Senast publicerat

Senast publicerat:

Förbundet: ”Det behövs tydligare villkor för utlandstjänstgöring”

Illustration: Björn Öberg

Att under en period i karriären tjänstgöra på en utländsk stab är något som lockar många försvarsmaktsanställda. Men villkoren för dem som åker varierar och förhandlingscheferna på Officersförbundet anser man att det behövs tydligare kriterier för vilka premisser som ska gälla.

Linda Sundgren

2022-11-15

En utlandstjänstgöring i Försvarsmakten kan se olika ut beroende på uppdrag och vilken typ av avtal som tillämpas. För soldater och officerare som gör en militär insats i ett insatsområde är villkoren tydliga. I dessa fall gäller en framförhandlad ersättning på 1,3 gånger lönen plus 8.000 konor extra i månaden.

Utöver det tillkommer insatstillägg, eventuella risktillägg, utlandstillägg för ökade omkostnader på hemmaplan samt ytterligare ersättning för den som har barn. Men för dem som genomför stabstjänst i utlandet är förutsättningarna annorlunda. Då träder utlandskontakt och riktlinjer för anställningsvillkor vid tjänstgöring utomlands (URA) i kraft, och det är inte lika väl reglerat som insatsavtalet.

URA är ett centralt avtal som slutits mellan Arbetsgivarverket och de centrala arbetstagarorganisationerna och anger endast ramarna för utlandstjänstgöringen. Utöver två grundläggande kriterier om att individen ska vara utlandsstationerad och ha ett eget boende, oftast genom självhushåll, är det upp till arbetsgivaren och den som åker att komma överens om vilka villkor och ersättningsnivåer som ska gälla.

Liknande läsning:

De flesta tycker att det är jättekul att åka ut en gång, andra gången är man mer tveksam och tredje gången är det oftast ett absolut nej.

Olle Löfmark, biträdande förhandlingschef på Officersförbundet

– Resultatet beror delvis på hur duktig individen är på att förhandla. Försvarsmakten brukar vara generös och för en del blir det väldigt bra med fina skolor åt barnen och bra boende. Men det finns också de som inte alls är lika nöjda, säger Olle Löfmark, biträdande förhandlingschef på Officersförbundet.

Vissa ersättningar i URA är reglerade, som pensioner och försäkringsvillkor. Däremot saknas tydliga kriterier för sådant som lönesättning och kostnader för bostad, flyttbidrag, bil, semesterresor, arbetstid med mera. Officersförbundets förhandlingschef, Susanne Hultgren, menar att det behöver förhandlas fram avtal på lokal nivå för att göra förutsättningarna attraktiva, tydligare, och mer förutsägbara för dem som ska åka.

– Men Försvarsmakten vill inte ha några lokala URA-avtal, säger hon. Vi förstår att arbetsgivaren vill kunna vara flexibel och anpassa villkoren efter behoven i varje enskilt fall, och vi tycker också att det måste finnas en flexibilitet i avtalet. Men det vi efterfrågar är kriterier för vad som ska tas hänsyn till när avtalen skrivs, så att det blir tydligare varför man exempelvis får en viss lön eller viss typ av bostad.

Avsaknaden av lokala avtal innebär också att den enskilde arbetstagaren sitter ensam vid förhandlingsbordet med arbetsgivaren.

– En del känner att de erbjuds paketlösningar trots att det ska vara individuella förhandlingar. Många känner sig också tvingade att skriva på. De vill så gärna åka och om de inte skriver under kommer någon annan att göra det, säger Susanne Hultgren.

Olle Löfmark instämmer.

– Det händer att folk hör av sig till oss för att de är missnöjda med sina URA-avtal, men det är svårt för oss att göra något i efterhand. Vi brukar rekommendera att man pratar med sin lokala fackliga företrädare innan man skriver på något, säger han.

URA används i första hand vid utlandstjänstgöring som pågår under en längre tid, från två månader och uppåt. Avtalet hanteras av respektive förband med stöd av Högkvarteret och alla som åker får en egen handläggare som hjälper till med praktiska frågor. En majoritet av dem som åker på URA har med sig familjen, och sådant som bostad och skolavgift för medföljande barn brukar ingå i avtalet.

– Ersättningar och lösningar påverkas av kostnadsläget i landet och av familjens behov.

Om det skulle bli en separation under tjänstgöringstiden, vilket har hänt, har partnern ingen inkomst alls.

Susanne Hultgren, Officersförbundets förhandlingschef

Vad som däremot kan bli ett bekymmer är de ekonomiska konsekvenserna för medföljande partner. Medföljande som förvärvsarbetar under utlandsvistelsen omfattas inte av URA-avtalet, och får därmed varken medföljandetillägg eller försäkringsskydd via Försvarsmakten. Den som däremot inte jobbar under tiden de är iväg omfattas av URA-avtalet. Som ersättning utgår ett medföljandetillägg på 14 087 kronor i månaden. Men eftersom tillägget är skattebefriat generar det inga pensionsavsättningar. Efter tre månader förlorar den medföljande dessutom sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI.

– Hur pensionen påverkas beror på flera faktorer, men det kan nog bli ganska stora summor i slutändan. Att bli av med sin SGI är framför allt ett bekymmer för dem som tänker skaffa barn eftersom man inte får någon föräldrapenning. Försvarsmakten brukar rekommendera medföljande att studera för att behålla sin SGI men det är inte alla som vill eller har den möjligheten, säger Olle Löfmark.

Dessutom betalas medföljandetillägget ut till den försvarsmaktsanställde – inte till medföljande partner – och det kan bli ett bekymmer.

– Om det skulle bli en separation under tjänstgöringstiden, vilket har hänt, har partnern ingen inkomst alls, säger Susanne Hultgren.

Enligt Löfmark och Hultgren är det sällan intressant att åka på mer än en utlandstjänstgöring. Och de menar att de ekonomiska villkoren för medföljande bidrar till det.

– De flesta tycker att det är jättekul att åka ut en gång, andra gången är man mer tveksam och tredje gången är det oftast ett absolut nej. Obligatoriet gäller även för den här typen av tjänster men Försvarsmakten rekommenderas verkligen att skicka iväg frivilliga som ett led i att vara en attraktiv och lyhörd arbetsgivare, säger Olle Löfmark.

För att stärka den ekonomiska tryggheten för medföljande partner och göra det mer lockande att åka på fler än en utlandstjänstgöring, tror de att URA-avtalet behöver förändras genom lokala avtal med tydligare kriterier samt med bättre villkor för medföljande.

– Kanske kan man göra mer för att medföljande ska kunna fortsätta jobba på distans, för den som har den typen av arbete där det är möjligt. Att få ett antal tjänsteresor beviljade skulle kunna vara en sådan lösning, säger Susanne Hultgren.

Samtidigt kommer fler anställda att behöva åka på utlandsuppdrag vid kommande Natomedlemskap. Det brukar talas om mellan 200 till 250 individer på militära befattningar inom försvarsalliansens organisation.

– Att jobba i Natostab kommer att kräva mer erfarna officerare och specialistofficerare men även civila medarbetare. För att bemanna de här befattningarna kommer Försvarsmakten behöva göra det mer attraktivt att åka ut, säger Susanne Hultgren.

Därutöver kommer det att behövas militär personal för truppbidrag inom Nato. Hur villkoren för dessa kommer att se ut är också något som behöver ses över.

– Vi behöver få en definition av vad ett insatsområde är. Om vi skickar folk för att förstärka Natostyrkorna i Baltikum, är det en insats eller är det något annat? Att teckna URA-avtal för dessa kommer inte riktigt att fungera och vi behöver hitta andra lösningar för dem, säger Susanne Hultgren.

FAKTA

Anställningsvillkor som kan ingå:

Särskilda anställningsvillkor som kan ingå i URA-kontaktet – bland annat skattefria förmåner:

• Merkostnadstillägg.

• Medföljandetillägg.

• Skolgång för medföljande barn.

• Sjukvård.

• Bostad.

• Flyttkostnader.

• Resor.

• Komplettering av boendeutrustning.

• Transporttillägg (Berör primärt USA. Generellt ingår denna förmån som en delpost i merkostnadstillägget för andra länder.)

Källa: Försvarsmakten

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: URA

Senast publicerat:

Debatt /

Tystnadskultur

”Den farliga tystnaden – om organisatorisk narcissism, svart lojalitet och tystnadskultur”

Besök /

Statsflygskvadronen

Statsflyget mot nya höjder

Analys /

Nato

Kampen om Östersjön – Sveriges nya verklighet i Nato

Aktuellt /

Värnplikt

Barn till högutbildade får göra värnplikt oftare än barn till lågutbildade

Kampen om Östersjön – Sveriges nya verklighet i Nato

Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

Peter Haldén

2026-06-24

Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibieförbanden ges uppgifter att bedriva operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

Fakta

Drönare i sjökrigföring

Obemannade farkoster har på kort tid förändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än bemannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens försvarssystem.

Källa: Försvarsmakten