beslut blir 100-procentig och att alla förstår det fullt ut, jag tror inte att det är möjligt att komma dit. Men generellt sett är min uppfattning att det har gjorts ett fantastiskt jobb att prata ner på enskild nivå. Men att komma till en situation där alla tycker att det här var den bästa lösningen, den ambitionen var inte möjlig.

Vad blir effekten av detta beslut?

– Att vi har individer på befattningar som har rätt bakgrund för att göra det jobb som är tänkt på den befattningen. Oavsett om man var NBO eller är nyutbildad och gått SO-utbildning. Det är den organisationen vi har beslutat som ska lösa våra uppgifter i grunden. Det når vi då. Om det är den optimala organisationen, det kan vi bara se när vi har fyllt den med rätt kompetenser.

Man kan notera att du offentligt inte har kommenterat beslutet särskilt mycket. Varför?

– För mig kallas det för uppdragstaktik och målstyrning. Det är på det sätt som vi har bestämt oss för att jobba i den här organisationen. Mitt ansvar är att se till att ge de rätta förutsättningar i beslut eller resurstilldelning. Det är att se hela systemet. Där litar jag på att mina chefer klarar av att hantera det här.

Han säger att det har varit en lång process och att det inte har varit ett lätt beslut. 

– Det har varit ett av de svåraste besluten jag tagit. Det är ett beslut som jag lagt stor vikt vid att komma fram till. Nu måste ni ta det här vidare, sa jag till cheferna. Jag kan inte föra dialog med enskild individ, det fungerar inte så i en stor organisation. Men jag har inte vid något tillfälle duckat för frågor. Jag har däremot inte sett ett behov av att jag ska kliva fram och driva på.

Jag har intervjuat officerare som nu slutar eftersom de är missnöjda med detta beslut. Vad tänker du om det?

– Jag tycker att det är väldigt beklagligt. För de här personerna, som är mina medarbetare, har de kvaliteter, kompetenser och erfarenheter som vi efterfrågar. Det är inte så, uppfattar jag, att vi sätter dem att göra något helt annat. Det de förhoppningsvis fortsätter med är att jobba med samma saker som i dag. Och vara den genuina basen för teknisk kompetens, för djup systemförståelse, stridsteknisk kompetens, men att man gör det i en annan befattning. Det är inte så att man kastas in i något helt annat. Det har att göra med befattning och att vi går in i en struktur, säger han och fortsätter:

– Jag har respekt för att man känner sig missnöjd.  Jag kan bara vädja till de som nu är på väg i den riktningen att tänka om, att ta ytterligare ett samtal med sina närmaste chefer, titta på sin utvecklingsmöjlighet, för den kommer finnas där. Men inte den möjlighet som man såg då man var kapten.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Kanadas militära engagemang i Europa växer samtidigt som landet vill minska beroendet av USA. Men Kanada är militärt nära integrerat med USA, och den nya linjen handlar därför inte om att välja bort USA utan om att få större handlingsfrihet inom ett fortsatt mycket nära försvarssamarbete.

Christophe Premat
Kanadensiska soldater under övning nära radarstationen Shingle Point
Kanada kan inte längre enbart förlita sig på sin nära allierade granne i syd, USA, för försvaret av sitt land, skriver analysförfattaren. På bilden: Kanadensiska soldater under övning nära radarstationen Shingle Point.

Foto: Gavin John/The New York Times

Kanadas premiärminister Mark Carney sammanfattade det nya geopolitiska läget i ett uppmärksammat tal vid Världsekonomiska forumet i Davos i januari 2026 på följande vis: ”If you are not at the table, you are on the menu.”

För ett land som under större delen av efterkrigstiden har kunnat förlita sig på sin geografi, sitt nära förhållande till USA och den regelbaserade internationella ordningen var budskapet ovanligt skarpt. Carney beskrev en värld där stormaktsrivaliteten åter präglar världspolitiken och där medelstora stater måste stärka sin egen handlingsförmåga. I detta sammanhang genomgår den kanadensiska försvarspolitiken sin största förändring sedan kalla krigets slut.

Efter årtionden av relativt låga försvarsutgifter och åldrande materiel ska landet åter kunna försvara sitt eget territorium mot en militärt avancerad motståndare. Försvaret av Nordamerika moderniseras, nya stridsflygplan anskaffas och närvaron i Arktis förstärks. Samtidigt leder Kanada en multinationell Natobrigad i Lettland. Upprustningen handlar dock om mer än nya vapensystem. Föreställningen att landets geografi i sig erbjuder säkerhet håller på att omprövas.

Efter andra världskriget knöt Kanada som betydande militärmakt tidigt sin säkerhet till de västliga allianserna. Landet blev 1949 en av Natos tolv grundarstater och stationerade under kalla kriget armé- och flygförband i Europa. Men en central strategisk uppgift fanns på hemmaplan. Den kortaste vägen från Sovjetunionen till Nordamerika gick över polarområdet och det kanadensiska Arktis. Under 1950-talet byggdes därför radarkedjor genom norra Kanada för att ge tidig varning om sovjetiska bombflygplan.

År 1958 formaliserades samarbetet med USA genom Norad (North American Aerospace Defense Command), det gemensamma militärkommando som övervakar och försvarar Nordamerika. För Kanada blev samarbetet ett sätt att förena amerikansk militär styrka med inflytande över försvaret av det egna territoriet. Samtidigt växte bilden av Kanada som en mellanstormakt. Utrikesminister Lester B. Pearsons roll i tillkomsten av FN:s fredsbevarande styrka under Suezkrisen 1956 bidrog till att göra fredsbevarande insatser till en del av den kanadensiska självbilden. Kanadas säkerhetspolitiska roll kom att omfatta flera dimensioner, däribland försvaret av det egna landet och Nordamerika, åtagandena inom Nato samt ett internationellt engagemang genom bland annat FN.

Efter Sovjetunionens fall minskade Kanada sitt försvar. De sista permanent stationerade markförbanden lämnade Europa 1993 och landet tog ut en fredsdividend. Samtidigt fortsatte Canadian Armed Forces att användas internationellt, från Balkan till striderna i Kandahar i Afghanistan.

Arktis har gått från att vara en geografisk skyddsbarriär till ett område där Kanada måste kunna upprätthålla faktisk militär närvaro.

Kanada använde sin militär internationellt, men investeringarna i långsiktig försvarsförmåga släpade efter. När säkerhetsläget försämrades under 2010-talet präglades försvaret av personalproblem och åldrande materiel.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 är en viktig förklaring, men den kanadensiska omsvängningen kan inte förstås enbart genom kriget i Europa. För Kanada är förändringen särskilt tydlig i Arktis. Omkring 40 procent av landets territorium ligger i Arktis. Regionen är glest befolkad, avstånden enorma och infrastrukturen begränsad. Samtidigt gör klimatförändringen området mer tillgängligt. Ryssland har betydande militära resurser i sitt arktiska område, medan Kina har ökat sitt strategiska intresse för regionen. Det förändrar också innebörden av kanadensisk suveränitet i norr. Det räcker inte längre att hävda kontroll över ett enormt och glest befolkat territorium. Kanada måste kunna övervaka området, snabbt föra dit militära resurser och tillsammans med allierade visa faktisk närvaro. Arktisk infrastruktur blir därmed en del av försvarspolitiken. Arktis har gått från att vara en geografisk skyddsbarriär till ett område där Kanada måste kunna upprätthålla faktisk militär närvaro. Kanada är även en av grundarna av Arktiska rådet, som bildades i Ottawa 1996, och ser rådet som det viktigaste multilaterala forumet för att driva sina arktiska intressen.

Teknikutvecklingen har dessutom minskat värdet av Kanadas geografiska avstånd. Kalla krigets radarsystem byggdes främst för att upptäcka sovjetiskt bombflyg. Idag måste Kanada och USA kunna upptäcka och möta kryssningsrobotar, avancerade ubåtar, ballistiska och hypersoniska vapensystem samt obemannade system. Den nya inriktningen formulerades tydligt i försvarspolicyn Our North, Strong and Free från 2024. Försvaret av Arktis och norra Kanada har blivit en av landets viktigaste försvarsuppgifter. Kanada ska fortfarande kunna bidra till militära insatser utomlands, men tyngdpunkten förskjuts mot det egna territoriet och försvaret av Nordamerika. Det är ett tydligt skifte från årtiondena efter kalla kriget, då internationella insatser hade en mer framträdande roll.

En av de största satsningarna är moderniseringen av Norad. År 2022 beslutade Kanada att investera 38,6 miljarder kanadensiska dollar under tjugo år för att stärka försvaret av Nordamerika. Bakgrunden är ett förändrat strategiskt läge där Arktis inte längre ses som en skyddande barriär. Kanada måste kunna upptäcka och möta hot långt innan de når landets befolkningscentra. Samtidigt handlar upprustningen om relationen till USA. Kanada har avtal om 88 F-35A, men regeringen har inlett en översyn av anskaffningen och svenska Gripen har åter aktualiserats som ett möjligt alternativ för delar av den framtida stridsflygflottan. Diskussionen gäller inte bara militär förmåga utan också beroendet av amerikansk försvarsteknik, industriella investeringar och arbetstillfällen i Kanada. Här finns en tydlig motsättning. Försvarsupphandlingen blir också ett verktyg för att balansera den militära integrationen med USA mot ambitionen om större strategisk handlingsfrihet. Politiskt vill Ottawa minska beroendet av USA och bredda relationerna med Europa. Militärt är Kanada samtidigt närmare integrerat med USA än de flesta andra länder genom Norad. Den nya linjen handlar därför inte om att välja bort USA, utan om att få större handlingsfrihet inom ett fortsatt mycket nära försvarssamarbete.

Kanadas militära engagemang i Europa växer. Sedan 2017 leder landet Natos multinationella styrka i Lettland. Efter Rysslands invasion av Ukraina har den kanadensiska närvaron byggts ut till brigadnivå. Kanada har därmed fått en större roll i Natos försvar av den östra flanken. Europas säkerhet har åter blivit en direkt del av Kanadas egen försvarsplanering, snarare än främst en arena för internationella insatser.

Mark Carney och Sveriges statsminister Ulf Kristersson

Kanada närmar sig Europa i försvarspolitiska frågor. Här möts landets premiärminister Mark Carney och Sveriges statsminister Ulf Kristersson (M) under ett Natomöte i Haag, Nederländerna, i juni 2025.

Foto: Sean Kilpatrick/AP

Under Mark Carney har banden till Europa stärkts ytterligare. Kanada fortsätter sitt omfattande stöd till Ukraina och deltar i den brittisk-franska koalitionen av villiga som diskuterar framtida säkerhetsgarantier för landet. För Carney är detta också en fråga om Kanadas strategiska handlingsutrymme. När relationen till USA blivit mindre förutsägbar vill regeringen bredda landets säkerhetspolitiska relationer. Ett starkare engagemang i Europa minskar inte betydelsen av USA, men ger Kanada fler partners och större möjlighet att agera tillsammans med andra medelstora makter.

När relationen till USA blivit mindre förutsägbar vill regeringen bredda landets säkerhetspolitiska relationer. Ett starkare engagemang i Europa minskar inte betydelsen av USA, men ger Kanada fler partners och större möjlighet att agera tillsammans med andra medelstora makter.

Sverige har fått en tydligare roll i den nya kanadensiska säkerhetspolitiken. Kanada var det första landet som ratificerade Sveriges Natoanslutning. Sedan Sverige blev medlem har det bilaterala försvarssamarbetet fördjupats. I samband med det svenska statsbesöket i Kanada i november 2025 lanserade statsminister Ulf Kristersson och Kanadas premiärminister Mark Carney ett strategiskt partnerskap mellan länderna. Försvar och säkerhet, Arktis, innovation och försvarsindustri hör till de områden där samarbetet ska fördjupas.

Båda är nordliga Natoländer med stora och glest befolkade områden, avancerad försvarsindustri och ett växande fokus på Ryssland och säkerheten i Arktis och Östersjöområdet. Under 2025 deltog svensk militär också i den kanadensiska Operation Nanook i Arktis tillsammans med bland andra USA, Finland, Norge och Danmark. Det svensk-kanadensiska samarbetet har dessutom fått en konkret industriell dimension. I maj 2026 valde den kanadensiska regeringen Saab som föredragen leverantör för diskussioner om GlobalEye. Systemet kombinerar Saabs radar- och ledningsteknik med det kanadensisktillverkade Bombardier Global 6500. Om Kanada går vidare skulle affären förena svensk försvarsteknik med kanadensisk flygindustri och samtidigt stärka övervakningen av Arktis. Samarbetet illustrerar också en bredare förändring. Kanada söker inte bara större militär förmåga utan även tätare försvarsindustriella relationer med allierade. För Sverige öppnar den kanadensiska upprustningen därför möjligheter både operativt inom Nato och industriellt.

Försvarsbudgeten visar omfattningen av omsvängningen. Under 2024 låg Kanada på omkring 1,5 procent av BNP. För budgetåret 2025–26 ökade de samlade försvarsutgifterna till mer än 63 miljarder kanadensiska dollar och landet nådde Natos tvåprocentsnivå. Men den viktiga frågan är inte bara hur mycket pengar Ottawa anslår, utan om de kan omvandlas till operativ effekt. Kanada har personalbrist, eftersatt infrastruktur och en försvarsupphandling som länge präglats av långa processer. F-35, nya fartyg, ubåtar, radar och annan avancerad materiel kräver dessutom utbildad personal, underhåll, ammunition och fungerande logistik. Upprustningen kommer därför att ta många år. Det kanadensiska problemet liknar det svenska och övriga Europas: politiska beslut och ökade anslag kan fattas snabbt, men militär förmåga tar tid att bygga.

Försvaret av landet börjar i Arktis, är en del av försvaret av Nordamerika och knyts genom Nordatlanten till Europas säkerhet. Ett robotangrepp över norra Kanada, rysk militär aktivitet i Arktis och den kanadensiska brigaden i Lettland är delar av samma strategiska miljö. Den avgörande förändringen är därför inte en viss försvarsbudget eller ett enskilt materielprojekt. Ottawa har dragit slutsatsen att allianser måste kompletteras med större egen militär förmåga. För Carneys Kanada handlar upprustningen också om politisk handlingsfrihet och om att ha tillräcklig tyngd för att sitta vid bordet när den nya säkerhetsordningen formas.

Christophe Premat, foto Rickard Kilström, Stockholms universitet_

Christophe Premat

Forskare och föreståndare vid Centrum för Kanada­studier, Stockholms ­universitet.

Karta över Arktis

Fakta

Arktis

Arktis är området kring Nordpolen. Det utgörs till stor del av Norra ishavet och de nordligaste delarna av Sverige, Danmark (Grönland), Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland och USA (Alaska). Dessa åtta länder samarbetar kring frågor som rör Arktis inom ramen för Arktiska rådet, tillsammans med sex organisationer för urfolken i Arktis, däribland Samerådet. Men på kort tid har säkerhetsläget i Arktis skärpts, bland annat genom Rysslands krig i Ukraina, USA:s anspråk på Grönland och Kinas strategiska intresse i regionen. Med ett varmare klimat och smältande isar öppnas nya handelsvägar och tillgången till potentiella naturresurser, vilket riskerar att göra Arktis till en ny konfliktzon.

Källa: Utrikespolitiska institutet och Naturvårdsverket

Ur arkivet: