Senast publicerat
Senast publicerat:

Ny avhandling: Det ökar chansen att vinna striden

Förmågan att överraska och chocka motståndaren ingår i den så kallade idealmodellen som ökar chansen att gå segrande ur en strid. Men även hur enskilda befäl i fält fattar beslut påverkar utgången och den som söker konsensus löper större risk att misslyckas än andra. Det visar en avhandling från Försvarshögskolan, av överstelöjtnant Lars Henåker.

Linda Sundgren
Anders G Warne/FHS
Lars Henåker har bland annat använt sig av krigsspel för att undersöka vilka personliga egenskaper som kan bidra till att man vinner eller förlorar i strid.

Överstelöjtnant Lars Henåker blev historisk när han som första doktorand disputerade i Försvarshögskolans egen regi den 29 mars. Inför ett 100-tal åskådare lade han fram sin avhandling om vilka faktorer som påverkar utgången av en strid. Ämnet är högaktuellt, men i långa stycken ett obeforskat område.

– Jag tog det för självklart att våra reglementen och handböcker för strid byggde på vetenskapliga modeller, men kan du gissa hur många träffar jag fick när jag sökte på ordet seger? Jag undrade om det var så självklart att det var därför det inte stod något, eller om jag hade missat något, säger Lars Henåker.  

Svaret var att det sällan finns någon vetenskaplig grund bakom de stridsmodeller som lärs ut. Enligt Lars Henåker bygger undervisningen oftast på beprövad erfarenhet och vad som allmänt uppfattas som framgångsfaktorer, utan att de ha prövats vetenskapligt.

I avhandlingen har han studerat forskningsresultat av strider som utkämpats i krig under 1900-talet och identifierat de taktiska steg som leder till framgång. Dessa taktiska steg har sedan fogats samman till en modell – idealmodellen. Genom att följa idealmodellen ökar chanserna att gå vinnande ur en strid jämfört med en motståndare som inte gör det.

– Forskningen som jag tagit del av visar att man ibland har använt alla stegen i idealmodellen, ibland färre. Men vi har hittat vissa gemensamma nämnare och taktiska drag som är återkommande hos dem som vinner, säger Lars Henåker som tillsammans med professor Peter Thunholm vid Försvarshögskolan tagit fram idealmodellen.  

» Man måste behärska stegen för att kunna anpassa sig efter motståndarens agerande och vara flexibel. Det handlar om att vara rörlig och kunna överraska. «

Idealmodellen består av åtta steg: utgångsgruppering, spaning, manöver, genombrott, överraskning, chock, exploatering och det fientliga organisatoriska upplösandet. Alla stegen behöver inte tillämpas i alla strider och det är heller inte nödvändigt att ta dem i en viss ordning. Däremot är det viktigt att kunna hantera samtliga steg, menar Lars Henåker.  

– Man måste behärska stegen för att kunna anpassa sig efter motståndarens agerande och vara flexibel. Det handlar om att vara rörlig och kunna överraska. Motsatsen till idealmodellen är att bli passiv, till exempel genom att gräva ner sig. Då blir man väldigt förutsägbar och det är den med mest eldkraft som till slut kommer att vinna.

Liknande läsning:

Lars Henåker har även studerat om officerares personliga beslutsstil kan påverka utgången av en strid. Han lät drygt 100 officerare och akademiker möta varandra i ett datoriserat krigsspel. De spelade slumpmässigt och enskilt mot en motståndare och fick efter egen taktisk förmåga fatta beslut som skulle leda till att fienden besegrades.

Under efteranalysen av materialet gick det inte att säkerställa vilken beslutsstil som fungerar bäst. Däremot gick det sämre för de taktiker som var konsensusorienterade än för övriga. 

– Risken att de skulle misslyckas var åtta till tolv procent större jämfört med de andra.  Att söka konsensus kan säkert vara en bra egenskap i andra sammanhang, som i stabsarbete, men fungerar inte lika bra när snabba beslut ska fattas på slagfältet, säger Lars Henåker.

Överstelöjtnant Lars Henåker blev historisk när han som första doktorand disputerade i Försvarshögskolans egen regi den 29 mars.

Lars Henåker har en bakgrund inom armén och arbetade bland annat 26 år på K 3 i Karlsborg, innan han började doktorera. I dag har han en delad tjänst med 60 procent som huvudlärare i krigsvetenskap på Markstridsskolan i Skövde och 40 procent som forskare vid Försvarshögskolan i Stockholm. Tillvaron kan ibland bli splittrad men det finns också fördelar, säger han.

– I Skövde har jag en brigadgeneral att vända mig till med frågor och på Försvarshögskolan har jag tillgång till en professor i krigsvetenskap. Den som forskar om taktik i strid behöver ha tillgång till båda världar.

» Jag skulle vilja slå ett slag för taktikens betydelse för officersprofessionen och vikten av forskning kring vad framgångsrik taktik på det moderna slagfältet är. «

Undervisningen varvas med nya forskningsprojekt. Han kommer att studera divisionerna på Markstridsskolan, utveckla krigsspel samt forska på de strider som sker i Ukraina – allt med taktik i strid som övergripande ämnesområde.   

– Jag skulle vilja slå ett slag för taktikens betydelse för officersprofessionen och vikten av forskning kring vad framgångsrik taktik på det moderna slagfältet är och hur vi kan förhålla oss till den. Vi måste bemästra det enda område som är unikt för oss, den legala våldsutövningen vi är satta att bemästra i strid.

FAKTA

Lars Henåkers avhandling
Avhandlingen heter Mastering Tactics: Exploring and measuring victory in battle och resultaten har redan börjat användas i undervisningen vid Försvarshögskolan och på Markstridsskolan i Skövde. Disputationen skedde den 29 mars vid Institutionen för krigsvetenskap och militär historia. Det var den första avhandlingen som genomfördes i Försvarshögskolans egen regi.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Flera med insyn i Försvarsmakten och Försvarets materielverk beskriver en utveckling där externa konsulter får stort inflytande över strategiska vägval. När rollerna blir otydliga och beroenden växer behöver vi ställa frågan om vi har tillräcklig kontroll över våra egna system och beslut, skriver insändarskribenten.

    Josefine Owetz

    Foto: iStock

    Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt allvarligt läge. Den militära upprustningen går snabbt och kraven på effektivitet är höga. Just därför måste en obekväm fråga våga ställas: har staten full kontroll över hur de digitala vägvalen inom försvaret formas?

    Uppgifter från personer med insyn i både Försvarsmakten och Försvarets materielverk, FMV, pekar på mönster som förtjänar seriös granskning. Det handlar inte om enskilda individer, utan om strukturer där gränsen mellan stat och leverantör riskerar att bli otydlig. Om bilden stämmer är det ett systemproblem, inte ett personproblem. Offentlig sektor behöver konsulter. Det är inget kontroversiellt. Problemet uppstår när roller och incitament börjar flyta ihop.

    Det som beskrivs inifrån är miljöer där externa konsulter i praktiken får stort inflytande över strategiska vägval: de deltar i centrala forum, bidrar till kravställning och påverkar tekniska riktningar.

    Samtidigt kan det vara oklart för omgivningen när någon talar som oberoende expert och när samma person har koppling till en specifik plattform eller företag. När sådana gränser blir otydliga riskerar ansvarskedjor att försvagas. Det jag och mina kollegor inne i organisationen ser följer ett välkänt mönster från internationella it-skandaler. Varningsflaggorna är tydliga och återkommer gång på gång:

    Konsulter utan tydlig rollmärkning
    Externa konsulter uppges sitta i centrala forum, leda arbetsgrupper och driva beslut utan att det alltid är tydligt att de representerar kommersiella intressen. När konsulter uppträder som myndighetspersonal suddas ansvarskedjor ut.

    Inbäddade konsulter i kärnverksamheten
    Personer med leverantörskopplingar sägs arbeta djupt integrerat i organisationen med intern tillgång, inflytande över vägval och deltagande i strategiska diskussioner. Det skapar beroenden som är svåra att bryta.

    Kravställning som låser upphandlingar
    Ett återkommande mönster är att behov och krav formuleras på sätt som i praktiken passar en viss plattform, ofta kring ett specifikt system. Alternativ existerar formellt, men blir i praktiken orealistiska.

    Samma aktörer påverkar både strategi och leverans
    När konsulter först hjälper till att definiera problem och arkitektur och sedan levererar lösningen uppstår en uppenbar intressekonflikt. Det är en klassisk mekanism bakom leverantörsinlåsning.

    Ledningar som börjar se ett enda alternativ
    Den mest oroande signalen är kulturell. När högre chefer börjar beskriva ett systemval som “det enda realistiska” har oberoendet redan eroderat. Då har leverantörens världsbild blivit organisationens.

    Internationellt är detta ett välkänt mönster. Leverantörsinlåsning uppstår sällan genom ett enskilt beslut. Den växer fram gradvis genom att: 1. Behovsbild och strategi formas. 2. Krav skrivs nära ett visst ekosystem 3. Alternativ framstår som oprövade eller riskabla. 4. Beroendet cementeras.

    I flera beskrivningar återkommer hur stora affärssystem (inte minst kring it-system) tenderar att bli referenspunkten kring vilken allt annat organiseras. Det behöver inte vara fel i sig, men när ett system börjar behandlas som mål snarare än verktyg bör varningsklockor ringa. Detta är inte en teoretisk oro. Internationellt finns flera exempel där stora affärssystem kopplats till korruptionsutredningar.

    Så sent som 2024 gick ett stort internationellt företag med på att betala över 220 miljoner dollar i böter efter amerikanska mutanklagelser kopplade till affärer med offentliga aktörer i bland annat Sydafrika och Indonesien. Utredningar pekade på systematiska försök att vinna statliga kontrakt genom otillbörliga förmåner och mellanhänder.

    Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

    Historiskt har även stora industrisystem kopplats till politiska skandaler i Europa, där leverantörer misstänkts ha använt nätverk av konsulter och mellanhänder för att påverka offentliga upphandlingar. Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

    Poängen är inte att alla implementationer är korrupta utan att riskerna är dokumenterade och kräver starka skyddsmekanismer. Sverige har redan sett vad som händer när styrning och riskkontroll brister i känslig statlig verksamhet. Ett exempel är Transportstyrelseskandalen 2017 där känslig information blev tillgänglig för icke säkerhetsklassad personal i utlandet. Där ignorerades varningssignaler tills skadan var ett faktum. Skillnaden nu är att det som beskrivs rör strukturer inom Försvarsmakten.

    Om liknande mönster av otydligt ansvar, beroenden och förbisedda larm får växa i en verksamhet med ansvar för rikets säkerhet kan konsekvenserna bli betydligt allvarligare. Lärdomen från Transportstyrelsen är enkel, systemfel måste tas på allvar medan de fortfarande går att rätta till. I komplexa organisationer får experter naturligt stort inflytande. Men om långvariga beroenden och informationsövertag gör att beslutsfattare successivt tappar handlingsfrihet uppstår en risk att strategiska val i praktiken formas utanför staten. Det behöver inte handla om otillbörligheter i juridisk mening. Strukturella beroenden räcker för att gradvis förskjuta maktbalansen. I försvarssektorn är det i sig ett allvarligt styrningsproblem.

    Den mest allvarliga bilden handlar dock om ledarskap. Flera uppgiftslämnare beskriver hur höga chefer i praktiken införlivat leverantörernas narrativ. När beslutsfattare börjar försvara plattformar snarare än verksamhetsmål har något gått fundamentalt fel.

    Det kan ske gradvis genom att konsulter sätter agendan, alternativ framstår som riskabla, kritik tolkas som okunnighet och plattformen blir “oundviklig”. Till slut agerar organisationen som om systemet vore ett mål i sig. I en myndighet med ansvar för nationell säkerhet är det en farlig förskjutning. I detta sammanhang väcker även affärsmodeller frågor. Ett exempel som ofta nämns i diskussioner är ett litet konsultbolag med närvaro i försvarsrelaterade miljöer och återkommande höga marginaler.

    När konsultbolag med stark närhet till verksamheten samtidigt genererar betydande utdelningar till ägare som själva är verksamma i uppdragen uppstår frågor om incitament och transparens. Det betyder inte att något är fel per automatik, men det är en typ av konstruktion som i andra sektorer brukar granskas noggrant. Särskilt när det gäller samhällskritiska funktioner.

    När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet.

    En särskilt oroande uppgift är att dessa frågor inte tycks vara okända internt. Personer med insyn beskriver hur oro ska ha lyfts genom flera kanaler: via linjevägar, säkerhetsfunktioner och visselblåsarsystem. Om sådana signaler inte leder till tydliga åtgärder uppstår en farlig dynamik. Visselblåsarsystem finns för att fånga upp strukturella risker. När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet. Det gynnar aldrig en organisation som verkar i hög riskmiljö.

    Parallellt finns vittnesmål om att personer som ifrågasätter narrativet där systemet i praktiken blivit målbilden i sig marginaliseras. Anställda som lyfter alternativa lösningar eller problem med beroendet uppges uteslutas från centrala forum, plockas bort från beslutsprocesser eller tystas på andra sätt. Om detta stämmer är det djupt oroande. Försvarssektorn är beroende av intern intellektuell höjd och öppen debatt. När kritiskt tänkande ersätts av konformitet urholkas både kompetens och säkerhet.

    Det är viktigt att vara tydlig, detta är inte en text om att peka ut enskilda bolag eller individer. Inte heller om att ifrågasätta behovet av extern kompetens. Det handlar om strukturer där roller kan bli otydliga, beroenden kan växa fram över tid, incitament kan sammanfalla med inflytande och interna varningssignaler riskerar att tappas bort. Sådana mönster måste kunna diskuteras öppet i en demokrati, särskilt inom totalförsvaret.

    Om Sverige menar allvar med att bygga ett robust försvar krävs inte bara ökade anslag, utan också stark styrning och transparens. Detta är inte en hypotetisk diskussion om framtida risker. Uppgifter pekar på att dessa utmaningar upplevs som högst närvarande redan idag inom Försvarsmakten. Just därför blir frågan akut, inte teoretisk, och därför behövs oberoende granskning av konsultberoenden i försvarssektorn, hantering av intressekonflikter, styrning av stora affärssystem samt hur interna larm tas om hand. Inte för att leta syndabockar, utan för att säkerställa att systemen vi bygger vilar på stabil grund.

    För i slutänden borde principen vara självklar: strategiska vägval för försvaret av riket ska formas av statens behov, fullt ut och utan tvekan. Detta är en diskussion som måste kunna föras öppet, sakligt och utan prestige. Försvarsförmåga byggs inte bara av materiel och system utan av förtroende, integritet och modet att granska sig själv.


    Med risk för slutet på min egen karriär,

    anonym yrkesofficer

    Ur arkivet: